Förlossning | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Så kan ni samarbeta under förlossningen

Publicerad 18 augusti, 2017

Oavsett om det är partnern eller någon annan stödperson man har valt att ha med under förlossningen så är dennes roll otroligt viktig. Ofta kan det upplevas svårt och läskigt att stå bredvid en födande kvinna och man vet inte varken hur det känns eller hur man kan hjälpa till. Man kommer antagligen inte heller kunna prata så mycket under förlossningens aktiva skede då man behöver koncentrera sig på det kroppsliga arbetet. Partnern är ofta det enda trygga för en födande kvinna i förlossningssalen.

Man skulle kunna använda metaforen att värkarna är som ett stormande hav med vågor som sköljer över om och om igen. Partnern är då en fyr. En trygg fyr som visar vägen framåt, som ska hjälpa till värk för värk, en i taget och vara tryggheten som är lugn och avslappnad. Partnern ska påminna om att andas lugnt, slappna av och att göra kropp tung. Och det ska göras vid varje värk, för det kommer man att behöva påminnas om varje gång.

Läs också: Gravid? 4 tips på roligare helgdryck

Det ni kan vara säkra på, om ni inte har ett planerat kejsarsnitt att se fram emot, är att värkarna kommer och med värkar kommer ofta också pauser emellan där man kan hämta ny energi. En värk varar inte hela tiden, en värk varar mellan 60-90 sekunder och sedan följer ett par minuters återhämtning. Utnyttja tiden väl!

Källa: Lifewithkids.se. Foto: Anna Roström/Life with kids

Gillade du den här texten? På lifewithkids.se kan du och din partner prenumerera på dagliga texter om graviditet och första året som föräldrar. Life with kids har sammanställt ny forskning, riktlinjer från myndigheter, erfarenheter från andra föräldrar, omvärldsbevakning från andra länder och fakta ifrån landets tyngsta källor. Helt osponsrat, opartiskt och reklamfritt. Just nu kan du testa tjänsten gratis i 30 dagar!

Förlossningsberättelse: ”Jag hade krystvärkar i 1,5 timmar”

Publicerad 17 augusti, 2017

ANNAS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”Efter ett missfall och sedan 4-5 månaders försök så hade jag ägglossning på min och Robins 9-årsdag, 13 dagar senare fick jag en känsla på morgonen att jag måste testa och visst var där ett streck. Lyckan var total men rädslan över ännu ett missfall förföljde mig under halva graviditeten tyvärr och tiden gick så sakta. Men efter RUL kunde jag slappna av lite mer och tiden började gå riktigt fort.”

”Vaknade med mensvärk”

”Due date var 28 oktober. Jag hade hela tiden en känsla av att hon skulle komma för tidigt. Men veckorna gick och när det bara var en vecka kvar kände jag att äh, jag hade fel, hon kommer komma i november precis som Robin tror. MEN, tisdagen den 25 oktober vaknade jag runt 06 med ”mensvärk”. Jag sa ingenting till Robin då innan han åkte till jobbet för jag tänkte att det säkert avtar. Men det blev bara mer och mer och jag låg i sängen hela förmiddagen. Precis den här dagen så hade såklart någon mindre begåvad person grävt av en ledning eller något som gjorde att hela nätet låg nere. Man kunde inte ringa någonstans, som tur var kunde jag kommunicera med Robin via messenger (wi-fi).”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Det häftigaste jag har gjort”

”Vi skulle egentligen på vår sista föräldrautbildning på BVC vid 13 så Robin kom hem vid lunch men jag sa att jag inte orkar gå dit för det gör för ont. Alltså smärtan i sig var inte outhärdlig alls men det blir ju jobbigt att behöva sitta på en hård stol och lyssna samtidigt som man har molande värkar var tionde minut. För så ofta kom värkarna redan från början, även när de var väldigt svaga.”

fl_11

”Jag började få panik”

”Vid 16 började det bli jobbigare och jag var tvungen stanna upp och andas när en värk kom. Robin började redan då tjata om att vi måste åka in. Tilläggas bör då att vi bodde i Edsbyn och närmaste BB är Gävle/Hudik/Falun. Vi hade bestämt oss för Gävle då vi bott där i 7 år och precis flyttat ”hem” till Hälsingland igen. Vi hade alltså gjort alla ultraljud (jag gjorde 3 st pga missfallet) osv i Gävle så vi kände oss hemma där. Min största mardröm var att behöva bli hemskickad och åka hela vägen tillbaka så jag sa ”aldrig i livet att vi åker redan nu”. Vi kunde ju heller inte ringa till förlossningen för att rådfråga. Började få lite panik. Men min fina snälla barnmorska på MVC hade sagt att om du får värkar dagtid så kan du komma ner till mig så kollar jag om du är öppen.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Kejsarsnittet blev en underbar upplevelse”

”Stod på ruta noll igen”

