barns utveckling | Vimedbarn - Topplistor för influencers

5 myter om potträning (hur många har du gått på?)

Publicerad 18 juli, 2017

Myt #1: Barnet måste ha blåskontroll innan man börjar potträna

– Många tror att barnet måste ha blåskontroll innan man påbörjar potträningen. Men blåskontroll är faktiskt något man tränar upp! De muskler som kontrollerar urinblåsans öppning och stängning kallas för sfinktermuskler. Ett barn som går i blöjor hela tiden tömmer inte hela urinblåsan på en gång utan kissar små mängder i taget, och då tränas blåsan inte upp. Svensk forskning utförd av professor Anna-Lena Hellström vid Sahlgrenska Universitetssjukhus visar att fullständig blåskontroll, och därmed full tömning av urinblåsan, kan ske så tidigt som vid 9 månaders ålder. Det enda som krävs för att detta skall ske är att man börjar potträna på daglig basis.

Myt #2: Att sätta barnet på pottan lite då och då tränar dem i att använda den

– Det här är ett vanligt råd till föräldrar om potträning idag, men att göra på det sättet kan göra det hela väldigt utdraget. Potträning innebär att man lär barnet ett nytt beteende för var kiss och bajs hör hemma. Om barnet har på sig en blöja under större delen av dagen, men förväntas kissa och bajsa på pottan ibland när vi vuxna vill, så blir det dubbla budskap. Hur ska barnet förstå vad som gäller? Det blir väldigt svårt för ett litet barn att lära sig ett nytt beteende om barnet måste använda det gamla sättet större delen av tiden. Barnet lär sig att man ska kissa på pottan ibland, men oftast i blöjan.

Genom att göra så fokuserar man utifrån ett rutinschema och inte på att hjälpa barnet till pottan när behovet faktiskt uppstår. Ett betydligt bättre sätt att potträna på är att lära barnet att känna igen sina egna kroppssignaler och att koppla dessa till pottan. När barnet förstår och känner igen sina egna signaler så kommer barnet också att förstå betydelsen med pottan och veta när det är dags att använda den.

Myt #3: Man måste vänta tills barnet är redo

– Idag finns det ingen enighet kring vad som gör ett barn redo för potträning, eller när det inträffar. Man har forskat kring detta sedan 60-talet men ännu inte kunnat enas kring några tydliga råd, enligt Rikshandboken i barnhälsovårds hemsida. Faktum är att barnet kan pottränas redan från födseln! Det handlar mer om att vi föräldrar ska bli redo för potträning. Blöjor är bekvämt och underlättar vår vardag. Ofta är det vi som har svårast för att släppa blöjorna, inte barnen. När barnet anses vara ”redo” för potträning är också kulturellt olika för olika länder. Vad som anses vara redo i Sverige skiljer sig markant från andra länder. I Vietnam påbörjar föräldrarna potträningen bara några veckor efter födseln eftersom det anses vara bäst för barnet. Där är alltså åldern för när barn anses vara redo bara några veckor.

Myt #4: Det är lättare att potträna ett äldre barn än ett yngre

– En vanlig uppfattning är att det inte är någon idé att potträna ett barn som är yngre än tre år. Men att vänta med potträningen gör det inte enklare, enligt många experter så blir det bara svårare ju längre du väntar. När barnet är tre år befinner det sig i en fas där det blir mer självständigt, utvecklar sin individualitet och sin egen vilja. Barnet vill snarare göra egna val än att lyssna på föräldrarnas vilja. Drama, trots och diverse utbrott är vanliga för barn i den här åldern och gör inte potträningen smidigare, tvärtom. Därför rekommenderar många experter numera att den bästa tiden för att börja potträna är mellan 18-24 månader, det vill säga i god tid innan den här fasen påbörjas.

Myt #5: Man kan inte påverka när barn slutar med nattblöja

– Idag hör man ofta att man inte kan påverka barns förmåga till att bli torra på natten, utan att detta är en ren fysiologisk mognadsfråga som man måste vänta in. Ofta nämns att signalen från urinblåsan till hjärnan inte utvecklas förrän efter flera år och att den måste finnas på plats innan det är lönt att ens försöka ta av nattblöjan. Svensk forskning visar att signalbanorna från urinblåsan till hjärnan finns på plats redan hos spädbarn. Forskningen visar också att när barn blir torra på natten är direkt relaterat till tidpunkten då man börjar att träna på det, precis som blåskontroll på dagen.

