Förlossningsberättelser | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: “Jag ventilerade i ren panik”

Jennie-Lie var gravid med sitt tredje barn när vattnet plötsligt gick hemma i soffan. Mitt under förlossningen tappade hon andningen helt och gick in i en dimma. “Hampus försökte få mig till en gåställning som barnmorskan kört dit, jag fick ur mig att det finns inte en chans att jag kan stå eller gå. Han fixade istället en rullstol, och hur jag tar mig dit vet jag inte”, skriver Jennie-Lie.

Jag känner hur det kittlas till mellan benen

“Vårt sällskap åker hem och jag berättar för Hampus att slemproppen har gått så att det är på gång säkert inom några dagar iallafall. Vi skrattar och blir lite pirriga och bestämmer oss för att stanna uppe och kolla på tv ett litet tag till tillsammans. Kryper upp nära varandra, så nära det gick med jättemagen.

Rätt som det är så känner jag att det kittlas till mellan benen, jag hinner fundera en sekund på om jag ska gå på toa igen, men mer än så hinner jag inte tänka innan jag känner hur det forsar ut vatten.
– Baby, mitt vatten går, säger jag lite snabbt och Hampus hoppar upp ur soffan.
Men det är försent, även han är dyngsur om sitt ena byxben. Klockan var då 23:45.

Läs också: “Ring en ambulans – bebisen kommer nu”

Eftersom att vi på kontroll veckan innan och fick höra att Unni fortfarande inte låg fixerad så sa dem åt oss att ringa förlossningen direkt om vattnet gick, eftersom att då kan navelsträngen tydligen hamna i kläm. Så jag satt på toaletten och ringde till förlossningen, medan Hampus fick ringa tillbaka Johanna som precis kommit hem igen. En halvtimme senare var hon tillbaka hemma hos oss och jag och Hampus kunde åka in till förlossningen.

Bebisen hade bajsat i vattnet och stormen hade kommit

Precis som när vattnet gick förra gången så kände jag ganska snabbt en ihållande molande värk i magen, redan innan vi hade parkerat bilen 20 minuter senare så hade jag känt av några värkar. Klockan 01.00 är vi inne i undersökningsrummet och blir uppkopplade på CTG. Allt ser bra ut, vattnet fortsätter att rinna och det är gul/grön färgat vilket betyder att bebisen har bajsat i vattnet, barnmorskan förklarar att så länge hjärtljuden ser bra ut så är det ingen fara, och att de bara kommer göra lite extra kontroller på det under förlossningen.

Eftersom värkarna kommit igång, jag är lite nervös och vi har barnvakt så bestämmer vi tillsammans med barnmorskan att vi ska checka in på vårt BB rum. Dessutom stormar det ute, stormen Cora hade nämligen bestämt sig för att komma till Östersund. Jag får två citodontabletter och ska försöka sova, Hampus skickar jag iväg för att handla lite nattmat och godis till oss, det var många timmar sen vi åt middag helt plötsligt.

Klockan är ungefär 3 när Hampus är tillbaka, värkarna gör så jag inte kan sova. De kommer fortfarande oregelbundet och jag fortsätter att kämpa på. Det här chockade mig mest, att fasen då en del kan städa, sova och ladda, var den som för mig gjorde mest ont. Jag fick kämpa för att inte tappa andningen i värkarna, här gjorde Hampus ett fantastiskt jobb och hjälpte mig att behålla andningen lugn. Håller ut till klockan 5 på morgonen, då ringer vi på klockan för värkarna gör så fruktansvärt ont.

Vi får göra ett CTG igen, Unni mår utmärkt i magen. Värre är det med mig som har så ont, men har ett hopp om att kroppen jobbat på bra dessa timmar. Men efter den första undersökningen så får jag veta att jag är öppen en centimeter. En ynka centimeter! Och jag började faktiskt tvivla på att jag skulle klara det.