”Vi slängde oss i bilen och åkte till MVC (gick ju som sagt inte att ringa före) men hon hade gått för dagen för typ 5 minuter sen så vi missade henne precis och det fanns ingen annan som kunde hjälpa. Suck. Robin tjatade vidare om att åka till Gävle och till slut började telefonerna fungera igen så jag ringde Gävle och då säger dom att det är fullt där. Herregud vilken tur att telefonlinjen började fungera igen så vi inte åkte dit i onödan. Jahapp, då stog vi på ruta noll kändes det som, vi hade ju liksom ställt in oss i nio månader på var vi skulle åka och det kändes som att min mentala förberedelse gick i kras. Vi ringde till Falun och där var det nästan tomt istället, så vi bestämde oss för att åka dit när det var dags. Men de tyckte att jag skulle ta en alvedon och en dusch så länge (vilken skräll). Dagen och kvällen fortsatte med värkar som blev värre ju längre tiden gick, men det varierade hela tiden med 5-10 minuters mellanrum och pga det fick vi inte komma in, de tyckte att de skulle vara regelbundna.”

fl_2

”Jag försökte få i mig mat och vi kollade på serier medan jag hade en värmekudde på magen. När vi skulle gå och lägga oss var de riktigt jobbiga och jag kunde absolut inte somna. Vid 00 gav jag upp och satte mig i duschen och även om det var skönt så hjälpte det föga. Någon gång efter 01 ringde jag igen till Falun och bad på mina bara knän med gråten i halsen om att få komma in. Jag vet att jag sa ”jag orkar inte det här mer på egen hand”. Dom förstod att jag hade kämpat på så länge jag bara kunde själv och sa att vi självklart skulle komma in. ”Men kör försiktigt” sa hon.. Det var nämligen ishalka och världens dimma. Och vi hade bokat tid för att byta till vinterdäck dagen efter… Lyckat! Så jag gick och väckte Robin och vi åkte mitt i natten, en resa som annars tar 45 minuter tog nästan 2 timmar. Mardröm. Smärtan var fortfarande hanterbar, det sas dock inte många ord i bilen utan jag hade full fokus på att klara av värkarna och att försöka vila emellan.”

”Lustgas var det enda jag ville ha”

”När vi äntligen kom fram runt 03:30 och hittade rätt (eftersom vi aldrig varit där) fick vi ett stort fint rum och en supermysig barnmorska. Undersökningen visade att jag var öppen 5 cm! Jippie, vi skulle inte bli hemskickade och det betydde ju också att det skulle bli bebis ganska snart. Hon berömde mig och sa att jag hade kämpat på bra och länge själv hemma. Men, därefter gick det så långsamt och där någonstans började det också bli ordentligt jobbigt. Jag fick lustgas som var den enda bedövningen jag ville ha. På 2,5 timme hade jag bara öppnat mig 1 cm till och barnmorskan tyckte det var lite för långsamt och därför valde vi att ta hål på vattnet. Märklig upplevelse när vattnet sa swooosh mellan benen.”

Läs också: 3 tecken på att förlossningen har startat

”Ska du inte ha epidural?”

”Efter 1,5 timme till av sinnessjuka värkar var jag öppen 7 cm. Någonstans där emellan sa barnmorskan ”ska du verkligen inte ha epidural?”. ”JOO, ge hit den”. Tyvärr var det precis då nattskifte så det byttes narkosläkare och vi fick hela tiden höra ”han kommer snart och sätter epiduralen, de måste bara byta skift”. Tillslut blev jag förbannad: ”MEN NÄR KOMMER HAN?!”. Jag hade ju ställt in mig på att någon skulle rädda mig från smärtan. Det byttes ju även barnmorskor och jag minns att jag ville gråta när hon som blivit en trygghet helt plötsligt skulle lämna oss. Som tur var fick vi in tre nya fina barnmorskor (eftersom det var nästan tomt på BB så hade vi turen att alltid ha minst 2 st inne hos oss) och de valde att sätta in värkstimulerande dropp för att det gick lite långsamt och jag var redan helt slut, jag hade ju varit vaken över ett dygn redan och knappt ätit något. De försökte proppa i mig dextrosol och efter droppet började det hända grejer och värkarna blev helt outhärdliga. Allt jag hade tränat in om andning från boken ”Föda utan rädsla” var helt bortblåst och stackars Robin som jag hade sagt åt hur han skulle peppa mig fick ett ”TYST” när jag inte klarade av att höra mer.

fl_12

”Kunde knappt andas”

”Klockan 9 var jag öppen 9 cm och sista centimetern pressade barnmorskan bort med fingrarna. Narkosläkaren hann alltså aldrig komma med bedövningen. Strax efter började krystvärkarna men jag hade inga som helst krafter kvar. Allt jag hade hört om att ”När krystvärkarna kommer är det värsta gjort, då är det skönt att få GÖRA nånting” osv, det var bullshit. När jag trodde att det inte kunde bli värre så började helvetet (om man får säga så?). Jag hade krystvärkar nästan 1,5 timme och hade fått höra av alla att de varar vanligtvis i ca 20 minuter. Jag ville bara ge upp, jag trodde hela mitt bäcken skulle sprängas och det tog liksom aldrig slut. Hon sa ganska tidigt ”Nu ser jag huvudet” och då trodde jag att då måste det ju snart vara över. Jag hade fel. Jag kunde knappt andas.”

