Gravid | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: Bebisen fastnade med axlarna

bebis fastnade

”Till en början med måste jag kortfattat berätta om förlossningen med första barnet. Den var mer traumatisk för mig än den här, tog 28 timmar och jag hade ingen kontroll över den. Han fastnade vid en ”kant” och vi hade inte mycket hjälp då det var fullt på förlossningen. Jag hade ingen kraft i slutet och det blev lite kaosartat då han skulle ut snabbt och jag blev förlöst av läkare.Efter det hade jag en misstänkt hjärnhinneinflammation och det togs ryggmärgsprov men på grund av min svankande rygg var det svårt att ta provet och jag blev stucken 7-8 gånger av två olika läkare och fick mycket huvudvärk efter det. Jag ville därför in i det sista slippa att bli stucken där igen, och alltså slippa ta epidural den här gången. Jag ville dessutom ha mer kontroll över situationen och veta vad som händer, inte bara ”följa med”.

Den berömda slemproppen…

Söndag, 15 dagar över tiden

Jag skulle egentligen haft en tid för igångsättning den dagen men eftersom det var en söndag hade vi fått tid dagen efter klockan 11.00. Min syster var här och vi var ute och gick. Jag kände av lite krampaktig känsla eller som om en nerv var i kläm i benen, men eftersom jag har haft så mycket besvär så reflekterade jag inte så mycket över det. När jag sedan vid 17.30- tiden stod och lagade mat kände jag att det hände något. Mycket riktigt, den berömda slemproppen gick! Men eftersom jag har blivit undersökt så mycket sedan jag var inlagd veckan innan så var jag inte helt säker på om det var på gång eller inte. Efter middagen fick jag min första värk, ingen kraftig så vågade fortfarande inte tro att om det var dags. Vi gick och la lillen för att sova och sedan satte det fart, oregelbundet men visst var det värkar. 13 minuter, 8 minuter, 5 minuter, 12 minuter.

De kom med olika kraft så jag drog mig för att ringa förlossningen men vi ringde hit svärmor vid 21-tiden så hon inte skulle behöva gå upp mitt i natten om det verkligen var dags. Vid 23-tiden fick jag en blödning och ringde förlossningen, fortfarande med oregelbundna värkar. De sa att vi var välkomna men kunde stanna hemma lite om det skulle avta. Vi åkte in ändå och på vägen tid satte värkarna fart med 5 minuters mellanrum, dock fortfarande hanterbara.

Läs också: Sugna på en till bebis?

”Vi var ensamma på förlossningen”

23:45 kom vi till förlossningen och blev kopplade till CTG som visade regelbundna värkar och en undersökning visade att jag var öppen 6 cm. Woho!Jag kunde fortfarande hantera värkarna utan någon hjälp men var tvungen att stå upp hela tiden. Efter 1,5 timme gjordes en ny undersökning och nu var jag öppen 8 cm. Nu var det dags att börja med lustgas tyckte jag då värkarna började bli mycket mer intensiva. Jag tänkte att ju längre jag väntar med att ta lustgas desto mindre kommer jag att vilja ha annan bedövning sen. Haha. Äntligen kunde jag lägga mig ner på sängen under värkarna. Den här natten var det bara jag och Marcus inne på förlossningen, inga andra patienter. Vi hade således vår barnmorska och undersköterska hos oss hela tiden, vilket verkligen är en lyx nu för tiden. Barnmorskan hjälpte mig jättemycket när värkarna blev allt jobbigare och uppdaterade mig bra om hur läget var. Precis som med sonen så gick aldrig vattnet spontant utan de fick ta hinnorna.

Krystade utan värkar

02:55. Nu var jag fullt öppen, men hon låg för långt upp. Åh nej! Både jag och Marcus tänkte direkt på den förra förlossningen, och visst var det så. Hon hade fastnat vid den där kanten, precis som sin bror. Nu ångrar jag mig flera gånger och vill ha bedövning, men det är för sent. Vilket jag egentligen vet, men det känns så hopplöst och det känns som om jag ska genomgå en lika lång förlossning igen som med sonen. Barnmorskan ber mig då ändra ställning, fick mig att ställa mig upp mot sängen. Jag använder lustgasen och har fruktansvärt ont och stort tryck neråt hela tiden. Jag känner verkligen allt, vilket jag inte gjorde sist. Jag jämför hela tiden och försöker verkligen att följa kroppens signaler, hur ont det än gör. Mina ben och armar domnar och jag måste lägga mig ner igen efter ett tag. Jag trodde verkligen att nu är det kört, det kommer inte att bli den här fina förlossningen som jag ville ha.

