Familj | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Krönika: ”Förlossningsdepression lät som ett stort misslyckande i mina öron”

Publicerad 13 april, 2018

Gamze Berglund delar sina erfarenheter efter en förlossningsdepression

Förlossningsdepression. Ordet klingar inte bra i mina öron. En förlossning går man ju igenom för att få träffa sitt efterlängtade barn för första gången. Och så ordet depression. Det känns mörkt, dystert och melankoliskt. Och därför känner jag någon typ av motstånd för ordet förlossningsdepression. För hur kan den händelsen som ska vara den största och finaste i livet vara startskottet för något så dystert som en depression? Men jo, det kan den vara. Jag kommer tillbaks till det här om en liten stund.

Tiden efter min första förlossning var rätt omtumlande. Den vaginala förlossningen jag hade sett fram emot slutade i akut kejsarsnitt. Vidare fortsatte amningen att krångla, min bebis ville amma dygnets flesta timmar och vid mitt bröst var i stort sett den enda platsen han fick ro. Jag och min bebis satt tillsammans i soffan, timme in och timme ut.

Till en början var det mysigt, att känna hans lilla kropp emot min gav mig ett lugn och en känsla av trygghet. Hans lilla ansikte var det sötaste jag sett och jag kunde förundrat sitta och titta på honom och tänka att det var så här han såg ut, det där barnet jag föreställt mig att jag skulle få någon gång i framtiden, nästan sedan barnsben.

Läs också: ”8 tecken på att du har fått en förlossningsdepression”

Men allt eftersom tiden gick kröp sig en ny känsla inpå. Soffan blev en plats av ångest, att sitta i den kändes mer och mer som ett fängelse. En längtan av att bara få lägga ifrån mig min bebis, att få resa mig och röra mig utan en bebiskropp i min famn växte sig starkare. Kunde han inte sova bara en liten stund i sin egna säng, så jag fick dricka en kopp kaffe i fred, sträcka ut mig i soffan eller bara få slumra till en stund utan en bebiskropp tätt intill?

När min man som varit hemma rätt många veckor i samband med födseln började jobba och jag blev ensam hemma med vår bebis, då small det till. Känslorna av ångest som gått att hålla i schack med hans sällskap runt omkring mig tog över fullständigt när jag inte hade någon vuxen att dela dagarna med.

Nu var timmarna jobbiga. Minuterna gick långsamt och dagarna kändes oändliga. Jag upplevde aldrig att jag fick en paus för att samla nya krafter och tröttheten bara växte. Allt jag ville var bara att få en stund i fred.

Men utåt lät jag ingen få veta vad som rörde sig i mitt inre. Jag kunde komma in på sidor på nätet som beskrev vad en förlossningsdepression var, men jag tyckte inte att det stämde in på mig. Jag kunde visst känna lycka, allt var inte nattsvart hela tiden. Så fort min man kom hem från jobbet lättade ångesten och likaså om vi hade besök av någon vän eller familjemedlem. Och att vilja skada mig själv eller mitt barn, nej det var det inte tal om.

Bara ordet förlossningsdepression lät som ett stort misslyckande i mina öron. Jag hade ju aldrig varit deprimerad tidigare i mitt liv. Att mitt lilla barn skulle ha utlöst sådana jobbiga känslor i mig kändes så fel. Rent av elakt mot honom. Hade han gjort mig deprimerad? Nej, jag hade inte någon förlossningsdepression, det var bara lite jobbigt just nu.

Tiden gick, om än sakta, men jag började långsamt känna mig mer och mer som mig själv igen efter det att föräldraledigheten tog slut och en ny vardag tog vid. Ganska exakt ett år senare kände jag att jag äntligen lyckats lämna den där tunga tiden bakom mig. Fortfarande visste ingen något, och längtan efter ett till barn växte. Det var läskigt men jag ville på något sätt ha revansch, och väldigt gärna ett syskon till mitt barn.

Läs också: ”Krönika: Att få barn var inte som jag tänkt mig”

På inskrivningssamtalet hos barnmorskan frågade hon hur första tiden hade varit. Det var som att någonting utlöstes inom mig. Tårarna började rinna längs mina kinder och jag fick anstränga mig för att inte börja skaka. Min man som satt bredvid mig tittade med undrande ögon på vad som hände med hans fru. Jag kunde inte få fram så mycket mer än bara ”jobbigt”. Och barnmorskan föreslog att jag skulle träffa en psykolog och prata igenom det som hänt.

