Familj | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Krönika: ”Att få barn var inte som jag tänkt mig”

Krönika: "Att få barn blev inte som jag tänkt mig"

”Googlar du ordet tvåbarnschock dyker det upp massor med sökresultat. Både artiklar från diverse föräldratidningar men också trådar från olika forum där nyblivna tvåbarnsföräldrar skrivit för att be varandra om hjälp och råd. Att gå från ett till två barn är en omställning. Lägg dessutom till känslan av otillräcklighet tillsammans med tålamodsprövande situationer som uppstår dagarna i ända så närmar vi oss det som kallas för tvåbarnschocken.

Men för egen del skulle jag säga att min chock kom redan då jag fick mitt första barn. Enbarnschocken. Det är inte något du hör talas om alls på samma sätt. Tvärtom, är det nästan lite fult att säga att få barn inte alls var så som man hade tänkt sig.

Läs också på influencern och krönikören Gamze Berglunds blogg: ”När amning är svårt” 

Vi tar allt från början. Redan när jag såg plusset på stickan var reaktionen inte som jag hade väntat mig. När du får det efterlängtade plusset ska du känna en himlastormande glädje och lycka inombords. Jag minns att jag kände den där lyckan vid första anblicken av testet. Var jag äntligen gravid?! WOW! Men sedan hände något. Lyckan trycktes lite åt sidan av en märklig känsla som kröp sig på. Allvaret i situationen, den så väldigt definitiva omställningen och ansvaret det där plusset skulle innebära, tog plötsligt överhanden och jag stirrade med svettiga handflator på testet. Jag försökte skaka av mig känslan. För det var väl inte så här jag skulle känna?

Tack och lov visade det sig att det fanns mer känslor att hämta längre in i graviditeten. Den obeskrivliga fascinationen och vågen av kärlek som sköljde över mig första gången jag såg det där lilla livet sprattla på en svartvit TV-skärm på en ultraljudsmottagning. Plötsligt kände jag den där sparken en dag. Wow, så häftigt! Men också lite äckligt. Var det också bara jag som kände så?

Läs också på Vimedbarn.se: ”8 tecken på att du fått en förlossningsdepression”

Så kom han, min efterlängtade älskade lilla unge. Några dagar efter förlossningen, som slutade med akut kejsarsnitt, åkte vi hem med vår lilla son. Glädjetårar trillade ner för kinderna när vi för första gången klev in genom dörren som en familj på tre. Men tårarna fortsatte trilla. Tänk om något skulle hända honom? Skulle det göra så här ont att älska sitt barn?

Dagar blev till veckor och vi ville gå ut och fika med vår bebis sovandes i barnvagnen sådär som vi sett andra göra. Bara det att vår bebis inte ville sova. Vi fick istället turas om att hålla honom medan den andra drack sitt kaffe. Dock inte sittandes vid bordet för det enda som fungerade var att stå upp och försiktigt gunga bebisen. Ja, ja, det var väl helt enkelt otur den här gången.

Vi provar att gå en promenad tänkte vi en annan gång, för bebisar gillar väl när vagnen rullar. Men inte vår bebis. Han ville bli buren i bärsele. Så vagnen vi köpt för 12 000 kronor med mugghållare och allt fick bli en prydlig accessoar. Men var skulle vi egentligen gå? För det gick ju inte att gå på barnvagnspromenader och det gick ju inte att fika och det var väl sånt som andra föräldrar och föräldralediga gjorde?

Läs också på Vimedbarn.se: ”5 råd en nybliven förälder INTE ska lyssna på”

Vi var hemma mycket min bebis och jag. Medan han sov i min famn läste jag på forum om det fanns någon annan som hade det som jag, och jag hittade faktiskt några. Men de hade inte fått så många svar när de förklarade sin situation och ville ha hjälp och råd.

Var det bara jag och några mammor till på några forum som hade fått det här man kan kalla för enbarnschock, eller var det helt enkelt något man bara inte pratade om? Är det kanske svårt att dela med sig om att det kan vara tufft att få sitt första barn? För tänk om någon skulle tro att man inte är tacksam, eller kanske rentav inte älskar sin bebis. Eller att man är en dålig förälder.

Det finns så otroligt många föreställningar om hur resan ser ut från plusset till när ens lilla bebis tar sina första steg i livet. Det innefattar de största, mäktigaste känslorna av kärlek. Men också oro, rädsla och även en del sorg för det som inte blev.

Och kanske kan vi finna oss lättare i det om vi blir bättre på att dela med oss av hur vi upplevde första tiden på riktigt. För om vi fick en mer rättvis bild av föräldraskapets alla delar från början kanske besvikelsen över när allt inte flyter på som man föreställt sig skulle bli lika stor. Kanske skulle även rädslan för att upplevas som otacksam minska tillsammans med rädslan att någon skulle få för sig att man inte älskar sitt lilla barn. För visst älskar vi de små liven villkorslöst, men man kan tycka att det är väldigt tufft ändå.”

Gamze Berglund om sin upplevelse av första tiden som förälder.

Krönikör: Gamze Berglund

Texten är ett utdrag ur inlägget ”Tvåbarnschock? Nja, snarare enbarnschocken” på Gamze Berglunds blogg. Idag är Gamze mamma till två fantastiska barn, och jobbar aktivt för att nyblivna mammor ska få mer stöd och hjälp av samhället genom att öppet dela med sig av föräldraskapets alla sidor i sin blogg. Vill du fortsätta ta del av Gamzes vardag och tankar? Missa då inte hennes blogg här. Hon finns även på Instagram med kontot @gamzeberglund.