04:15 Att stå upp hade gjort susen, jag övervann ”kanten”. Får besked av barnmorskan att nu ska det krystas, vilket jag samtidigt känner i kroppen. Vi vill ha ut henne, det är dags!

Jag får nu kraft och enligt Marcus så syns det på mig, jag får ett helt annat uttryck. Jag krystar under 25 minuter och när hon säger att det nu är sista värken känner jag huvud och axlar komma ut, men det här ”swooschet” ni vet, det kommer aldrig, när det sista halkar ut.
Hon sitter fast med axelpartiet i mig och jag känner hur värken tar slut. Hon hade inte roterat det sista, och satt därför fast på ett väldigt jobbigt sätt… Känner hur barnmorskan försöker lirka ut henne men jag tänkte att jag fixar verkligen inte att ha henne där i väntan på en till värk och krystar ut henne utan värk, om jag spricker får det vara värt det.
Jag var 100% säker på att jag gick sönder totalt där nere. Men jag fick inte en skråma.

Läs också: ”Läkaren tog bort skynket under kejsarsnittet”

”Jag höll vad jag lovat mig själv”

04:39 Elise ser världen för första gången. Tiden stannar. Jag får henne på mitt bröst, den finaste flickan i världen är vår och de låter oss njuta av henne länge. Ingen stress, ingen panik. Det var ju bara vi där. Den här förlossningen var enligt mig helt underbar, jag är väldigt stolt över mig själv som fixade det utan bedövning och höll det jag ”lovat” mig själv. Att vara mer medveten och ha kontroll över min förlossning. Det hade aldrig gått utan Marcus såklart, men inte utan den fina barnmorskan och undersköterskan som lyssnade på mig och stöttade mig på det sättet jag behövde heller.

Elise vägde 4075 gram och var 52 cm lång, precis som mig.”

Vill du följa Liw och hennes lilla Elise så hittar du hennes blogg här på Vimedbarn.se

 

5 tips för att lindra illamående om du är gravid

Gravidapp

1. Ingefära

Ingefära i alla dess former är fantastiskt tycker jag. Som shot, rå, i juice, kanderad. Denna magiska lilla rot lindrar verkligen dem värsta känslorna.

2. Citron

Detta har nog varit min enda craving under mina graviditeter. Surt hjälper verkligen och att börja varje dag med ett glas citronvatten är ett hett tips. Mixa gärna ingefära ihop med citron.

3. Gå inte hungrig!

Detta gör illamåendet ännu värre! Jag har extremt svårt med mat, när man känner sig illamående är mat det sista man vill ha. Men försök att äta små lätta måltider som inte kräver så mycket av magen. För mig fungerar sallader, fräsch mat och sånt som inte är tungt. För andra är det makaroner, korv och sånt som barnen gillar som är det bästa. Lyssna på kroppen men gå aldrig hungrig. Små måltider ofta mest effektivt!

4. Kolsyrad dryck

Räddaren i nöden för mig ibland. Kolsyrat vatten eller läsk om man föredrar det, men bubblorna gör oftast att man får upp små rapar som lättar på den värsta känslan.

5. Läkemedel

Be din barnmorska att få tid hos en läkare som kan hjälpa dig att få utskriven medicin som lindrar det värsta illamåendet. Denna graviditeten hade jag inte kunnat stå upp utan maxad dos. Lergigan, lergigan comp & pimperan äter jag. De tar inte bort illamåendet för mig, men håller mig flytande. Utan dessa läkemedel hade jag inte kunnat resa mig från soffan.

Det finns även saker du kan testa att UNDVIKA om du lider av gravidillamående som har hjälpt Susan:

  • Kaffe och svart te
  • Cigarettrök
  • Starka dofter
  • Fet mat

Läs mer om Susans graviditet och följ hennes vackra inredningsblogg Interiorbysusan på vår systersajt Loppi.se. Kommentera gärna med era bästa tips för att bli av med gravidillamåendet.

 

 

Förlossningsberättelse: ”De tog bort skynket under kejsarsnittet”

”Morgonen den 5 juli vaknade jag tidigt då jag hade haft svårt att sova ordentligt på natten. Var lite pirrig och nervös så jag smet upp och drack två stora glas vatten ute i den ljumma morgonen vid 05.45 för jag fick inte dricka vatten från klockan 06.00 inför operationen. Jag satt där ute på altanen efter ännu en descutan-dusch och tårarna rann igen av lycka – idag var lillebrors födelsedag äntligen här.

Rickard fångade en bild på mig och magen i trädgården och sen hoppade vi in i bilen och körde mot Lund. Vi lyssnade på min spellista i bilen som jag gjort inför kejsarsnittet med lugna, svenska låtar och vi småpratade lite men det var en så märklig känsla ändå. Att vi snart skulle få träffa vår nya lille älskling. Rickard släppte mig på BB i Lund och körde och parkerade bilen medan jag skickade ett sms till mamma att vi var på plats och fick en bild på en sovandes storebror tillbaka. Han hade sovit gott hela natten och det var så fint att få se honom.