Läs också: Resa som gravid – 5 tips

”Tog i med all kraft jag hade”

”Tillslut frågade de om jag ville känna på huvudet och jag böjde mig fram och fick känna. Det gav mig lite mer styrka så till slut tänkte jag att nä nu jävlar ska ungen ut, jag orkar inte mer. Jag tog i med ALL kraft jag hade kvar, och då kom hela hon i en och samma värk. Det var tur för jag hade inte orkat en enda till. Men det är så märkligt för i samma stund som jag fick upp henne på bröstet var smärtan som bortblåst. Hon skrek direkt men jag var orolig och sa ”ska hon inte skrika MERA?!”, haha. Men hon var frisk och helt perfekt. Klockan var 10:43 och hon vägde 3820 gram och var 50 cm lång. Det var så overkligt men ändå så självklart att hon äntligen var här. Vår älskade Mira!”

fl_13

”Jag är så tacksam för att allt ändå gick så bra som det gjorde, att det aldrig var någon fara med Mira, att jag inte fick några bestående skador och att vi hela tiden hade så mycket stöd från barnmorskorna, det behövde både jag och Robin. Robin lämnade aldrig min sida, personalen fick säga åt honom att gå på toa och dricka vatten. Även om han själv tyvärr upplevde det som att han inte gjorde tillräckligt så var han sånt otroligt stöd. Han behövde egentligen inte säga eller göra någonting utan bara att han var där gjorde hela skillnaden för mig. Synd att det var omöjligt för mig att uttrycka det där och då och att han därför har en sämre känsla av förlossningen än mig.

fl_14

”Kändes så sjukt”

”Vi stannade kvar på Faluns patienthotell i två dygn men jag sov inte en blund på över 50 timmar då Mira skrek halva natten och ammade andra halvan. När det var dags att åka hem kändes det så sjukt att vi bara skulle få ta med henne utan att någon kontrollerade att vi faktiskt kunde ta hand om henne. Och det var så overkligt att vi kom dit två stycken och åkte därifrån tre. Att vi från och med då var en familj! Hjärtat svämmar över när jag tänker på det.”

Tips! Läs Annas blogg om livet som småbarnsförälder på choicebyanna.se

Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]!

Baby blues

Publicerad 24 juli, 2017

Det kan också finnas psykologiska förklaringar. För många föräldrar har anspänningen inför förlossningen varit stor, den kanske blev mer dramatisk än man trott och man har inte fått förklaringar till varför saker skedde. Det kan vara så att man inte kände de stora, fantastiska känslorna när bebisen kom och som man har hört att andra gör. Man har svårt att prata med sin partner om allt som har hänt och känner sig ensam. Eller så har man kanske haft stora förväntningar om den första tiden med den nya familjemedlemmen som inte infriat sig. Man kan också känna sig allmänt osäker och otillräcklig i början av mammalivet.

Att föda barn är en stor händelse. En av de mest omvälvande saker man som kvinna är med om. Alla de här känslorna och tankarna är helt naturliga och normala att känna. Det kan även vara lugnande att veta att om tårarna och känslorna kommer utan uppenbar orsak så vet du nu att det bara är hormoner som lämnar kroppen, och inget som är fel. Det betyder inte att du är en dålig mamma eller att det är brist på kärlek som orsakar nedstämdheten.

Baby blues är ingen depression och går oftast över inom ett par dagar eller ett par veckor. Om det inte skulle göra det kan det vara tecken på en begynnande depression och man bör då söka hjälp. Ta då kontakt med din BVC eller vårdcentral. Skulle du känna att det blir akut kan du även vända dig till akutmottagningen på sjukhuset.
Källa: Lifewtihkids.se. Foto: Anna Roström/Life with kids

Bearbeta förlossningen tillsammans

Publicerad 21 juli, 2017

Som födande är det lätt att känna att partnern inte förstår eller hjälper på rätt sätt, att det är svårt att kommunicera under värkarbetet eller att man varit rädd under tiden. Och som partner kan man känna sig otillräcklig, hjälplös, utanför, rädd när kvinnan man älskar har så ont och man kan också ha svårt att förstå vad det är som händer under förloppet.

Ibland händer något oväntat under förlossningen och barnmorskan behöver fatta snabba beslut för allas säkerhet och om det hände er kan det också vara skönt att få gå igenom det i lugn och ro för att försöka förstå vad som hände och hur ni båda kände kring det.