”Vi var helt säkra på att vi aldrig skulle få ta med honom hem”

cp-skada forlossning epilepsi

När Natalie åkte in till förlossningen blev ingenting som hon hade tänkt sig. Hennes son Elton föddes i vecka 35 på grund av havandeskapsförgiftning. Natalie blev igångsatt och fick information om att hon skulle föda vaginalt. Något hon själv önskade, men som hon nu i efterhand tänker att läkarna borde satt stopp för.

– Jag skulle ha blivit snittad. Det har de själva sagt. Förlossningen tog totalt 51 timmar, vilket påverkade honom alldeles för mycket. Prematurbarn som föds i mellan vecka 22–28, har en ökad risk för hjärnblödning. Men Elton föddes ju i vecka 35 och var helt frisk i magen, så han hade inte en ökad risk för hjärnblödning och inte heller någon blödarsjuka.

Natalie berättar att läkaren begärde ökad dos av värkstimulerande dropp utan att titta till henne emellanåt, något hon tror påverkade hennes bebis. Hon hade intensiva värkar alldeles för länge. Elton fick två hjärnblödningar i samband med förlossningen och därefter vattenskalle. Ett dränage opererades då in för att tömma hjärnan på vätska.

Läs också: ”Att välja kejsarsnitt”

”Vi fick en dödsdom”

Totalt fick Elton tre hjärnblödningar. Den tredje uppstod efter första operationen och var den allvarligaste, då Elton var nära på att stryka med. Men lyckligtvis hann de åka akut till intensivvårdsavdelningen (IVA) där de räddade hans liv.

– Det var skarpt läge och helt surrealistiskt, som att stå mitt i ett avsnitt från Grey’s Anatomy, med vår egen son. Innan det vände där nere på IVA så fick vi en dödsdom. Vi tillkallade präst och höll ett nöddop med bådas familjer men det var mer en begravningsstämning, alla grät och sa farväl. I ett par dagar var vi helt säkra på att vi aldrig skulle få ta med honom hem, säger hon.

Elton kämpade och överlevde, sedan genomgick han ytterligare tre operationer. De sammanlagt tre hjärnblödningarna orsakade en CP-skada med epilepsi som en bidiagnos.

– Vi blev inte direkt chockade när vi fick beskedet om epilepsin i september. Men vi hade precis haft en underbar sommar, så kom detta. Innan var jag lyckligt ovetandes om den enorma djungeln av mediciner. Under höstens gång, i kontakten med vår neurolog, blev vi dock varse att det kan ta månader, eller år, innan man får bukt på anfallen. Det var jävligt jobbigt.

 

elton sjukhus

Första anfallet vid tre veckor

Elton fick sina första epilepsianfall, i form utav krampskrik, bara tre veckor gammal och då fick han medicin som lindrade. Den dosen stod han sedan på i nio månader, utan några upprepande kramper.

– Vi tänkte att han bara fick kramperna i samband med blödningen och att det bara var en engångsföreteelse. Men sen tredubblade han sin vikt och vi tyckte att han skulle göra nya undersökningar. Anfallen kan ju vara borta ett långt tag och sedan komma tillbaka, särskilt om dosen blivit för låg. Två olika neurologer tyckte inte att en undersökning var nödvändig och berättade att många barn med epilepsi växer ur det, men inte Elton, säger Natalie.

Bara ett par månader senare fick han ett anfall hemma, men som tedde sig annorlunda än tidigare. Den här gången fanns det inga tvivel på att det var epilepsi Elton hade. Han tog redan medicin både morgon och kväll, men dosen visade sig, precis som Natalie och hennes man hade befarat, vara för låg.

– Vi fick trappa upp hans medicin och testa nya mediciner ganska ofta. Han fick flera anfall om dagen i flera månader. Jag klockade alla anfall han fick för att se hur länge de varade. Idag är anfallen mildare. Hans ögon faller åt sidan och han tappar medvetandet och muskelfunktionen för några sekunder. Idag är jag dock expert på att känna igen symtomen redan innan ett anfall.

Läs också: ”Alla dessa förväntningar”

Epilepsin påverkar på alla plan

Natalie berättar att hon tycker att epilepsi är en av de värsta diagnoserna. Att inte veta om han någonsin kommer lära sig gå, har de lärt sig att acceptera. Men vetskapen att han kanske inte kommer att bli anfallsfri är det jobbigaste. Det påverkar på alla plan.

– Det är tur att det finns bra medicin, men man ska komma ihåg att det också ger biverkningar. I skolan kan det leda till koncentrationssvårigheter och trötthet. Det är inte så enkelt som man tänker. Vi har inte skolat in honom på förskolan än eftersom han har sin funktionsnedsättning och epilepsin som är så oberäknelig. Epilepsin kan vara bra i flera år och sen komma tillbaka.

Att se sitt barn ha sådana anfall är det svåraste. Natalie berättar att man aldrig bara får lov att vara mamma utan att hon också måste agera advokat, sjuksyster och samordnare. Det är alltid en konflikt mellan hjärtat och hjärnan. Men det är ett specifikt minne som etsat sig fast hos henne.