Ytterligare sju myter, en handlingsplan över hur du får ditt barn blöjfritt på kort tid och mycket mer hittar du i boken ”Potträning på 3 dagar”. Läs mer på Blöjfri.se!

Varför skriker bebisar?

Publicerad 29 juni, 2017

Barn använder främst skriket för att tala om att något är fel. Det enda barnet kan göra är att försöka göra föräldern uppmärksam och, om det behövs, skrika. Det är självklart och tydligt sätt att kommunicera på och lätt att förstå. Det går inte att ta miste. Något är fel och barnet behöver oss.

Det är inte alltid lätt att veta varför barn skriker. Det kan vara saker som för oss vuxna verkar självklara och normala, men ur det lilla spädbarnets perspektiv är främmande och skrämmande. Och om vi inte responderar på rätt sätt skriker barnet ännu mer tills hen är säker på att vi har förstått. I takt med att barnet får fler erfarenheter av att bli förstådd, lugnad och tröstad ökar känslan av trygghet, tillit och kärlek, vilket i sin tur påverkar utvecklingens av barnets självkänsla positivt. Självkänsla bygger på en känsla av att någon hör och ser mig, bryr sig om mig, hjälper mig när jag behöver, lindrar oro och smärta, vill vara med mig och tycker om mig.

Att fundera på då barnet skriker:
• Trött/uttråkad?
• Hungrigt/törstigt?
• Rädd/arg/ledsen?
• Ensam?
• Saknar föräldern?
• För mycket intryck/överstimulerad?
• Ont, sjuk?
• Kissat/bajsat?

Källa: Lifewtihkids.se. Foto: Anna Roström/Life with kids

Gillade du den här texten? På lifewithkids.se kan du och din partner prenumerera på dagliga texter om graviditet och första året som föräldrar. Life with kids har sammanställt ny forskning, riktlinjer från myndigheter, erfarenheter från andra föräldrar, omvärldsbevakning från andra länder och fakta ifrån landets tyngsta källor. Helt osponsrat, opartiskt och reklamfritt. Just nu kan du testa tjänsten gratis i 30 dagar!

Barn med PEVA – Här berättar My om sonen Tyr som föddes med ”klumpfot”

Publicerad 4 juni, 2015

PEVA (Pes equino varus adductus), eller ”klumpfot” är en komplex fotfelställning med varierande svårhetsgrad som drabbar ca 1-2 av 1000 nyfödda barn i Sverige. I hälften av fallen av barn med PEVA är båda fötterna drabbade och tre av fyra är pojkar.

Här berättar Tyrs mamma My om tankarna under graviditeten, glädjen över att komma i kontakt med rätt vårdpersonal efter tråkigt möte med läkare och hur Tyrs behandling fungerar och går till.

Tyr föddes den 3:e mars 2014 med dubbelsidig PEVA. Vi hade fått reda på PEVA’n redan på RUL. Sköterskan var dock inte helt säker så vi fick ett nytt UL två veckor senare där en läkare skulle titta. Det var ett hemskt möte. Läkaren pratade hela tiden med sin student som han hade med sig och först när han prata färdigt med denne vände han sig mot oss och bekräftade att ja, vårt barn skulle troligtvis födas med klumpfot. Tusen frågor hade vi – vad berodde det på, vad kunde man göra åt det, kunde det bero på kromosomfel eller andra sjukdomar eller var det ett isolerat problem. Inget av detta ville han svara på, han upprepade bara att ”det löser sig när barnet fötts”. Och ändå ville han boka in ett nytt UL för att man skulle kolla så att det inte var något annat fel på bebisen. Vi åkte hem från det otrevliga ultraljudet i förvissningen om att vi skulle få ett barn som aldrig skulle kunna gå. Det var fruktansvärt.

Naturligtvis googlade vi en hel del eftersom vi inte fått någon information från sjukhuset, men det gjorde oss inte gladare. Det mesta man hittade var olyckliga historier där det gått snett, och hemska bilder på sneda fötter. När det var dags för nytt UL var det en överläkare som skulle utföra det. Han var jättesnäll och förstående och när han fick veta att vi inte ens fått en remiss till ortopeden trots att PEVA’n var så tydlig, ja då var han i det närmaste chockad. Han sa att läkare inte ”fick” säga att vi skulle vänta och se. Man måste förstå att vi som är föräldrar naturligtvis oroar oss, sa han och skickade en remiss direkt.