Ta en stund och gör det lite mysigt, kanske när bebisen sover, för att ge varandra möjligheten att berätta hur ni båda upplevde hela förloppet och ställ frågor till varandra om det är något ni undrar över eller inte förstod. Om man vill kan man också skriva ned sin upplevelse av förlossningen. Nu är minnena färska och oavsett om förlossningen var en positiv eller negativ upplevelse kan det vara värdefullt att bevara dem. Blev det som ni hade förväntat er? Hur skiljer sig era upplevelser åt? Vad tyckte ni var jobbigast och finast? Har ni frågor kvar som ni behöver fråga barnmorskan? Försök att sätta ord på era känslor.

Källa: Lifewtihkids.se. Foto: Anna Roström/Life with kids

Att välja kejsarsnitt

Publicerad 20 juli, 2017

Att föda barn kan vara en riskfylld händelse, även om det i dagens Sverige är jämförelsevis säkert. Ungefär 20 procent av alla gravida upplever någon form av förlossningsrädsla. Av de som har fött barn drabbas ungefär 2 procent av posttraumatiskt stressyndrom, vilket kan skapa rädsla inför kommande förlossningar. En del kvinnor som känner rädsla inför en vaginal förlossning önskar i stället kejsarsnitt. I Sverige har frekvensen av kejsarsnitt ökat från 5 procent av samtliga förlossningar i början av 1970-talet till 17,7 procent 2014.

Läs också: ”Barnmorskorna: Skammen kring förlossningsskador MÅSTE bort!”

Kejsarsnittsfrekvensen varierar mycket mellan landstingen och flest utfördes i Stockholms läns landsting med 21,6 procent följt av Värmland med 20,6 procent. Lägst kejsarsnittsfrekvens hade Östergötlands och Jämtlands läns landsting med 11,6 respektive 13,2 procent.

En av de vanligaste orsakerna till att kvinnor önskar kejsarsnitt är svåra minnen av en tidigare förlossning. En annan är att kvinnan tidigare genomgått kejsarsnitt och är rädd att det ska orsaka komplikationer vid en vaginal förlossning. Den största gruppen kvinnor som önskar kejsarsnitt är därmed omföderskor som tidigare genomgått kejsarsnitt eller en komplicerad förlossning. Bland de övriga finns förstföderskor som av olika skäl inte vill föda vaginalt, exempelvis av rädsla för att själv få komplikationer eller på grund av tidigare trauman så som övergrepp. I en nationell svensk studie fann man att av de 8,2 procent av kvinnorna som önskade kejsarsnitt var 37 procent förstföderskor.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Angelica födde med planerat kejsarsnitt”

Inte alltid lätt att välja kejsarsnitt

Idag ser det tyvärr väldigt olika ut i landet när det gäller att bevilja planerat kejsarsnitt. Många gravida berättar om att inte bli trodda, att möta ett motstånd redan från sin barnmorska och att bli nekad, trots att man har medicinska skäl. Om man känner att man vill veta mer om planerat kejsarsnitt så bör man tidigt ta upp det med sin barnmorska. Om det rör sig om en rädsla eller oro kan hon skicka en remiss till en Auroramottagning eller liknande, för att prata om oron och efter det blir sannolikt en träff med en läkare. Det brukar ske efter rutinultraljudet i vecka 20.

Det bästa man kan göra om man vill föda med planerat kejsarsnitt är att läsa på. Läs på om snittet, gå med i intressegrupper på Facebook för att ta del av andra som fått snitt beviljat och stå på dig. Om du känner att din barnmorska inte tar dig på allvar ska du byta barnmorska eller mödravårdscentral.

Läs också: ”Roliga lekar att göra på en babyshower – 9 tips”

Källa: Lifewtihkids.se. Foto: Anna Roström/Life with kids

Paula Uribe:  ”Jag krystade i hissen på väg upp till förlossningen”

Publicerad 21 juni, 2017

När Paula Uribe, 26, startade sin blogg för fyra år sedan hade hon ingen direkt plan för den. Hon är förlovad med Hugo Rosas som har en av Sveriges största bloggar, så hon förstod att hon skulle få många läsare.
– Jag gick om honom fem gånger om. När jag går in i något gör jag det helhjärtat och jag tycker att det är roligt att få skriva personligt, säger Paula i en intervju med LOPPI magasin som kom ut hösten 2016.

När Paula började blogga var hon gravid i vecka 12 och idag är hon mamma till Molly och Leonore. Graviditeten med Leonore var bra, men det tog lång tid för Paula att slappna av och njuta av graviditeten.
– Jag hade haft två missfall innan så jag var ganska tom och jag ville inte fästa mig. Jag kände inte den där enorma kärleken och ville inte bygga upp några förväntningar om det inte skulle gå den här gången heller. Jag kände att det lika gärna kunde vara blod på pappret varje gång jag gick och kissade.