Sedan var det dags att ta hissen upp och skriva in oss. Barnmorskan som mötte oss gav oss vårt rum direkt, ett hörnrum längst ner i korridoren och vi fick vet att vi skulle få bo där själva så Rickard skulle få stanna kommande nätter vilket var ett skönt besked och en liten sten som släppte. Vår önskan hade gått igenom och att vi dessutom fick rummet längst ner i korridoren gjorde att det kändes så privat det bara gick. 07:00 skrevs vi in och vi fick veta att vi var planerade som snitt nummer 3 för dagen och att det antagligen blev innan lunch om inte för många akuta kom emellan.

Barnmorskan kändes inte alls bra

Barnmorskan kändes faktiskt inte bra. Inte bra alls. Hon var hård och lite barsk och det kändes som hon himlade med ögonen allt för ofta. När jag skulle lämna mitt förlossningsbrev som läkaren som skulle göra kejsarsnittet bett oss skriva sa hon direkt “det där behöver vi inte – det är ingen som kommer läsa det”, vilket gav mig en liten klump i magen, men Rickard räddade upp det fort och påpekade att det var läkaren som bett oss skriva det och att det var mest om eftervården som var det viktiga varpå hon tog med sig det med en liten suck. Att hon skulle vara vår barnmorska kändes inte alls bra men jag bestämde mig för att fokusera på alla gulliga sköterskor som kom in och ut i rummet och tog tester på mig och som var mer empatiska. Alla andra som kom in och presenterade sig och sa att de skulle vara med på kejsarsnittet kändes så himla bra så jag fokuserade på dem.

Vi fick byta om, de tog blodprover på mig och kollade blodtrycket och allt såg bra ut och de säkerställde att vi kunde sätta katetern efter bedövningen, att narkosläkaren som skulle sätta spinalen visste att det är tajt och lite svårt att sätta den på mig och att vi skulle få fota inne på snittet, så allt kändes bra och när det dessutom kom in en ny barnmorska och presenterade sig och sa att hon skulle vara ansvarig barnmorska under snittet blev jag så glad. Den barska skrev tydligen bara in oss och skulle inte ha något med vårt snitt att göra. Då slappnade jag av på riktigt och jag var så glad att vi dessutom hade skrivit ut två förlossningsbrev på inrådan av min barnmorska så att de som skulle vara med oss efteråt kunde få ett eget om just amningen och så vidare.

Rickard fick en kopp kaffe och jag luktade lite avundsjukt på den och sen bestämde vi oss för att kolla på serier i väntan. Något som vi sett förut så man slapp koncentrerar sig. Det blev Friends och avsnitten när Ross och Rachel får barn. Vi småskrattade, grät emellanåt och skickade sms i våra ”whatsup”-grupper med våra familjer. Vi fick beskedet att det kanske skulle dröja lite längre så de ville sätta dropp på mig vilket jag tackade och tog emot, Rickard fick smita ut och äta lite mer frukost och jag tvingade även i honom en bar så att även hans energi var på topp. Om det var hemskt att vara fastande förra gången så var det faktiskt inte alls så farligt den här gången. Jag led inte speciellt mycket av att varken få äta eller dricka vilket var skönt.

Vi packade med oss min mobil och headset att ta med till operationen och bäddade lilla babynestet och fixade på rummet inför att få komma tillbaka med lillebror i famnen. Sedan dök vår läkare upp som var samma fantastiska kvinna som godkände kejsarsnittet och som höll i inskrivningen i vecka 32 och då lovade att hon skulle lägga kejsarsnittet på sitt schema för att hon önskade att göra det själv. Gissa om jag blev glad när hon klev in på vårt rum för att höra hur vi mådde och småsnacka lite om planen. Hon var så himla närvarande, empatisk, lugn och trygg och jag ville bara kasta mig om halsen på henne och ge henne en kram. Hon förklarade att katetern kunde sättas efter bedövning som önskat men att man inte kunde sätta upp skynket innan dess på grund av en massa rutiner och det var så bra att hon förklarade så jag visste hur det skulle gå till.

”Jag tjöt JAA!”