Klockan 8 ringer vi på klockan igen, och nu är det en ny barnmorska som har börjat. Värkarna kommer med ca 5 minuters mellanrum och gör så fruktansvärt ont. Hon förklarar att hon inte tänker göra någon ny undersökning på mig, men att vi kan göra ett CTG för att kolla så Unni mår bra. Hon säger också att det inte är någon mening att jag ska få mer Citodon, och att det är för tidigt för smärtstillande. Hon är väldigt opedagogiskt och känslokall, vilket gör att jag bryter ihop och hyperventilerar i ren panik på sängkanten. Hon står bara och tittar på, medan Hampus får försöka trösta och lugna mig. Jag får fortsätta ligga och ta värkar i BB-rummet, att ligga på vänster sidan funkar allra bäst. Om jag ligger på ryggen så känns det som att jag ska sprängas eller gå av på mitten när värkarna kommer.

Värkarna gör så jag kräks

Men tillslut börjar vi äntligen klocka tätare värkar och regelbundet. De gör så ont så de riktigt kraftiga värkarna gör så jag kräks. Vi ringer på barnmorskan igen, och nu går hon äntligen med på att göra en undersökning. 3,5 cm öppen och hon säger åt mig att jag ska pröva duscha lite, och sen är det dags att flytta oss in till ett förlossningsrum så jag kan börja få ta lustgasen. Jag frågar försiktigt när jag kan få epiduralen (som jag tillsammans med Freja barnmorskan skrivit att jag vill ha så tidigt som möjligt), hon svarar att jag kan få den när vi kommer in på förlossningsrummet men att jag borde testa bara lustgasen. Då säger jag nej, jag vill ha epiduralen så fort som möjligt, så hon lovar motstridigt att förbereda för det.

Läs också: “Jag hade dödstankar” – läs Elina Cassels förlossningsberättelse

Att gå till duschen var hemskt, det kändes som att minsta ansträngning gjorde så att värkarna kom. Men väl i duschen så satte jag mig på pallen, Hampus stod bakom så jag kunde ligg/luta mig emot honom, och jag blev lite förvånad över hur bra det hjälpte mig i värkarna med varmt vatten. Det tog liksom bort de där ondaste topparna som annars gjorde så jag spydde. 20 minuter höll jag ut i duschen, sen fick jag hoppa i den fina sjukhusskjortan och la mig i sängen och väntade på barnmorskan.

Efter det här kommer jag inte ihåg så mycket, värkarna tog över och jag hade ingen paus i värkarbetet utan de kom direkt efter varandra. Jag tappade andningen helt, och kroppen måste gått in i någon slags överlevnadsmekanism för allt blev bara en enda dimma för mig. Hampus försökte få mig till en gåställning som barnmorskan kört dit, jag fick ur mig att det finns inte en chans att jag kan stå eller gå. Han fixade istället en rullstol, och hur jag tar mig dit vet jag inte.

“Älskling är du vaken?”, frågar Hampus mig. Det är nästa sak jag kommer ihåg. Då har jag fått lustgasen som lyckats lugna mig så pass att jag slumrade till i någon sekund. Sen kommer värkarna igen. Barnmorskan är och fixar dropp som man måste ha när man ska få epidural. Jag är uppkopplad på CTG och Hampus kan se att nästa värk jag får håller på nästan konstant i 16 minuter. Här försvinner jag igen, lustgasen hjälper inte längre och jag vet bara att när narkosläkaren skulle sätta epiduralen så fick han göra det mitt i en sån värk, trots att jag protesterade högljutt. När epiduralen äntligen börjar värka så börjar jag gråta av lättnad. Äntligen kan jag få en paus, dricka och få tillbaka kontrollen på andningen. Vi har en jättegullig undersköterska som är med oss på rummet, vi hade bett om det i vår journal och Hampus hade sagt till dem när vi kom till förlossningen att han behövde stöd eftersom jag hade så ont. Hon sprang direkt iväg och hämtade lunch till mig medan jag kunde äta.

Läs också: “Krystvärkarna var sköna”

Ville byta barnmorska

Hampus berättade att han tänkt byta barnmorska till oss, men när vi såg vad klockan var så var det ändå byte om bara en timme och nu hade vi vår fina undersköterska och klarade oss bra själva. 14 kom vår nya barnmorska in, och glädjen blev enorm när det visade sig vara Malin som också var den som var med oss på Leia och Mattis förlossning och som vi kom så bra överens med.