– Elton fick ett anfall på akutmottagningen i september och läkaren bad mig då att ta upp kameran och filma honom. Den känslan var så bisarr. Det går inte att beskriva. Här står jag och filmar mitt barn som inte mår bra. Man vill ju inget annat än att ta upp och trösta honom. Man lär sig att bita ihop – men man får se saker som ingen förälder ska behöva se, säger hon.

Natalie får ofta höra hur stark hon är – och är det något hon har så är det kämpaglöd. Men inte utan att det finns en baksida.

– Det är skittufft, men jag har inget annat val än att klara av det. Jag tror att många funkisföräldrar bränner ut sig. Energin tar slut eftersom att man brottas med saker hela tiden.

Vågar inte ropa hej än

 

För både Natalie och Elton har familjen varit en viktig stöttepelare och en avlastning. Natalie och hennes man Nikolaj lever ett varannan vecka liv då Nikolaj har två barn sedan tidigare. De veckor Eltons storasyskon kommer och de har alla barnen, märker Natalie en stor skillnad på Elton.

– De är världens bästa syskon till honom. Han blir ett helt annat barn och det är kul att se hur med han är när de är här. Han visar att han till exempel vill vara med och leka. Jag tror att han har en fördel av att ha så att säga friska syskon, att han sporras på ett annat sätt.

Det liv som Natalie såg framför sig, blev något annat. Inte nödvändigtvis sämre, men annorlunda. Allt handlar om acceptans, men det betyder inte att man inte får vara ledsen.

– Vi hamnade ju i ett land som vi inte planerat att åka till. Det är jobbigt att se barn som springer runt och tänka att det kunde varit Elton. När man ska föda tänker man ju att ingenting kan gå fel. Det är klart man måste få känna sorg över det som aldrig blev.

Idag mår Elton bra. Men ovissheten med epilepsin gör att Natalie inte vågar ropa hej än. Det finns alltid ett ”tänk om…”. Hon berättar att det lugnat ner sig lite från mitten av januari – kanske tack vare att de hittat rätt medicin. Varje litet framsteg är en stor seger och ingenting kommer gratis.

– Vi hurrar när han äter en burk puré. Det är ju ingenting för andra föräldrar men för oss med barn med funktionsnedsättning så betyder det jättemycket, säger hon.

Elton Nikolaj

 

Sociala medier har varit en räddning

Det är inte bara familjen som hjälpt till i svåra tider. Via sociala medier har Natalie nått ut till andra för att sprida sin historia och samtidigt hitta andra med liknande livssituation.

– Vad skulle vi gjort utan internet? För mig har sociala medier betytt så oerhört mycket. Jag startade en blogg, något jag var väldigt tveksam till i början men genom den har jag träffat massa människor som gett mig mycket. Och vise versa. Det är så viktigt att prata med andra i samma situation.

Natalie berättar också att hon varit på ett så kallat mammaspa med RBU, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, och för första gången varit utan både Elton och bonusbarnen en natt.

– Det är viktigt att träffa andra. Psykologen på habiliteringen sa till mig att man är i olika perioder i livet. En period är man bara med människor som har barn som Elton, en annan period träffar man barn utan diagnoser. Jag tror att det är bra med en fot i varje liv.

Finns det något du vill säga till andra i liknande situation?

– Vi måste visa och acceptera olikheterna. Detta händer oss för att vi kan ta det. Men det kan hända vem som helst, kanske den familj man inte tror klarar av jobbet. Om vår historia kan hjälpa några barn att få det som de har rätt till, är det värt allt. Idag bygger samhället lite på att man måste vara tillräckligt frisk för att vara sjuk. Vi vill att fler orkar fortsätta kämpa, säger hon.

Vill se mer av Natalie och Eltons vardag? Besök då hennes blogg här och hennes Instagramkonto @natalieeneke.

Therese Wickman: ”Alla gråter inte av glädje när barnet föds”

Therese Wickman delar med sig av sin förlossningsberättelse på LOPPIs Youtubekanal

När influencern Therese Wickman, mamma till Ellah och Kidh och gravid med ett litet syskon, skulle föda sin son Kidh var värkarbetet effektivt. Ganska kort efter att hon märkt en molande känsla i magen hade kroppen dragit igång ett regelbundet värkarbete, och bara två timmar efter första känning kunde man konstatera att hon var sex centimeter öppen.

– Jag tyckte att det gick väldigt smidigt. Jag klarade mig utan smärtlindring första timmen, men sen blev det värre och värre så jag tog lustgas vilket jag kände gav effekt. Nu hade jag lärt mig från första förlossningen när jag skulle använda den där masken. Första förlossningen tog jag den alltid alldeles försent, när jag själva värken var över, men nu hade jag lärt mig hur jag skulle andas i den och det var MAGISKT, berättar hon i sin förlossningsberättelse på LOPPIs Youtubekanal.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Jag födde hemma på köksgolvet”

Krystvärkarna försvann

Men när krystvärkarna drog igång blev det desto krångligare. Med facit i hand och vetskapen om att lille Kidh inte var så liten, utan skulle komma med en födelsevikt på fem kilo och ett huvudomfång på 39 centimeter, är det lätt att förstå att själva utdrivningsskedet skulle bli minst sagt bökigt.