Efter några samtal kunde psykologen konstatera att jag haft en förlossningsdepression. Va? Nä?! var min första reaktion. Jag hade väl inte haft en förlossningsdepression?! Fast allt eftersom jag tog in det hon sa föll bitarna på plats. Alla tankar och känslor jag inte kunnat kontrollera, bristen på energi tillsammans med den värdelösa känslan som kröp sig inpå varje dag.

På ett sätt var det så skönt att kunna få en förklaring till varför allt hade känts så tungt, men på samma gång hade jag väldigt svårt att identifiera mig med någon som hade haft en förlossningsdepression. För precis som jag beskrev i inledningen av den här texten klingade ordet inte bra i mina öron. Dels var det skamfullt på något vis – ett misslyckande, och sedan lät det så himla nattsvart. Och det hade jag också svårt att identifiera mig med, för så nattsvart hade det inte varit. Och än idag kan det ta emot att berätta om det, eller att hashtagga mina inlägg på instagram med ordet förlossningsdepression. Men just precis därför är det så viktigt att jag gör det. Och att vi pratar öppet om jobbiga känslor vi känner och slutar skämmas. För hade jag inte skämts eller känt mig ensam i mina känslor hade jag kanske vågat sträcka ut en hand och berätta hur det låg till tidigare. Och trots att jag själv inte förstod vad det rörde sig om då kanske någon annan hade gjort det. Och då hade kanske minnena av min sons första fem månader i livet inte varit som ett enda suddigt, mörkt töcken i mitt minne. Jag minns knappt någonting om jag inte får saker och ting återberättat för mig, eller om jag inte tittar på bilder. Och kanske hade jag inte behövt gå runt med en gnagande oförklarlig ångest och en känsla av att jag hade misslyckats i över ett års tid. Och det känns synd. Väldigt synd.

Läs också: ”Bebisdoft kan förebygga depression”

Innan jag avslutar den här texten vill jag poängtera något jag tycker är problematiskt. Det handlar om att det idag inte finns något annat vedertaget begrepp än just förlossningsdepression som beskriver en ångestladdad tuff tid i början av föräldraskapet. Det är väldigt många olika nyanser av jobbiga känslor som alla definieras under samma begrepp. I veckan stötte jag på en artikel där det poängterades att det nyblivna föräldraskapet även kan ses som en kris, att omställningen är så stor och att den i sig lätt kan utlösa en krisreaktion. Och det tilltalade mig väldigt mycket. Sen kanske jag visst hade en förlossningsdepression i ordets rätta bemärkelse, eller så hade jag en väldigt stor kris på grund av den enorma omställningen som krävdes av mig då jag blev förälder.

Det känns viktigt att få med den aspekten av företeelsen förlossningsdepression och poängtera att begreppet kanske är allt för brett i nuläget. Jag hoppas också att det kommer pratas mer om föräldraskapets olika prövningar hädan efter. Det känns så väldigt viktigt att nyblivna mammor inte glöms bort i samhället vilket jag upplever sker rätt ofta. Det vill jag ändra på. Det kan vi ändra på tillsammans.

Av: Gamze Berglund

Vill du fortsätta ta del av Gamzes tankar och vardag? Missa då inte hennes blogg här!

Krönika: ”Att få barn var inte som jag tänkt mig”

Publicerad 16 mars, 2018

Krönika: "Att få barn blev inte som jag tänkt mig"

”Googlar du ordet tvåbarnschock dyker det upp massor med sökresultat. Både artiklar från diverse föräldratidningar men också trådar från olika forum där nyblivna tvåbarnsföräldrar skrivit för att be varandra om hjälp och råd. Att gå från ett till två barn är en omställning. Lägg dessutom till känslan av otillräcklighet tillsammans med tålamodsprövande situationer som uppstår dagarna i ända så närmar vi oss det som kallas för tvåbarnschocken.

Men för egen del skulle jag säga att min chock kom redan då jag fick mitt första barn. Enbarnschocken. Det är inte något du hör talas om alls på samma sätt. Tvärtom, är det nästan lite fult att säga att få barn inte alls var så som man hade tänkt sig.