Från och med att hon och den fantastiska undersköterskan hon hade med sig, tog över oss så var de i princip alltid i vårt rum. Precis som vi hade önskat. Vi laddade inför vad som skulle komma, de hjälpte mig med lustgasen igen att hitta en bättre teknik, de fyllde på min epidural eftersom jag började känna av värkarna lite väl mycket igen och de guidade Hampus i massageövningar.

Mellan 13-17 så var förlossningen helt fantastisk. Vi prövade lite olika positioner, min favorit var att sitta på en pilatesboll med lustgasen och kunna vila huvudet mot sängen mellan värkarna. Värkarna nu kändes mer som ett starkt tryck neråt i magen, inte alls samma sprängande känsla som innan. Och mellan värkarna kunde jag prata, skratta och dricka.

Läs också: Så vet du att förlossningen har startat

Strax innan 17 så kände jag att trycket började bli lite väl starkt. Jag fick lägga mig i sängen och bli undersökt igen. Nu var jag öppen 7 cm. Eftersom Unni låg så långt ner så fick jag värkstimulerande dropp för att hjälpa till att öppna de sista centimetrarna. Jag fick ligga kvar i sängen och bara en stund senare så kom den berömda känslan – jag blev så bajsnödig. Jag satte mig upp och tänkte gå på toaletten, men barnmorskan skrattade bara och sa att ja du behöver bajsa, men efter bajset kommer bebisen så du kan lägga dig ner igen.

Krystvärkarna kom – trots inte helt öppen

Så kom krystvärkarna, trots att jag inte var öppen 10 cm. Malin fick hjälpa till att hålla ut och mjuka upp livmodertappen, jag fick också mellan värkarna bedövningssalva. Det här var fasen som jag varit allra mest orolig för, men som endast var pirrig och härlig. Nu var vi på slutet, och inom några timmar skulle vi få se vem som gömt sig i magen alla dessa månader. Alla i rummet gissade på en tjej. Krystvärkarna gjorde heller inte så ont, Hampus höll i min hand, stackarn. Och även undersköterskan. Det hjälpte mig få kraft att krysta i värkarna. Malin guidade mig och när jag några gånger blev trött och tappade andningen så fick Hampus och Malin mig lugn och fokuserad.

Efter 30 minuter var jag trött, musklerna i kroppen värkte och jag tappade kraften i mina krystningar. Då sa Malin, känn här Jennie-Lie och tog min hand och satte den mellan benen. Och ja, där kände ja toppen på ett huvud med massa hår. Nu ska vi få ut den här bebisen sa hon, och det gav mig den sista orken till att bara några krystvärkar senare känna hur huvudet åkte ut, och även axlarna. Kände hur det började sparkas lite mellan mina ben och fick panik över att bebisen fastnat. Men Malin ruckade lite och jag pushade en sista gång och då sparkade sig Unni ut.

Hon var så fin, det första jag sa var att “hon var väl inte så stor”. Då skrattade Malin och sa jo det här är en rejäl bebis. Efter det lyfte hon upp henne och sa att vi fick kolla vad det var, jag fick akta på navelsträngen för att se, men visst var det en liten tjej. Sen direkt upp på bröstet, och det var den härligaste känslan. Vi klarade det, nu var det över, hon var här! Hampus fick klippa navelsträngen och sen var det dags att få ut moderkakan. Det gjorde inte alls ont, utan bara en kort krystning så kom den ut. Totalt var jag tvungen att sy tre stygn, ett vid livmoderhalstappen och två vid blygdläppen. Att sy livmorderhalstappen gjorde fruktansvärt ont och är en helt annan historia. De två stygnen vid blygdläpparna kändes inte alls! Såhär efteråt känns det som en fantastisk upplevelse och trots att jag där och då lovade att aldrig göra om det, så känner jag nu att vem vet hur det blir i framtiden!”

Läs Jennie-Lies blogg här >>

Förlossningsberättelse – “Mitt psyke började ta stryk”

“Min graviditet såg utifrån sätt väldigt enkel ut. Fick ofta höra att jag hade sån tur att jag inte haft några problem med illamående och att jag inte blev stor som ett hus. Jag hade en väldigt bra graviditet fram till vecka 25. I vecka 25 började jag få mycket sammandragningar vid ansträngning åkte in till förlossningen flera gånger då jag trodde att nu kommer han.
Jag jobbade som undersköterska på ett demensboende, det yrket är nog inte direkt lämpligt under graviditeten så jag blev sjukskriven ifrån vecka 26. för att minska risken att lillen skulle komma för tidigt.