– Jag fick aldrig den där krystkänslan neråt, för min son hade inte kommit ner i själva förlossningskanalen när krystvärkarna började. Så istället för tryck neråt trycktes magen utåt, så det kändes som att hela magen skulle spricka, berättar hon.

När Kidh väl kommit på rätt väg gick det snabbt, och huvudet var ute på en eller två värkar. Men sen tog det stopp. I och med det stora huvudomfånget och ett par breda axlar hade han fastnat, nästan halvvägs ute.

– Det var faktiskt nästan exakt likadant under förlossningen med min dotter, att när huvudet väl kom ut försvann alla värkar. Jag tog i och tog i så mycket, fast utan krystvärkar går det ju inte, berättar Therese.

Läs också: ”Vad är en förlossningsskada och hur kan man minska risken?”

”Trodde jag skulle gå sönder”

Det värkstimulerande droppet sattes på max och två sköterskor hjälpte till genom att trycka på Thereses mage, samtidigt som en barnmorska försökte lirka med bebisens axlar.

– Där och då trodde jag helt ärligt att jag skulle gå sönder, inifrån och ut, berättar Therese.

Men efter en hård kamp kom han äntligen ut, och den stora lilla klimpen lades på Thereses bröst.

– Det var så befriande! Mest för att jag slapp föda mer. Och för att jag slapp smärtan. Men min moderkaka ville inte komma ut, och det ville den inte efter min första förlossning heller så det var jag lite förberedd på, så jag fick åka ner på akut operation. Så jag tyckte faktiskt att det var lite skönt att få åka iväg, och att jag skulle få bli nedsövd, sova i flera timmar och få vila ikapp lite efter allt det som hade hänt. Jag visste ju att min son var i säkra händer där uppe på förlossningen, minns hon.

Läs också: ”5 mysiga barnrum att inspireras av”

Känslorna kommer inte direkt för alla

Något Therese vill lyfta är att man inte ska ställa för hårda krav och förväntningar på sina egna känslor efter förlossningen.

– Det finns ju inget bättre än att få barn, men den där stora känslorna många pratar om, framför allt innan man får barn som ”åh, du kommer känna sån enorm glädje och kärlek så att du bryter ihop”… Den känslan kände inte jag, varken med min dotter eller min son, och jag kände mig så akward, som ett freak. Varför kände inte jag den kärleken? Men den kärleken kom efter tre dagar ungefär. Jag behövde landa i allt som hänt, bara få se på mitt barn och vara nära. Och den där stora kärleken kom ju! Men den kommer inte direkt när barnet föds för alla. Så känn dig inte dum om du inte bryter ihop och gråter av kärlek när ditt barn precis fötts, kärleken kommer komma.

Vill du fortsätta följa Therese och hennes familj i väntan på Ellah och Kidhs lillasyskon? Missa inte hennes blogg här, hennes Instagramkonto @theresewickman och hennes Youtubekanal ThereseWickman.

Vill du också dela din förlossningsberättelse? Mejla till [email protected]!

”Skammen kring förlossningsskador MÅSTE bort”

Vi måste prata mer om förlossningsskador

Majoriteten av alla vaginalt födande kvinnor drabbas av någon sorts bristning under förlossningen. För de allra flesta är bristningen ytlig och läker lätt utan några större problem på några veckor, men för en del kvinnor blir problemen desto mer besvärande. År 2015 rapporterades Socialstyrelsen att 3,1 procent av de födande drabbades av de mer omfattande formerna av förlossningsskada – tredje och fjärde gradens förlossningsskada – där även slutmuskeln blir skadad.

Läs också: ”Vad är en förlossningsskada – och går det att minska risken?”

Efter en våg av berättelser, mobilisering och höjda röster från födande som upplevt brister i förlossningsvården kom regeringen äntligen med replik. Regeringen har lagt in i budgeten att skjuta till en miljard kronor till förlossningsvården varje år mellan 2018 och 2022.

– Det är inte en slump att regeringen sätter till pengar nu, det är en viktig del i jämställdhetsarbetet att förlossningsvården är bra. Det måste vara top notch, säger Karin Ehn, förlossningsläkare, och Carina Rylander, förlossningsbarnmorska, som tillsammans driver podden Babyz Podcast.

När ska man känna sig återställd efter en förlossning?

– Berätta om det återbesöket hos barnmorskan 6-8 veckor efter förlossningen tycker jag att man ska flagga för det då och be om att få hjälp att ta det vidare. Det är viktigt att man berättar om det inte känns bra. Sen måste man också tänka på att slemhinnorna blir väldigt påverkade om man helammar, de blir nästan lika påverkade som när man är klimakteriet. Sen rekommenderar jag också att man tar som vana att gå regelbundet till en gynekolog. Det handlar inte om avancerade undersökningar, och ibland är lösningen så enkel som att man bara behöver ett möte med en sjukgymnast.

”När bedövningen gick ur förstod jag att det var illa…”

Paulina Åkerberg är en av de som drabbats av komplikation efter förlossningen. Själva förlossningen minns hon som en positiv och trygg upplevelse och det var först efter ett par månader som hon märkte att det var något som inte stämde.

– Jag hade ont under sex och det blev inte bättre, så jag kontaktade en gynekolog och gjorde en undersökning. De hittade en knöl i början på slidan som tydligen var fylld med vätska efter förlossningen och det var den som gjorde ont.