Du var öppen om missfallen i bloggen, var det självklart?  
– Första gången tänkte jag inte ens på det, jag var så ledsen den kvällen och bara skrev. Jag skrev att jag behövde lite tid och efter det fick jag många kommenterar från andra som också fått missfall. Jag var en av de som tänkte ”det där händer inte mig” innan men nu fick jag ett uppvaknande. Det är så vanligt!

Hur mådde du efter missfallen?  
– Det var det värsta jag varit med om. Båda missfallen var i vecka 6 och 7, och det är fantastiskt att kroppen tar hand om det som inte är livsdugligt. Jag tror att det hade varit värre om missfallen kommit ännu senare, men missfallen tog knäcken på mig. Jag ville så gärna ha ett barn till, det tog över och jakten på barn blev en psykisk kamp. Jag ville inte ens ligga men det blev en grej. Det är det värsta jag gjort i mitt liv, jag kommer aldrig mer planera att bli gravid igen. Jag använde mig av en p-app och tog tempen varje morgon, var det över 37 grader så var jag fertil. Jag tempade hela tiden och fick ringa Hugo när han var på väg till träningen och sa att han skulle komma hem och ligga. Jag var helt galen där ett tag, p-appen styrde våra liv.

”Andra förlossningen var värre”

Efter all oro blev det ett litet frö i Paulas mage som valde att stanna kvar och växa. Förlossningen med Leonore startade med värkar mitt i natten och öppningsskedet hemma gick snabbt.
– Jag hade brutala värkar och jag minns att vi körde till Danderyds sjukhus på 20 minuter. Redan i hissen på väg upp kände jag att bebisen var på väg och jag krystade. När vi kom in vid 02:30 var jag öppen 8 centimeter och då hade det bara gått en och en halv timme sedan det startade. Paula tycker att hennes andra förlossning gick lite för snabbt, hon hann inte reflektera över vad som hände.
– Med Molly höll jag på i nästan två dygn, nu hann jag knappt gå och lägga mig så jag tycker att andra förlossningen var värre än den första. Men det gick bra, jag är tacksam över att det gick som det gick. Leonore var så söt när hon föddes, jag tänkte direkt på hennes fina färg och att hon hade så fina drag i ansiktet.

Så får de relationen att fungera

Paula och Hugo har varit tillsammans i fem år och nu känner hon att de har hittat ett sätt som fungerar.
– Först kommer nyförälskelsen och sedan tiden när man kanske försöker förändra varandra. Nu är vi i inne i division 2 och vi är fine med varandra. Vi väljer våra fighter och jag orkar inte lacka ur hela tiden. Vi har kul tillsammans och är bästa vänner, det tror jag är viktigt. Dessutom älskar vi båda att vara föräldrar.

Vem sköter vad hemma hos er?  
– Oftast är det jag som handlar eftersom jag är föräldraledig nu. Jag tvättar och Hugo viker tvätten. Hugo ansvarar för allt som är utomhus men vi är bra på att samarbeta.

Hur hittar ni tid till varandra? 
– Vi försöker ta oss tid att gå ut och äta eller bara vara vi. Men jag behöver inte ha iväg barnen, vi tycker om att hitta på saker allihopa. Vi tränar hemma och då är barnen med. Molly har lärt sig att göra burpees och hon kan hoppa studsmatta samtidigt som Leonore sover i vagnen och vi tränar. Det är lite multitasking och vi förenar nytta med nöje. Men om vi vill kan vi ta tid för bara oss, det är bara ett samtal bort.

När Paula berättar om Hugos bästa egenskaper skiner hon upp. Hon säger att det finns så mycket som är bra med honom.
– Hugo är en god människa, han förstår nog inte det själv. Han är generös med att visa uppskattning och med sin tid. Han prioriterar alltid mig och barnen först. Vi har en bra dialog och vi är ett team. Hugo är bra på att peppa mig och ge mig komplimanger. Han är stolt över mig och jag är välkommen i hans värld. Dessutom är han en otroligt fin pappa. Även om jag skulle göra slut skulle han aldrig lämna våra barns sida. Jag vet att vi skulle bli en bra familj på ett annat sätt, vad som än händer mellan oss. Men det finns ingen annan som jag skulle vilja ha den förbindelsen med som jag har med Hugo. Visst, han har ett hej dundrans struligt förflutet men han har en öm sida som jag uppskattar mycket.

Klicka in dig här för att läsa Paula Uribes blogg!