“Magen var hård som ett bowlingklot”

Även fast jag tog det lugnt och inte lyfte tunga grejer så kom sammandragningarna ändå, inte speciellt kraftiga men dom var där och magen va hård som ett bowlingklot 75% av dagen. Jag fick kontakta min barnmorska som fick kolla varför jag får så mycket sammandragningar.  När jag var där konstaterade dem att sammandragningarna som jag fick var på grund av att jag var väldigt liten och det finns inte så mycket fett på kroppen och det gör så att man känner varenda liten rörelse eller spänning i magen. Livmodertappen hade inte blivit påverkad utav alla sammandragningar, läkarna sa att jag till och med kan gå hela graviditeten utan att lillen kommer. Det fick mig att känna mig otroligt lugn.

Läs också: “Jag födde trillingar”

Fick komma in på kontroll

Jag fick komma in på Fredag den 6 Juli. klockan 13:45, 3 veckor innan det beräknade förlossningsdatumet gick jag lunkande här hemma medans min kille Elias va på jobbet. Såhär ont hade inte sammandragningarna gjort tidigare och dem kom väldigt tätt hade 4 värkar på 10 minuter, tänkte att det kanske blir bättre med ett bad. När jag satt i badet ringde jag till Elias, han tyckte att jag skulle ringa till förlossningen och fråga. Ringde till förlossningen och dem tyckte att jag skulle komma in på en kontroll. 5 mil senare är vi framme på förlossningen som konstaterade att värkarna inte gjort någon påverkan på tappen, Blev hemskickad efter att barnmorskan gav mig en sovdos som gör så att värkarna stannar av och jag får chans att vila innan dem riktiga värkarna drar igång.

Blev hemskickad med sovdos

Måndag den 9 Juli Klockan 08:13 vaknar jag utav att det gör så fruktansvärt ont i magen började klocka värkarna och hade 3 st på 10 minuter, ringde Elias för att be honom komma hem om det skulle dra igång. ringde till förlossning och dom ville att jag skulle avvakta, om värkarna inte avtog eller blev starkare skulle jag komma in på kvällen för att få en till sovdos. Det blev varken bättre eller sämre så åkte in dem kollade hur tappen såg ut, nu hade den öppnat sig 1cm. Blev hemskickad med en sovdos. Kunde sova hela natten på den och det var så välbehövligt.

Läs också: Isabel Adrian om förlossningen

“Mitt psyke började ta stryk”

Onsdag den 11 Juli fick vi åka in till specialistmödravården för en bedömning om hur vi skulle gå tillväga, hade ont hela tiden och mitt psyke började ta stryk. Tankar som att jag kommer aldrig kunna föda mitt barn, jag är värdelös osv osv.  När dom kollade hur öppen jag var konstaterade dom att jag var öppen 3cm. Dom tog beslutet att jag skulle bli igångsatt. Läkaren ringde till förlossningen för att berätta att vi kommer upp. Jag blev väldigt glad och lättad samtidigt kändes det så overkligt att om några timmar kommer jag ha mitt barn i famnen.Jag och Elias satt inne på rummet och bara väntade på att läkaren skulle komma in och be oss gå upp till förlossningen. Men så blev inte fallet det va alldeles för mycket folk på förlossningen så jag skulle vänta till dagen där på.

“Jag bröt ihop”

12 Juli Klockan 12:00 skulle vi vara på specialistmödravården för en igångsättning. Vi kom dit och dom började undersöka mig då var jag öppen 4cm. Läkaren som undersökte mig tyckte att vi än en gång skulle åka hem och vänta tills värkarna startar av sig själv. Men då bröt jag ihop eftersom jag nu har gått med värkar i en vecka och idag skulle jag äntligen få hjälp hon hade inte förstått att det var det psykiska i mig som gjorde att vi skulle sätta igång förlossningen. Jag visste också att det fanns risker med att sätta igång en förlossning. Klockan 13:45 kom vi upp på förlossningen jag passade på att äta lite innan dom satte gång mig.