Idag mår hon bra och är nöjd med vården och uppföljningen hon fick. Men tyvärr upplever inte alla samma bemötande. Nathalie Nyberg, fotograf och influencer på Vimedbarn.se, födde sitt första barn i november 2014.

– Jag ser tillbaka på min förlossning med blandade känslor. Jag älskade att föda barn, men det var efter att min älskade dotter Leah var ute som helvetet började.

Strax efter att Leah kommit ut meddelar personalen att Nathalie ska ner på operation på en gång.

– Jag förstod ingenting. Nere på operation fick jag veta att jag skulle sys men inte mer än så. Leah och min man satt vid mitt huvud när jag syddes, och först efteråt fick jag veta att jag fått en tredje till fjärde gradens bristning – men jag hade ingen aning om vad det betydde då. På natten när bedövningen gick ur förstod jag att det var illa… Jag bad om smärtstillande men blev bara erbjuden Alvedon som inte hjälpte alls. Jag grät hela natten och ringde mina föräldrar. Det var hemskt!

Läs också: ”Känsligt att prata om – mina förlossningsskador /Nathalie Nyberg”

Läs också: ”Nathalie Nybergs förlossningsberättelse”

Prata mer om förlossningsskador!

Tiden efter var kantad av problem för Nathalie. Hon fick en blodansamling som gjorde att hon varken kunde sitta, ligga på rygg, bära eller gå utan extrem smärta. Hon blev sjukskriven och kunde inte göra annat än att vara still och amma.

– Jag kände mig värdelös och det var mycket som spökade i huvudet. Samma dag som vi blev utskrivna från BB åkte vi tillbaka på natten eftersom jag hade så otroligt ont och jag bara grät. Kvinnan som bemötte mig behandlade mig riktigt dåligt och gjorde en hemsk undersökning som satt spår i mig för livet. Alla utom denna kvinna behandlade mig väl.

Skadorna efter förlossningen gjorde sig påminda i hela 2,5 år för Nathalie, framför allt vid sex. Idag är hon återställd, men upplever att hon fått kämpa för att få den vård hon behöver.

– Problem som inte syns finns inte tydligen. Att söka om sånt här kan vara genant och jobbigt. Egentligen borde det vara en rutin att man får frågor om allt fungerar som det ska med urin, avföring, sex och smärta efter förlossningen.

Hon betonar att man inte får köpa att man blir annorlunda efter en förlossning, och att hon är glad att hon har stått på sig.

– För några månader sen var sex något som gjorde ont och var fruktansvärt, men nu är äntligen allt som vanligt. Jag har inte ens vågat dela med mig av detta i bloggen eller knappt till mina närmsta vänner för det är ju på något konstigt sätt pinsamt… Det ska det ju inte vara! Våga prata om förlossningsskador!

Karin och Carina håller med om att en öppen debatt är väldigt viktig för att förlossningsvården ska förbättras.

– Att folk delar med sig i till exempel sociala medier påverkar jättemycket. Dels påverkar det politikerna, och dels påverkar det äldre kvinnor som tigit om sina förlossningsskador. 90-talisterna som börjar föda barn nu accepterar inte, de ställer krav. Och det är bara så det sker förbättringar! Flera gånger möter vi äldre kvinnor som efter en del om och men berättar att de i 15 års tid behövt sätta två fingrar i slidan för att kunna tömma tarmen. Såna problem kan man ju åtgärda! Nej, skammen måste bort, och vi måste prata mer om förlossningsskador och sånt som klassats som pinsamt för att alla ska få bättre vård.

”Jag förlorade min sambo när jag var gravid i vecka 28”

Jenny förlorade sin man när hon var gravid

Vintern 2016 var Jenny Pitkänen och Sebastian Thell mer förväntansfulla än någonsin. De hade nyligen fått reda på att de skulle bli föräldrar och på julafton berättade de deras glada nyhet för familjen och vännerna i form av en julklapp.

– Vi hade egentligen tänkt vänta med att berätta för alla andra till vi gjort rutinultraljud i mitten av januari, men Sebastian var lite för ivrig och berättade om det för några av hans vänner redan på nyårsafton, så vi gick ut med det offentligt redan då, minns Jenny.

Planeringen för det nya livet som föräldrar sattes igång, och paret bestämde sig för att flytta från Stockholm till Mantorp där Sebastian var uppväxt.

En sista kyss

Men så kom dagen då allt skulle förändras, den 22 mars 2017. På morgonen var allt som vanligt. När Jenny vaknade hade Sebastian, som var mer morgonpigg, redan gått upp.

– Jag minns den här dagen så väl. När jag gick in i köket satt han vid köksbordet där han hade dukat fram frukost. Jag minns att han sa ’god morgon, jag har kokat ägg åt dig’ med ett stort leende. Vi åt frukost ihop och skrattade ovanligt mycket.

Efter frukosten slog sig Jenny ner i soffan framför Nyhetsmorgon, och Sebastian gjorde sig redo för att gå till jobbet.

– Sebastian stod i hallen med sin gröna vinterjacka, handskar, skor och mössa på. Han frågade om vi skulle hinna ses mer innan han skulle iväg på ett jobbmöte på kvällen. Vi kom fram till att vi skulle det. Sen gav han mig en slängkyss och sa hejdå innan han gick några steg mot ytterdörren. Men av någon anledning låste han aldrig upp dörren. Han stannade, vände, tittade på mig och sa ’jag går ut via baksidan istället’. Sen gick han fram till mig som satt i soffan, gav mig en kyss och sa ’jag älskar dig’ innan han gick.