Läs också på influencern och krönikören Gamze Berglunds blogg: ”När amning är svårt”

Vi tar allt från början. Redan när jag såg plusset på stickan var reaktionen inte som jag hade väntat mig. När du får det efterlängtade plusset ska du känna en himlastormande glädje och lycka inombords. Jag minns att jag kände den där lyckan vid första anblicken av testet. Var jag äntligen gravid?! WOW! Men sedan hände något. Lyckan trycktes lite åt sidan av en märklig känsla som kröp sig på. Allvaret i situationen, den så väldigt definitiva omställningen och ansvaret det där plusset skulle innebära, tog plötsligt överhanden och jag stirrade med svettiga handflator på testet. Jag försökte skaka av mig känslan. För det var väl inte så här jag skulle känna?

Tack och lov visade det sig att det fanns mer känslor att hämta längre in i graviditeten. Den obeskrivliga fascinationen och vågen av kärlek som sköljde över mig första gången jag såg det där lilla livet sprattla på en svartvit TV-skärm på en ultraljudsmottagning. Plötsligt kände jag den där sparken en dag. Wow, så häftigt! Men också lite äckligt. Var det också bara jag som kände så?

Läs också på Vimedbarn.se: ”8 tecken på att du fått en förlossningsdepression”

Så kom han, min efterlängtade älskade lilla unge. Några dagar efter förlossningen, som slutade med akut kejsarsnitt, åkte vi hem med vår lilla son. Glädjetårar trillade ner för kinderna när vi för första gången klev in genom dörren som en familj på tre. Men tårarna fortsatte trilla. Tänk om något skulle hända honom? Skulle det göra så här ont att älska sitt barn?

Dagar blev till veckor och vi ville gå ut och fika med vår bebis sovandes i barnvagnen sådär som vi sett andra göra. Bara det att vår bebis inte ville sova. Vi fick istället turas om att hålla honom medan den andra drack sitt kaffe. Dock inte sittandes vid bordet för det enda som fungerade var att stå upp och försiktigt gunga bebisen. Ja, ja, det var väl helt enkelt otur den här gången.

Vi provar att gå en promenad tänkte vi en annan gång, för bebisar gillar väl när vagnen rullar. Men inte vår bebis. Han ville bli buren i bärsele. Så vagnen vi köpt för 12 000 kronor med mugghållare och allt fick bli en prydlig accessoar. Men var skulle vi egentligen gå? För det gick ju inte att gå på barnvagnspromenader och det gick ju inte att fika och det var väl sånt som andra föräldrar och föräldralediga gjorde?

Läs också på Vimedbarn.se: ”5 råd en nybliven förälder INTE ska lyssna på”

Vi var hemma mycket min bebis och jag. Medan han sov i min famn läste jag på forum om det fanns någon annan som hade det som jag, och jag hittade faktiskt några. Men de hade inte fått så många svar när de förklarade sin situation och ville ha hjälp och råd.

Var det bara jag och några mammor till på några forum som hade fått det här man kan kalla för enbarnschock, eller var det helt enkelt något man bara inte pratade om? Är det kanske svårt att dela med sig om att det kan vara tufft att få sitt första barn? För tänk om någon skulle tro att man inte är tacksam, eller kanske rentav inte älskar sin bebis. Eller att man är en dålig förälder.

Det finns så otroligt många föreställningar om hur resan ser ut från plusset till när ens lilla bebis tar sina första steg i livet. Det innefattar de största, mäktigaste känslorna av kärlek. Men också oro, rädsla och även en del sorg för det som inte blev.

Och kanske kan vi finna oss lättare i det om vi blir bättre på att dela med oss av hur vi upplevde första tiden på riktigt. För om vi fick en mer rättvis bild av föräldraskapets alla delar från början kanske besvikelsen över när allt inte flyter på som man föreställt sig skulle bli lika stor. Kanske skulle även rädslan för att upplevas som otacksam minska tillsammans med rädslan att någon skulle få för sig att man inte älskar sitt lilla barn. För visst älskar vi de små liven villkorslöst, men man kan tycka att det är väldigt tufft ändå.”

Krönikör: Gamze Berglund

Texten är ett utdrag ur inlägget ”Tvåbarnschock? Nja, snarare enbarnschocken” på Gamze Berglunds blogg. Idag är Gamze mamma till två fantastiska barn, och jobbar aktivt för att nyblivna mammor ska få mer stöd och hjälp av samhället genom att öppet dela med sig av föräldraskapets alla sidor i sin blogg. Vill du fortsätta ta del av Gamzes vardag och tankar? Missa då inte hennes blogg här. Hon finns även på Instagram med kontot @gamzeberglund.