Läs också: 7 tankar under förlossningen du inte trodde du skulle ha

“Det här kan ta tid”

Klockan 15:00 tog dom hål på hinnorna och vattnet gick, sedan satte dem ett värkstimulerande dropp. Från och med nu så är det väldigt oklart det jag vet är att lustgasen va min bästa vän och att Elias hand håller på att gå av . Efter två timmar med värkar som gick i ett hade jag en värkvila på 10 sekunder och då frågade jag hur lång tid det var kvar och en bitter undersköterska svarar att det är långt kvar du har bara hållit på i 2 timmar och sånt här tar dit. Jag började tänka att om det ska vara såhär i flera timmar till så måste jag ta EDA. Jag beslutade mig att ta EDA och läkaren kom in direkt.

“Jag sitter på hans huvud”

När dom ber mig att sätta mig upp så känner jag att något är på väg ut, så jag sa till dem att nu kommer han, fick till svar att det inte kan vara möjligt eftersom jag inte var öppen 10 cm än och sist dom kollade var jag öppen bara 6cm. Undersköterskan bad mig sitta still så dom kunde sätta EDA. Jag sa flera gånger att jag sitter på hans huvud jag måste lägga mig ner. Undersköterska hämtade barnmorskan som skulle kolla om det verkligen var så. När barnmorskan kom in såg hon att jag hade rätt han var på väg ut.

“Mäktigaste känslan”

Jag tänkte att nu är det inte långt kvar snart får jag träffa våran lilla bebis. När krystvärkarna börjar så känner jag ingenting man såg bara på maskinen som mäter värkar att jag hade en värk. Det blev jättesvårt att veta hur jag skulle göra, jag hade ingen kraft alls. Barnmorskan fick sätta dropp igen för att få igång värkarna igen. Det tog 30 minuter med intensiva krystvärkar och han var ute 18:00. 3timmar med intensiva värkar sen var vår lilla skatt på 2930g och 47cm ute så älskad från första stund. Det var den mäktigaste känslan och upplevelsen jag någonsin varit med om. Hade aldrig klarat det utan min käraste kille och en jättebra barnmorska.”

Läs också: Förlossningsberättelse – “Krystvärkarna var sköna”

Ätstörningar under graviditeten – så kan du hantera det

Kroppen eftersträvar att skydda fostrets naturliga tillväxt genom tillförsel av näringsämnen under en normal graviditet. Om du har en ätstörning under graviditeten utsätts kroppen för påfrestningar som innebär att det tillväxande fostret också kan utsättas för påfrestningar. En graviditet kan innebära att du mår bättre från ätstörningen. Kanske ser du graviditeten som positiv och upptäcker att din kropp fungerar på ett bra sätt. De hormoner som finns i kroppen under en graviditet kan också göra att du mår bättre psykiskt.

Så kan bebisen påverkas

Forskningsstudier som har följt kvinnor som lider av en ätstörning under sin graviditet har visat att det finns flera hälsorisker för barnet. Detta gäller inte enbart kvinnor med anorexia nervosa utan även bulimia nervosa och andra former av ätstörningar (s.k. ätstörning UNS). Det finns bland annat ökade risker för låg födelsevikt, för tidig födelse, kejsarsnitt, missfall och andra obstetriska komplikationer. Vad som dock händer i det enskilda fallet beror på ett samspel av faktorer, och det kan vara mycket svårt för att inte säga omöjligt att förutse precis hur det kommer att gå i varje enskilt fall.

Läs också: Dottern föddes med ovanliga syndromet

Be om hjälp!

Berätta för din barnmorska om ätstörningarna. Om du har haft kontakt med en ätstörningsenhet tidigare kan det vara en bra idé att ta kontakt igen. Där kan du be om hjälp att fokusera på det friska och positiva med en graviditet. En fysioterapeut kan hjälpa dig med att öka din kroppskännedom och du kan få mer kunskap om kroppens begränsningar under graviditeten. Du kan även få hjälp av din barnmorska att ta kontakt med en dietist som kan hjälpa dig att hitta bra matvanor.

Källa: 1177.seatstorning.se

stats