Det Jenny inte visste då var att det var deras sista kyss. När Jenny kom hem igen möttes hon av Sebastians skor i hallen. Hon ropade efter honom, men fick inget svar, och tänkte därför att han kanske varit hemma och bytt skor och kläder inför mötet och åkt iväg tidigare än planerat. Men när hon kom in i köket hittade hon Sebastian, livlös.

– Innerst inne förstod jag att han var död direkt när jag såg honom, men jag vägrade gå med på det. Jag gick fram till honom. Minns att jag kände på hans kind som var iskall, tog hans hand. Började känna efter puls, kollade hans pupiller och försökte höra hjärtat slå. Först fick jag en gnutta hopp och trodde jag hörde det slå svagt, men det var mitt eget hjärta jag hörde slå. Jag insåg att jag var tvungen att påbörja hjärt- och lugnräddning samtidigt som jag ringde både 112 och Sebastians pappa som kom dit på en gång. Att påbörja HLR var dock komplicerat eftersom han var sittande och jag behövde lyfta ner honom på golvet. Det var ganska trångt, jag hade trots allt en stor gravidmage redan då som var i vägen. Dessutom var Sebastian över två meter lång och vägde en del, det var svårt att komma åt ordentligt och lyfta en livlös kropp.

”Jag minns fortfarande ljudet av hjärtstartaren”

Hon fick honom i alla fall i hyftas liggande läge och påbörjade HLR strax innan Sebastians pappa kom in. När ambulanspersonalen kom fick Jenny lägga sig på parets säng medan de tog över arbetet att försöka få liv i Sebastian.

– Jag minns fortfarande ljudet av hjärtstartaren. Det pipande ljudet när hjärtat inte slår…

Ambulanspersonalen gjorde allt de kunde på plats, och till slut la de Sebastian i ambulansbilen och körde till Linköpings lasarett.

– När vi fick dödsbeskedet satt jag och Sebastians mamma i ett anhörigrum med en kurator. Jag minns att det kom in två kvinnliga läkare. Jag minns speciellt den ena kvinnan, för jag såg på hennes ansiktsuttryck när hon klev in att hon inte skulle komma med bra besked. De presenterade sig och ganska snart därpå sa de ’vi har tyvärr inga bra besked’. Det var det enda de hann säga innan både jag och Sebastians mamma brast i gråt.

Läkarna kunde konstatera att hans hjärta stannat, och vid första obduktionssvaret fick de reda på varför. Sebastian hade ett oupptäckt medfött hjärtfel som innebar förstorat hjärta med defekt på två klaffar vilket fick det att ge upp, trots att Sebastian bara var 28 år gammal, utan att ge några symtom innan.

– När vi fick det slutgiltiga obduktionssvaret, sex månader efter hans död, blev jag både ledsen och arg. Ledsen över att han inte finns med oss mer. Arg över att vi inte visste om att han var hjärtsjuk. Jag har tänkt på det länge, att det är så viktigt att vi får till tandläkaren regelbundet för att kolla tänderna. Men vi blir aldrig kallade till sjukhuset för att göra en ordentlig koll på våra hjärtan. En sån kontroll hade kunnat rädda många liv, kanske även Sebastians.

”När William föddes var det som att få tillbaka en del av Sebastian”

Mitt i all sorg och förtvivlan pågick fortfarande deras gemensamma graviditet. Jenny var gravid i vecka 28 och förlossningen närmade sig. Vänner, Sebastians familj och Jennys egen familj slöt upp för att stötta henne genom både sorg och graviditet. Även en kurator och Jennys barnmorska betydde mycket.

– Innan njöt jag av att vara gravid. Efteråt ville jag bara ha vår son i min famn. Vår son är en del av Sebastian och när han föddes var det som att få tillbaka en del av honom.

Jennys och Sebastians son William föddes 15 juni 2017 efter 14 timmars förlossning med korta värkpauser. Jenny hade med sig sin mamma, sin bästa vän och Sebastians syster under hela förlossningen. 

– Sebastians syster fick ta Sebastians plats och klippa navelsträngen, byta första blöjan och så.

En nyförlöst Jenny med lilla William i famnen.

När den här intervjun publiceras har det gått drygt ett halvår sen Sebastians bortgång. Idag lever Jenny som ensamstående förälder till William med det höga tempo det innebär.

– Det är mycket planering som krävs för att få livet att fungera. Självklart är William prioriterad föst och när han är vaken får han all uppmärksamhet. När han tar sina tupplurer brukar jag försöka hinna ta hand om mig själv, sätta igång en tvättmaskin, städa och så. Det händer såklart ibland att jag får äta frukost klockan 20.00 när William somnat för natten. Men jag tänker att det bara är en period i livet.

Hur vill du hålla minnet av Sebastian vid liv för William?