Text: Angelica Lagergren
Foto: Hannah Hedin
Fotoassisten: Andrea Norling
Stylist: Annika Norman
Hår & Make up: Fanny Lagerwall

Hantera smärtan under förlossningen – så gör du

Publicerad 21 juni, 2017

En förlossning går inte att jämföra med något annat, den är unik men den behöver inte upplevas som negativ. Det är viktigt att veta att det alltid är pauser mellan dina sammandragningar och totalt sett är det mer ”icke smärta” än smärta.
–  Oavsett hur ont det gör är smärtan inte farlig, den är en naturlig del av förlossningen och har till syfte att tala om att din bebis är på väg, säger Carina Rylander.

Hur ska jag tänka när det gör ont?

–  Fokusera på kraften istället för på smärtan. Det kan hjälpa dig. Byt ut orden helt enkelt. Att försöka tänka bort det negativa, laddade ordet smärta och istället tänka kraft. Det är ju din kraft, din urkraft som hjälper dig att föda din bebis. Ta en sammandragning i taget och träna på att släppa taget och istället vara i nuet. Var mindful!

Hur kan jag öva på att andas?

–  Genom att bli uppmärksam på andetaget får du många positiva effekter. Du ökar medvetenheten med att styra din andning under födandet. Låt andetagen och känslan av din tunga kropp vara din förankring i nuet. Med lugna, djupa och fokuserade andetag har du större förutsättningar för att ta kontroll. Det ger också en avslappnad kropp vilket är en stor fördel i födandet.

Har du tips på mantran att tänka på under förlossningen?

–  Förslag på starka mantran kan vara ja, ner och tung. Eller meningar som ”Jag kan föda”, ”Kraften finns i mitt andetag” och ”Jag har kontroll”.

Tips! Detta kan du som partner göra:

– Ge uppmuntran, peppa och berömma
– Hitta rytmen i andetaget
– Massera för avslappning och smärtlindring
– Ge värmekudde och badda pannan
– Spela lugn musik
– Servera energirik mat och dryck
– Hjälpa till att byta ställning
– Påminn om målet och att ni snart är föräldrar

Text: LOPPI magasin Gravid & Baby
Foto: Istockphoto

Förlossningsberättelse: ”Jag blundade nästan hela tiden”

Publicerad 21 juni, 2017

DITTES FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”Jag vaknade vid ca 23.30 i söndags efter att ha firat min älskade lillasyster, jag kände att det gjorde ganska ont till och från så jag gick runt lite.. vid 00.00 väckte jag David och sa att jag tror att vi ska åka in nu.. då kom värkarna var 10 minut. David flög upp ur sängen och ringde till förlossningen, berättade för hon som svarade att vi var aurora-patienter och att jag hade ganska täta och regelbundna värkar. Både hon och David tvekade på om vi verkligen behövde åka in på en gång men jag höll fast vid att det var dax att åka helst nyss. David ringde till min mamma och pappa, pappa åkte på en gång hit för att sussa med Jouline, Truls och Della.

Läs också: 3 tecken på att förlossningen har startat

Efter det gick allt snabbt

”Jullis blev som en sprallig lite durasellkanin ( såklart jätte spänd och pirrig ). Vi pussade henne hejdå och åkte sen. På motorvägen in blir värkarna tätare och kom med ganska exakt 2 minuters mellanrum. Varje sväng eller gubb kändes oerhört jobbigt men jag fortsatte att bara fokusera på andningen. Väl inne på förlossningen fick vi komma in i ett undersökningsrum på en gång där dom undersökte och berättade att jag öppnat mig 6 cm, efter det gick allt ganska snabbt. Vi fick ett rum och hade en sjuksköterskestudent inne hos oss hela tiden, vilket var otroligt skönt och lugnande.”

Jag andades mig igenom varje värk

”Efter att alla tjatat lite på mig så provade jag lustgas men gillade det inte (precis som jag trott) så den slängde jag ifrån mig. Istället så andades jag mig igenom varje värk och kunde slappna av bra i mellan värkarna även om det gjorde såååå förbannat jäkla ont. Jag blundade nästan hela tiden, gick in i mig själv helt och hållet och tänkte bara på att andas. När det började närma sig kom en till barnmorska och en undersköterska. Alla var helt underbara och gav mig ett väldigt bra stöd. David var bäst såklart han peppade och pussade och masserade, mitt i en värk så slänger han ur sig ” vill du ha något älskling? ska jag fixa kaffe? ” Jag kunde inte hålla mig för skratt, min kaffenörd! Inte riktigt det jag var sugen på just då kanske.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Kejsarsnittet blev en underbar upplevelse”

Helt sinnessjuk vad ont det gjorde

”03.48 föddes hon. 3110 gram och 48 cm perfektion. Helt sinnesjukt vad ont det gjorde men vi fixade det. Så väldigt stolt över mig själv. Allt gick väldigt fort. Men allt gick också väldigt bra. Känslan är obeskrivlig och går inte att förklara. Herregud vi kvinnor, vi är verkligen fantastiska. Och känslan utav att ha fått en fin upplevelse på sjukhuset var även den så himla viktig, så otroligt tacksam. Vi fick den berömda brickan med svenska flaggan, mackor, te och cider. Skålade och grät en skvätt tillsammans bara vi tre. Efter det packade vi ihop våra saker och gick upp till BB-avdelningen. Jag var tvungen och stanna och beundra himlen som var otroligt vacker, den lös i orange rosa färg och hela situationen kändes helt magisk. Där stod jag med slottet som vy och en himmel som brann i finaste färgerna med min alldeles nyfödda bebis i famnen.”