”Nästan alla som föds med PEVA idag är problemfria i vuxen ålder”

I december blev jag till slut uppringd av vår ängel, sjukgymnasten som jag inte vill nämna vid namn men vi kan kalla henne H. Hon sa att vi måste komma in till henne innan jul för nu skulle vi inte få oroa oss något mer för det här. Hon ville att vi skulle få en lugn och fin jul. Och det fick vi. Hon visade oss hur gipsen kunde se ut och vilken skena man använde. Hon visade och förklarade vad PEVA är och berättade att nästan alla som föds med PEVA idag är problemfria i vuxen ålder. Hon gav oss ett papper som förklarade behandlingens lopp i bild och text som vi kunde visa för familj och vänner. Det kändes jätteskönt och efter det mötet (jag var då i v 29 tror jag) oroade jag mig inte mer.

Han föddes som sagt den 3:e mars och det var ingen tvekan om att han hade PEVA. Fötterna var alldeles sneda och det var otroligt svårt att få på honom strumpor. Och sådana där byxor med fötter i var inte att tänka på. H hade sagt att han skulle få sitt första gips när han var tio dagar. Hon ringde hem till oss under den där första veckan och vi bestämde en tid. När tiden var bestämd blev jag orolig igen och ledsen. Lite baby blues såklart, jag var så ledsen för att jag inte skulle få se hans söta fötter något mer. Men jag visste ju att allt var till för hans bästa.

PEVA – Behandlingen

Vi kände oss hela tiden väldigt trygga på sjukhuset med gipsningen och allt. H lät allting ta sin tid, ingen stress eller press och det var faktiskt inte så farligt som man kan tro. Det handlar mycket om vår inställning som föräldrar tror jag, det är för hans framtid som det måste göras. Och det faktum att vi var förberedda på exakt vad som skulle hända gjorde allting lättare. Att se honom i gipsen den där första gången, när han bara var tio dagar var lite konstigt, de var ju stora och otympliga, men man vande sig snabbt. Det jobbigaste med gipsen var faktisk själva bytet eller vad man ska säga. När gipset togs av efter en vecka, det hatade han, då bara skrek han och skrek och skrek. Under de gipsfria timmarna skulle man bada (vilket han också hatade) och massera och gympa benen. När sedan det nya gipset kom på, då blev han lugn igen och allting var frid och fröjd.

Vad gäller skenan är prognosen just nu att han ska ha den tills han är fyra år. Fram tills han är ca två år ska han fortfarande ha den ca 2 timmar vaken tid + 12 timmar på natten, efter det är det nattetid (12h) som gäller. Han går inte än, tyvärr, och H säger att hans lyckade hälseneoperation (lite vinglig i lederna) i kombination med PEVAN’s svaga vadmuskler gör att han kanske kommer bli lite sen med det. Men han är ju bara 15 månader än, och han är helt klart på G.

Vill du veta mer och följa Tyrs utveckling? Kika in i Mys blogg: Tyrsmamma ››

Pappapanelen om att jämföra barn – håller du med?

Publicerad 22 april, 2014

I dagens pappapanel i TV4 diskuterade Bingo Rimér, Manne Forssberg och Martin Melin med Tilde de Paula och Peter Jihde om att jämföra barn. Håller du med papporna? Tyck till här!

Att man jämför sina egna barn med andras barn är inget som de tre papporna sticker under stolen med. Det är allt från de första stegen i bebisens utveckling till betygen i skolan. Allt för att checka av var någonstans det egna barnet ligger i sin utveckling i jämförelse med andra.

”Helt plötsligt ser man hur bra ”han” här eller hur dålig ”han” är och hur bra min son är”

Papporna i panelen pratade om att när de ser att andra barn kan göra saker så vill de se om sina egna barn också kan göra samma sak. Tankarna kring ”när kommer mitt barn göra sina framsteg som att rulla runt och börja gå” cirkulerade.

Manne Forssberg, tvåbarnspappa, författare och föreläsare, berättar om när han var ensam i parken med sin dotter och blev överlycklig över ett av se henne ställa sig upp på egen hand för första gången.

– När hon ställde sig upp på en lekplats så skrek jag rakt ut, ”Hon ställde sig upp”, säger Manne Forssberg.

– När jag såg inslaget om bebisen som kunde gå vid sju månader så ville jag börja träna med Rambo, säger Bingo Rimér, trebarnspappa och fotograf.