– Jag vill att han ska veta vilken fantastisk människa hans pappa var, och hur mycket hans pappa längtade efter honom. Jag tycker det är viktigt att han ska få veta att han har en ’pappa Sebastian’ även om jag skulle träffa någon ny i framtiden. Då får han helt enkelt ha två pappor. Jag har sparat mycket av Sebastians saker som William kommer få och Sebastians vänner har gjort fotoalbum till William med bilder på hans pappa. Jag visar redan nu bilder på Sebbe till William och berättar historier om hans pappa för honom, och det kommer jag fortsätta göra många år framöver.

Hur ser du på framtiden?

– Jag ser ändå ljust på framtiden. Det måste man göra. Jag hoppas att William får hålla sig frisk. Vi ska genomgå några undersökningar av hans hjärta för att följa upp om han eventuellt ärver sjukdomen av Sebastian*. Men jag ska göra allt jag kan för att vår son ska få ett så bra liv som möjligt, och jag ska se till att vi båda ska få leva ett glatt liv. För vår skulle och för Sebastians skull, för det hade han velat.

William vid hans pappas grav

Lilla William döptes i samma kyrka som Sebastian begravdes i. Efter dopet gick hela sällskapet förbi Williams pappas grav för att säga hej.

Jenny och Sebastian.

Jenny om Sebastian: ”Sebastian var en otroligt härlig person som alltid hade ett leende på läpparna. Han var varm, öppen, trevlig och hade ett stort hjärta fyllt av kärlek. Han var även djupt engagerad inom travsport och inom matlagning, vilket även var hans två yrken, och det var alltid så härligt att se hans passion för hans intressen. På fritiden gillade han förutom matlagning och travsport även natur och djur.”

Vill du följa Jenny och Williams vardag tillsammans? Missa då inte hennes blogg och instagramkonto!

* Efter att Vimedbarn.se pratat med Jenny var hon och William på sjukhuset för undersökning av Williams hjärta, som visade att även han har ett medfött hjärtfel. Här förklarar hon läget i bloggen.

Ta hand om varandra i relationen

Skilsmässostatistiken talar sitt allra tydligaste språk. De flesta skilsmässor sker innan det första barnet fyllt två år. Det säger en hel del om hur tufft det kan vara att hålla ihop under den första tiden med ett barn. Så glöm inte att vårda varandra. Se till att hitta tillfällen, om inte varje dag, så i alla fall varje vecka eller en helkväll varje månad, där ni sätter er ner tillsammans för att prata och utvärdera. Hur mår ni? Hur har veckan varit? Vad har varit bäst och jobbigast? Vad behöver ni förändra? Vad gör ni riktigt bra? Hur känns era nya roller som föräldrar? Vad skulle ni önska av den andra just nu?

Läs också: Så kan ni samarbeta under förlossningen

Det kanske inte finns varken tid, ork eller lust att vara den bästa partnern någonsin just nu. Men försök att behåll kontakten och närheten till varandra. Jobba tillsammans, lös problem tillsammans och var ärliga med varandra för att öka era chanser att lyckas. Och glöm inte att berömma varandra, för ni är grymma som får det att fungera varje dag!

Källa: Lifewithkids.se. Foto: Anna Roström/Life with kids

Gillade du den här texten? På lifewithkids.se kan du och din partner prenumerera på dagliga texter om graviditet och första året som föräldrar. Life with kids har sammanställt ny forskning, riktlinjer från myndigheter, erfarenheter från andra föräldrar, omvärldsbevakning från andra länder och fakta ifrån landets tyngsta källor. Helt osponsrat, opartiskt och reklamfritt. Just nu kan du testa tjänsten gratis i 30 dagar!

Vem ansvarar för allt därhemma?

Vem ansvarar för allt därhemma?

Hur man upplever tiden hemma med barn är väldigt individuellt. En del mammor idag startar företag, hittar en ny hobby eller nya sociala sammanhang under föräldraledigheten för att de är så understimulerade och klarar inte av att göra samma saker dag ut och dag in. (Ofta har dessa personer också barn som är lugna och sover en hel del, så att det finns utrymme att bli uttråkad). Andra sliter för att orka och hinna med ens hälften av vardagssysslorna.

Mycket beror på din och din partners förväntningar på vad ska hinnas med på dagarna hemma. Det är lätt för den som jobbar att slänga ur sig: – ”Du är ju ändå hemma hela dagarna, så du borde ju hinna göra allt det där och maten borde stå på bordet när jag kommer hem.” Så var det förr, i generationer innan oss. Och man behöver inte mena något illa för att säga en sådan sak. Kanske kommer du att säga likadant när ni byter ledighet och du kommer hem ifrån jobbet till ett stökigt hem och där partnern inte ens börjat funderat på maten trots att klockan är 17.30?

Vad ni kommer överens om och hur ni vill ha det är upp till er – men att ensam ta hand om ett barn innebär mycket jobb. Det är bra om ni båda får prova på under en period så att ni har förståelse för vad det innebär. Se till att ni båda känner er nöjda med ansvarsfördelningen och att ni ställer rimliga krav på varandra och på livet i stort.

Källa: Lifewtihkids.se. Foto: Anna Roström/Life with kids

Gillade du den här texten? lifewithkids.se kan du och din partner prenumerera på dagliga texter om graviditet och första året som föräldrar. Life with kids har sammanställt ny forskning, riktlinjer från myndigheter, erfarenheter från andra föräldrar, omvärldsbevakning från andra länder och fakta ifrån landets tyngsta källor. Helt osponsrat, opartiskt och reklamfritt. Just nu kan du testa tjänsten gratis i 30 dagar!