”Vi var helt säkra på att vi aldrig skulle få ta med honom hem”

Publicerad 28 februari, 2018

När Natalie åkte in till förlossningen blev ingenting som hon hade tänkt sig. Hennes son Elton föddes i vecka 35 på grund av havandeskapsförgiftning. Natalie blev igångsatt och fick information om att hon skulle föda vaginalt. Något hon själv önskade, men som hon nu i efterhand tänker att läkarna borde satt stopp för.

– Jag skulle ha blivit snittad. Det har de själva sagt. Förlossningen tog totalt 51 timmar, vilket påverkade honom alldeles för mycket. Prematurbarn som föds i mellan vecka 22–28, har en ökad risk för hjärnblödning. Men Elton föddes ju i vecka 35 och var helt frisk i magen, så han hade inte en ökad risk för hjärnblödning och inte heller någon blödarsjuka.

Natalie berättar att läkaren begärde ökad dos av värkstimulerande dropp utan att titta till henne emellanåt, något hon tror påverkade hennes bebis. Hon hade intensiva värkar alldeles för länge. Elton fick två hjärnblödningar i samband med förlossningen och därefter vattenskalle. Ett dränage opererades då in för att tömma hjärnan på vätska.

Läs också: ”Att välja kejsarsnitt”

”Vi fick en dödsdom”

Totalt fick Elton tre hjärnblödningar. Den tredje uppstod efter första operationen och var den allvarligaste, då Elton var nära på att stryka med. Men lyckligtvis hann de åka akut till intensivvårdsavdelningen (IVA) där de räddade hans liv.

– Det var skarpt läge och helt surrealistiskt, som att stå mitt i ett avsnitt från Grey’s Anatomy, med vår egen son. Innan det vände där nere på IVA så fick vi en dödsdom. Vi tillkallade präst och höll ett nöddop med bådas familjer men det var mer en begravningsstämning, alla grät och sa farväl. I ett par dagar var vi helt säkra på att vi aldrig skulle få ta med honom hem, säger hon.

Elton kämpade och överlevde, sedan genomgick han ytterligare tre operationer. De sammanlagt tre hjärnblödningarna orsakade en CP-skada med epilepsi som en bidiagnos.

– Vi blev inte direkt chockade när vi fick beskedet om epilepsin i september. Men vi hade precis haft en underbar sommar, så kom detta. Innan var jag lyckligt ovetandes om den enorma djungeln av mediciner. Under höstens gång, i kontakten med vår neurolog, blev vi dock varse att det kan ta månader, eller år, innan man får bukt på anfallen. Det var jävligt jobbigt.

Första anfallet vid tre veckor

Elton fick sina första epilepsianfall, i form utav krampskrik, bara tre veckor gammal och då fick han medicin som lindrade. Den dosen stod han sedan på i nio månader, utan några upprepande kramper.

– Vi tänkte att han bara fick kramperna i samband med blödningen och att det bara var en engångsföreteelse. Men sen tredubblade han sin vikt och vi tyckte att han skulle göra nya undersökningar. Anfallen kan ju vara borta ett långt tag och sedan komma tillbaka, särskilt om dosen blivit för låg. Två olika neurologer tyckte inte att en undersökning var nödvändig och berättade att många barn med epilepsi växer ur det, men inte Elton, säger Natalie.

Bara ett par månader senare fick han ett anfall hemma, men som tedde sig annorlunda än tidigare. Den här gången fanns det inga tvivel på att det var epilepsi Elton hade. Han tog redan medicin både morgon och kväll, men dosen visade sig, precis som Natalie och hennes man hade befarat, vara för låg.

– Vi fick trappa upp hans medicin och testa nya mediciner ganska ofta. Han fick flera anfall om dagen i flera månader. Jag klockade alla anfall han fick för att se hur länge de varade. Idag är anfallen mildare. Hans ögon faller åt sidan och han tappar medvetandet och muskelfunktionen för några sekunder. Idag är jag dock expert på att känna igen symtomen redan innan ett anfall.

Läs också: ”Alla dessa förväntningar”

Epilepsin påverkar på alla plan

Natalie berättar att hon tycker att epilepsi är en av de värsta diagnoserna. Att inte veta om han någonsin kommer lära sig gå, har de lärt sig att acceptera. Men vetskapen att han kanske inte kommer att bli anfallsfri är det jobbigaste. Det påverkar på alla plan.