– Jag jämförde aldrig mina barn när de var små barn, däremot gör jag det nu när jag har en sjuåring som spelar fotboll. Helt plötsligt ser man hur bra ”han” här eller hur dålig ”han” är och hur bra min son är, säger Martin Melin, trebarnspappa, polis och författare.

”Osmakligt med ouppfostrade barn”

Papporna instämde med varandra kring barns uppförande. Om deras egna barn var på dåligt humör så berodde det på att de antingen var trötta eller kanske hungriga eller hade en dålig dag men att andras barn upplevdes så av sin natur.

– Man tycker det är osmakligt med ouppfostrade barn, säger Bingo Rimér.

– När jag jämför barn så är det barns karaktärer jag jämför, säger Martin Melin. Ibland blir man överraskad och känner gud vilken charmig unge.

Manne Forssberg menar på att man som förälder jämför sitt barn på så sätt att man gärna vill att ens barn återspeglar sig själv om man anser sig vara en framgångsrik människa. Eller om man inte anser sig vara det istället har förhoppningar om att det egna barnet ska bli det.

– Det är en hårfin skillnad mellan att vara stolt över sitt barn och visa det eller att det upplevs som skryt, säger Martin Melin.

Vem är det som jämför mest, är det mamma eller pappa? Det beror delvis på vem som är hemma med barnet eller är med barnet, det är oftast den föräldern som ser utvecklingen och har något att jämföra med.

– Jag tror att till en början så är det nog mycket mammorna som är engagerade när de rullar runt och börjar gå osv. Vi pappor är väl mer intresserad av fotboll och så när de kommer upp i ålder är det vi som jämför, säger Bingo Rimér.

TYCK TILL!

Vad tycker du om att jämföra barn med andra barn? Har du själv gjort det, när och hur tänkte du då? Skriv din syn kring jämförelse av barn nedan!

6-års trots? Välkommen in i lilla tonåren!

Publicerad 10 april, 2014

Känner du igen känslan av maktlöshet, räcker dina ord inte fram till din 6-åring? Vi ger dig tipsen som hjälper dig hjälpa din 6-åring genom den nya utvecklingsfasen.

Att känna maktlöshet i föräldraskapet när ens barn går igenom en ny utvecklingsfas är inte ovanligt hos föräldrar. För att kunna veta hur du ska bemöta 6-års trotsen eller ditt barns nya utvecklingsfas bör du veta varför ditt barn tänker och säger som det gör och vilken typ av utvecklingsfas han eller hon går igenom.

6-års trots

6-års åldern brukar kallas för lilla tonåren. Din 6-åring är vetgirig och vill lära sig, han eller hon har tankar om döden, oro i kroppen och kanske även oro i själen. I den här åldern har det skett förändringar i ditt barns liv. Han eller hon kanske har lämnat eller ska lämna den trygga världen på förskolan för att kliva in i skolvärlden. Ditt barn är nu i en utvecklingsfas där han eller hon behöver vägledning.

Det är inte bara tankar som far och flyger i ditt barns huvud just nu, även den kroppsliga utvecklingen tar fart och det kan vara svårt för honom eller henne att behärska sin kropp. Det kanske är ett mjölkglas som åker ut av misstag eller att ditt barn slår sig mer genom att råka slå sig själv i dörren till exempel.

Detta beror ju självklart inte på att barnet vill ha sönder något eller är klumpig med flit även om det för oss vuxna kan se ut så. Det bästa du som förälder kan göra är att ha överseende med detta och inte göra en stor grej av lite spilld mjölk etc. Utan anklagelser blir ditt barn tryggare och olyckorna färre.

Var nyfiken på ditt barn

För att enklare kunna förstå vad ditt barn tänker på är det bra att prata mycket hemma och fråga om hur dagen har varit, vad har varit bra, finns det något som varit mindre bra osv. Fråga ditt barn varför han eller hon känner som det gör. Genom att du är nyfiken på ditt barns tankar kommer det bli lättare för dig att förstå dig på honom eller henne.

Kompromissa i frågor och regler där ditt barn kan få vara med och bestämma och uttrycka det han eller hon vill.
Uttryck tydligt var din egen gräns går i era regler.
Använd jag-budskap, säg ”jag vill” istället för du-budskap ”du får inte”.
Lyssna mer och tillrättavisa mindre, lyssnar du på din 6-åring kommer han eller hon att lyssna på dig.

Respekt föder respekt! Lycka till!

Källa: Föräldrarådgivare Maud Andersson Holmer
Uppdaterad 2014-04-10

Etikett: barns utveckling