Tårarna sprutade

”Jag kunde inte somna utan låg bara och tittade på henne, kunde inte riktigt fatta att hon var min, att det var henne vi väntat sååå länge på, att hon äntligen var där hos oss. Vid 10 kom Jullis tillsammans med min mamma och pappa blev väldigt många glädjetårar, kramar och en väldigt väldigt vääääldigt stolt storasyster fick hålla och gosa med sin efterlängtade lillasyster. Finaste. Vid 16 packade vi våra väskor och fick ta med oss våran bebis hem. Obeskrivligt. Och med en kropp överfylld av hormoner så blev det nästan för mycket för mig och mina känslor när Della fick hålla och gosa med sin lillasyster för första gången. Tårarna sprutade och jag var tvungen att gå ut ur rummet en stund för att samla mig. Trodde faktiskt inte att den där stunden skulle komma, det har varit så mycket skit rent ut sagt på vägen, men nu är vi här och vi är så fantastiskt lyckliga. Jag längtar dock tills känslan ”att ha blivit överkörd och mördbultad av ett tåg” börjar avta. Hon är magi, våran Duni Tinella Svanfeldt.”

Tips! Läs Ditte Svanfeldts blogg här på vimedbarn.se där hon delar med sig av livet som mamma och konstnär

Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]!

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Det häftigaste jag har gjort”

Förlossningsberättelse: ”Jag fick en slags superkraft”

Publicerad 15 juni, 2017

EMELINAS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”Efter att ha gått 9 dagar över tiden, var jag så trött på att vara gravid. Jag trodde aldrig att jag skulle föda, det kändes som en bluff, som att jag inte var gravid på riktigt. Men den 23/9 drog allt igång. Jag var extra trött den kvällen, och gick och la mig redan vid nio. Runt midnatt kom min första värk, är det nu det händer? tänkte jag. Nästan hela den här graviditeten hade jag varit så rädd inför förlossningen. Det var ju bland det värsta jag någonsin varit med om, att föda barn. På samma gång som det var det bästa. Men nu hade rädslan tagit över.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Det häftigaste jag har gjort”

Jag var inte alls rädd

”Efter att ha fått min första värk vid tolv, så rullade allt bara på. Från tjugo minuters mellanrum, ända ner till sex värkar på tio minuter. Det konstiga var, att när allt väl satte igång så blev jag så lugn. Jag var inte alls rädd. Jag smög ut i vardagsrummet när jag kände att mina värkar kom regelbundet och lite halvt dansande, vaggade jag runt i vardagsrummet och köket. Jag försökte få i mig lite rostmacka med apelsinmarmelad.”

Ringde in till förlossningen

”Klockan fem på morgonen hade Andreas ställt sin väckarklocka, så då bestämde jag mig för att väcka honom. Han blev så glad över att det äntligen var igång, och började packa iordning sakerna vi skulle ta med oss. Runt sex på morgonen ringde jag in till förlossningen och sa att jag hade ca 3 värkar på 10 minuter. Jag frågade om det fanns plats, och om vi kunde komma in efter att vi lämnat Leia på förskolan. Barnmorskan svarade att vi borde lämna henne så fort som möjligt, och att det fanns en plats för oss. Efter samtalet blev värkarna bara mer och mer intensiva. Leia fick vara på föris vid 7, och vi åkte in till Södra BB på SÖS.”

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Kejsarsnittet blev en underbar upplevelse”

Öppen 5 centimeter

”Vid ingången möttes vi av en jättegullig barnmorska, som sedan var men under nästan hela förlossningen. Hon visade oss vägen upp till avdelningen och vårt rum. När hon skulle undersöka mig var jag så nervös, för när jag kom in till förlossningen med Leia var jag bara öppen 1 cm och höll typ på att avlida av smärtan. Du är öppen 5-6 cm sa hon. VA?! är det sant? Yes, jag får stanna! Från att jag kom in så rullade allt på. Jag vankade runt i rummet och lyssnade på lugna favoriter, medan min kropp skötte resten. Utan bedövning lyckade jag bli fullt öppen.”