Manne Forssberg är ny toppbloggare

Hur skulle du beskriva dig själv för dem som inte redan läser din blogg?
– Jag är en tvåbarnspappa som föreläser, poddar, lyfter skivstänger och skriver en bok emellanåt.

Vad kommer vi att få läsa om i din blogg?
– Jag ska redogöra för mina föräldrafails, ranta om det som upprör mig, tipsa när jag för ovanlighetens skull når någon insikt, tjata om min träning, hålla brandtal om att bända upp de trånga könsrollerna, dela med mig av vardagens katastrofer och hjärtknipande små mirakel, dra en lans för barns integritet, samt berätta om mina mindre smickrande egenskaper som pappa, make och människa.

Vilka bloggar följer du själv?
– Massor. Mest slaviskt följer jag Nisse Edwall, Hugo Rosas, Paula Uribe, systrarna Lagergren, Knivlisa, Annika Leone, Josefin Knave och Barnplaggsguiden.

Vad är roligast med att blogga?
– Att man kommer så nära sin läsekrets.

Om Manne Forssberg
Ålder: 34
Familj: Gift med Sara. Barnen Iris, 6 år och Ruth, 4 år.
Bor: Hägerstensåsen.
Gör: Skriver, poddar och föreläser.
Gillar: Lupiner, lakrits, lyftning och lekplatser.
Ogillar: Tvärsäkerhet.

Här hittar du Manne i sociala medier:
Blogg: manneforssberg.se
Instagram: manneforsberg.se
Podcast: Pappapodden

Nämn fem instaprofiler du följer:
@alessandrosquarzi @knivlisa @jeison_lopez99 @lisvardedwall @andreasweinas @ivweissenberg

Vinstregn till ett värde av 9.990kr

Pris 1. Bilbarnstol Axkid Minikid (värde 3.990 kr)

Axkid Minikid är en bilbarnstol som är försedd med ett långt stödben och självspännande förankringsband som gör monteringen enkel. Montera och vicka på stolen tills den sitter stadigt. Med stolens främre justerbara ben ställs stolens lutning in, så att den passar ditt barn. Axkid Minikid är försedd med ett nackstöd som anpassar sig efter barnets längd. Nackstödet har en bromsfunktion för ökad komfort för de minsta barnen. Axkid Minikid är godkänd i enlighet med ECE R44 rev 04 samt plusgodkänd. Stolen kan användas bakåtvänd för barn mellan 9-25kg med bilens trepunktsbälte. Axkid Minikid är Plusgodkänd.

Pris 2-6. Fem presentkort hos Babyshop (värde 1.000 kr/st)
På Babyshop kommer du garanterat att hitta det du som blivande förälder söker. Dom har samlat det senaste modet som hör barnvärlden till, på ett och samma ställe för att göra din shoppingrunda snabb, enkel och inspirerande. I sortimentet hittar du kläder och skor för barn i åldrarna mellan 0 till 10 år, leksaker, barnvagnar, bilbarnstolar, skötväskor, barninredning och mycket mer.

Pris 7-8. Två presentkort hos Elodie Details (värde 500 kr/st)
Hos Elodie Details finns babyartiklar och stilsäkra accessoarer som gör vardagen lite vackrare för alla oss småbarnsföräldrar – nappar, vagnar, skötväskor mm.

Gör så här:
Skriv en motivering till varför just du ska vinna och även vad du helst vill vinna senast den den 5/7. Bidragen syns inte utåt. En jury utser vinnarna som kommer att presenteras här på Vimedbarn under vecka 28. Eventuell vinstskatt betalas utav vinnaren.

Ditte Svanfeldt är ny toppbloggare

Hur skulle du beskriva dig själv för dem som inte redan läser din blogg?
– Jag är en väldigt lugn person som tänker väldigt mycket. Älskar skog och natur och sätter gärna guldkant på vardagen och tar alla tänkbara chanser att njuta av livet. Jag tycker väldigt mycket om att umgås med familj och vänner.

Vad kommer vi att få läsa om i din blogg?
– I min blogg skriver jag om allt från inredning, mat, resor, mode och skönhet där det mesta är glatt och positivt men framförallt är jag väldigt öppen med livets bergodalbana som har extra höga toppar och dalar för oss som har en dotter som har en svår cp skada och multifunktionshinder.

Vilka bloggar följer du?
– En favorit är Johannabradford.se jag följer inte så många.

Vad är roligast med att blogga?
– Jag har alltid älskat att uttrycka mig i skrift och sen så tycker jag väldigt mycket om att ta kort. Men även att man fått lära känna så mycket fina människor som jag förmodligen inte fått träffa om det inte vore för bloggen.

Om Ditte Svanfeldt 
Ålder: 27 år
Familj: David 33 år, Jouline 10 år, Della 5 år, Truls 1 år, Duni 2 månader.
Bor: Enplansvilla i Knivsta.
Gör: Just nu mammaledig.
Gillar: Att bli kliad på ryggen.
Ogillar: Sjukhus.

Här hittar du Ditte i sociala medier:
Blogg: dittesvanfeldt.vimedbarn.se
Instagram: dittesvanfeldt

Nämn fem instaprofiler du följer: 
Filippahagg
Hannawessman_1
Osgemeos
Ellendixdotter
Alextheres

stats