– Det är tur att det finns bra medicin, men man ska komma ihåg att det också ger biverkningar. I skolan kan det leda till koncentrationssvårigheter och trötthet. Det är inte så enkelt som man tänker. Vi har inte skolat in honom på förskolan än eftersom han har sin funktionsnedsättning och epilepsin som är så oberäknelig. Epilepsin kan vara bra i flera år och sen komma tillbaka.

Att se sitt barn ha sådana anfall är det svåraste. Natalie berättar att man aldrig bara får lov att vara mamma utan att hon också måste agera advokat, sjuksyster och samordnare. Det är alltid en konflikt mellan hjärtat och hjärnan. Men det är ett specifikt minne som etsat sig fast hos henne.

– Elton fick ett anfall på akutmottagningen i september och läkaren bad mig då att ta upp kameran och filma honom. Den känslan var så bisarr. Det går inte att beskriva. Här står jag och filmar mitt barn som inte mår bra. Man vill ju inget annat än att ta upp och trösta honom. Man lär sig att bita ihop – men man får se saker som ingen förälder ska behöva se, säger hon.

Natalie får ofta höra hur stark hon är – och är det något hon har så är det kämpaglöd. Men inte utan att det finns en baksida.

– Det är skittufft, men jag har inget annat val än att klara av det. Jag tror att många funkisföräldrar bränner ut sig. Energin tar slut eftersom att man brottas med saker hela tiden.

Läs också: ”Sofia om livet som funkisfamilj: Vi måste avdramatisera funktionsvariationer”

Vågar inte ropa hej än

För både Natalie och Elton har familjen varit en viktig stöttepelare och en avlastning. Natalie och hennes man Nikolaj lever ett varannan vecka liv då Nikolaj har två barn sedan tidigare. De veckor Eltons storasyskon kommer och de har alla barnen, märker Natalie en stor skillnad på Elton.

– De är världens bästa syskon till honom. Han blir ett helt annat barn och det är kul att se hur med han är när de är här. Han visar att han till exempel vill vara med och leka. Jag tror att han har en fördel av att ha så att säga friska syskon, att han sporras på ett annat sätt.

Det liv som Natalie såg framför sig, blev något annat. Inte nödvändigtvis sämre, men annorlunda. Allt handlar om acceptans, men det betyder inte att man inte får vara ledsen.

– Vi hamnade ju i ett land som vi inte planerat att åka till. Det är jobbigt att se barn som springer runt och tänka att det kunde varit Elton. När man ska föda tänker man ju att ingenting kan gå fel. Det är klart man måste få känna sorg över det som aldrig blev.

Idag mår Elton bra. Men ovissheten med epilepsin gör att Natalie inte vågar ropa hej än. Det finns alltid ett ”tänk om…”. Hon berättar att det lugnat ner sig lite från mitten av januari – kanske tack vare att de hittat rätt medicin. Varje litet framsteg är en stor seger och ingenting kommer gratis.

– Vi hurrar när han äter en burk puré. Det är ju ingenting för andra föräldrar men för oss med barn med funktionsnedsättning så betyder det jättemycket, säger hon.

Läs också: ”Vilka krav kan man ställa på barnmorskan under förlossningen?”

Sociala medier har varit en räddning

Det är inte bara familjen som hjälpt till i svåra tider. Via sociala medier har Natalie nått ut till andra för att sprida sin historia och samtidigt hitta andra med liknande livssituation.

– Vad skulle vi gjort utan internet? För mig har sociala medier betytt så oerhört mycket. Jag startade en blogg, något jag var väldigt tveksam till i början men genom den har jag träffat massa människor som gett mig mycket. Och vise versa. Det är så viktigt att prata med andra i samma situation.

Natalie berättar också att hon varit på ett så kallat mammaspa med RBU, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, och för första gången varit utan både Elton och bonusbarnen en natt.

– Det är viktigt att träffa andra. Psykologen på habiliteringen sa till mig att man är i olika perioder i livet. En period är man bara med människor som har barn som Elton, en annan period träffar man barn utan diagnoser. Jag tror att det är bra med en fot i varje liv.

Finns det något du vill säga till andra i liknande situation?

– Vi måste visa och acceptera olikheterna. Detta händer oss för att vi kan ta det. Men det kan hända vem som helst, kanske den familj man inte tror klarar av jobbet. Om vår historia kan hjälpa några barn att få det som de har rätt till, är det värt allt. Idag bygger samhället lite på att man måste vara tillräckligt frisk för att vara sjuk. Vi vill att fler orkar fortsätta kämpa, säger hon.

Kategori: Familj