Bricanyl för att stoppa värkarna

”Klockan 14 kände jag hur krystvärkarna kom, och det var då den värsta delen av förlossningen oxå kom. Från kl 14-17.50 hade jag krystvärkar. Detta berodde på att Lo inte lyckats skruva ner sitt huvud tillräckligt lång, utan istället hade hon fastnat med huvudet halvvägs. Under den här tiden var det olika läkare som sprang in och ut hos mig, där den ena gav mig Bricanyl för att stoppa värkarna och den andra värkstimulerande dropp för att sätta igång de ännu mer. Jag använde mig av TENS som smärtlindring, och det fungerade så bra på mig! Jag kan verkligen rekommendera att prova det!”

Det var prat om sugklocka

”Jag kämpade och kämpade med alla dessa krystvärkar, och det ända jag sa va ”Saft!!!”. Jag var så svettig och slut, och såg hur en saftkanna stod på ett bord en bit bort från mig. Andreas fick assistera med saften, medan barnmorskorna och läkarna skötte sitt. Jag provade alla möjliga olika ställningar, för att hon skulle tränga ner ordentligt. Efter ett bra tags kämpande kom en ny läkare in och sa åt mig att vi nu måste få ut bebisen. Det var prat om sugklocka, men vi kom inte så långt. Jag tror att hon drog ner Lo på något sätt, så att jag tillslut kunde krysta ut henne själv. Precis innan Lo föddes så hörde jag en av läkarna (det var säkert 7 personer i rummet även den här gången när jag födde) säga till Andreas, ”Om barnet inte andas när det kommer ut, måste du vara beredd på att springa med oss”. Då kände jag bara hur jag fick någon slags superkraft och lyckade krysta ut henne. Stackars unge som hade legat med navelsträngen runt halsen, vilket gjorde att situationen blev lite dramatisk. För varje krystvärk jag fick så drogs navelsträngen åt, och hennes hjärtljus gick ner väldigt lågt..”

Världens finaste Lo

”Vad blev det, vad blev det skrek både jag och Andreas, men fick inget svar. Tillslut hörde vi ett hest bebisskrik, och barnmorskan sa att det var en tjej. Vi båda blev så chockade, en liten tjej som såg nästan precis ut som sin storasyster. Åh vad jag var lycklig just då! Äntligen hade jag lyckats föda ut den här ungen, och helt perfekt låg hon på mig och letade efter bröstet. Tio fingrar och tio tår. Världens finaste Lo föddes den 24 september 2015 kl 17.50 på södra BB, och var 52cm lång och vägde 3810g. Jag är så chockad och stolt över mig själv som födde helt naturligt, och utan någon bedövning den här gången. Hur grym är inte kroppen?”

Läs också: 3 tecken på att förlossningen har startat

Tips! Läs Emelinas blogg om livet som tvåbarnsmamma på nouw.com/emelinas

Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]!

BB-väskan – vad ska man packa?

Publicerad 15 juni, 2017

Prenumerera på vår YouTubekanal ››

Missa inte ”Choice by Annas” förlossningsberättelse: ”Jag hade krystvärkar i 1,5 timmar”

Mer på vi med barn

Ställ dina frågor om att bli gravid, graviditeten och förlossningen till barnmorskorna Sofie Låftman och Pia Hjelmqvist från Barnmorskemottagningen på Danderyds sjukhus. Fråga barnmorskan online ››

Gravid? Anmäl dig till Vi med barns gravidbrev ”vecka för vecka” och följ din graviditet och bebisens utveckling direkt i inkorgen. Läs mer och anmäl dig ››

Foto: Carin Wesström

Kategori: Förlossning

Så kan ni samarbeta under förlossningen

Förlossningsberättelse: ”Jag hade krystvärkar i 1,5 timmar”

”Vaknade med mensvärk”

”Jag började få panik”

”Stod på ruta noll igen”

”Lustgas var det enda jag ville ha”

”Ska du inte ha epidural?”

”Kunde knappt andas”

”Tog i med all kraft jag hade”

”Kändes så sjukt”

Baby blues

Bearbeta förlossningen tillsammans

Att välja kejsarsnitt

Inte alltid lätt att välja kejsarsnitt

Paula Uribe:  ”Jag krystade i hissen på väg upp till förlossningen”

”Andra förlossningen var värre”

Så får de relationen att fungera

Klicka in dig här för att läsa Paula Uribes blogg!

Hantera smärtan under förlossningen – så gör du

Hur ska jag tänka när det gör ont?

Hur kan jag öva på att andas?

Har du tips på mantran att tänka på under förlossningen?

Tips! Detta kan du som partner göra:

Förlossningsberättelse: ”Jag blundade nästan hela tiden”

Efter det gick allt snabbt

Jag andades mig igenom varje värk

Helt sinnessjuk vad ont det gjorde

Tårarna sprutade

Förlossningsberättelse: ”Jag fick en slags superkraft”

Jag var inte alls rädd

Ringde in till förlossningen

Öppen 5 centimeter

Bricanyl för att stoppa värkarna

Det var prat om sugklocka

Världens finaste Lo

BB-väskan – vad ska man packa?

Mer på vi med barn

Topplistor

Har du frågor?