Nu till det coolaste i förberedelserna. Hon hade ju nämnt på inskrivningen att hon ibland frågar pappan om han vill se när bebisen “kryper ut” ur magen och att vi skulle klura på om det var något för oss så det ville hon kolla av och vi sa såklart ja! Rickard var så peppad på att se och ingen av oss är rädda för blod och är väldigt sjukhusvana efter alla mina år på Karolinska och SÖS under utredningarna av endometriosen och kroniska huvudvärken. Jag sa att jag var SÅ AVUNDSJUK på att han skulle få se vilket gjorde att läkaren tänkte efter en liten stund och såg mig rakt in i ögonen innan hon med en liten glimt i ögat sa att man nästan aldrig gör så men visst kunde hon be personalen ta ner skynket så även jag fick se! Förutsatt att allt gick bra och enligt plan under operationen. Gissa om jag tjöt JA!

Sedan sa hon att vi nog var snitt nummer 2 nu så det kunde bli när som helst. Oj så pirriga vi var när hon lämnat rummet och vi stängde av ipaden och började förbereda oss för att få träffa lillebror. Äntligen, äntligen och nu kändes allt så himla bra inför att åka ner till operationen och påbörja kejsarsnittet! Jag var lite nervös men mest pirrig och det var egentligen främst att ta oss förbi att sätta bedövningen i spinalen som var det som jag var nervös för, eftersom det är klurigt på mig och jag lätt får komplikationer på sånt. Sedan gick allt fort och helt plötsligt var det dags för oss att gå ner till OP….

Vi gick längst korridoren bort mot hissarna för att åka ner till operationen. Vi hade varit där innan för det var där man hade samtalet med narkosläkare inför snittet och gick igenom bedövningen och sånt så jag kände mig trygg i korridoren. I Rickards ficka låg min iphone och hörlurar för vi hade frågat några extra gånger på förmiddagen om vi fick lov att fota någon bild på lillebror när han föddes som jag kunde ha med mig till uppvaket att titta på och alla hade sagt okej till detta inklusive vår läkare som skulle genomföra kejsarsnittet, men där och då kändes det för meckigt och för mycket att ta med kameran också så vi lämnade den på rummet.

”Bara det inte är Tomas Ledin”

Väl inne i operationssalen hälsade en ny narkossköterska och jag fick sätta mig på britsen och nu började jag bli lite smånervös för att sätta själva spinalen men jag försökte hålla mig lugn, fokuserad och ta en sak i taget i hjärnan. Här och nu, här och nu tänkte jag. ”Idag är August födelsedag”, tänkte jag om och om igen…

Sköterskan frågade om mitt personnummer och sen skulle jag  sätta mig till rätta på britsen för att de skulle kunna lägga spinalen/ ryggbedövningen. Man sitter upp med fötterna på en pall och kutar som en katt och de la en filt om mina ben för att jag skulle känna mig lite mer klädd eftersom man är utan underkläder. Här var de väldigt måna om att jag skulle känna mig så trygg som möjligt (man sitter ju med bar underkropp och liksom rumpan bar mitt i rummet när de väl hissar upp operationsrocken). De frågade ett par gånger så det kändes okej att sitta så när jag väntade, vi påminde igen om att spinalen är svår att sätta på mig eftersom jag har tajta kotor och de hade kallat in en riktigt duktig narkosläkare för att sköta det vilket kändes tryggt. Sköterskan framför mig var däremot lite kantig och när vi frågade om det var okej att spela vår egen musiklista och om den gick att koppla in någonstans så kändes det för en sekund som de tyckte det var lite meckigt och jobbigt men de hämtade sig snabbt eftersom vi hade fått OK på det innan och visade bort till systemet. Men då kändes det inte så viktigt för mig längre utan jag sa att vi kunde köra från mobilen vid oss istället – jag ville hellre ha kvar Rickard vid min sida och hålla hans hand än att han skulle stå och mecka vid någon anläggning. De hade faktiskt redan på riktigt mysig, lugn typ spa-musik i salen som jag för en kort stund tänkte att ”den här musiken hade också funkat”. Men jag hade ju lyssnat på min egen lista och förberett mig mentalt senaste veckorna så det kändes klokt att fullfölja planen eftersom det hjälpte mig att hålla mig lugn och fokuserad förra kejsarsnittet och jag ville återskapa den känslan av egen kontroll genom musiken.

Den småkantiga sköterskan sa ”jaha, vad där det för musik då om man får fråga?” varpå jag berättade att jag hade valt svenska klassiska låtar eftersom jag kan de texterna utantill och det hjälper mig att hitta ett fokus om nerverna skjuter i höjden eller tankarna fladdrar panikartat iväg och då säger hon ”bara det inte är Tomas Ledin så är jag nöjd”.

Aj – ni som har följt mig länge vet ju att jag ÄLSKAR Tomas Ledin, det är den största tryggheten av all musik jag kan tänka mig för mig eftersom det är barndom, trygghet, pappa och våra somrar. Men jag fann mig snabbt och svarade som det var ”ojdå, han är faktiskt min absoluta favoritartist men du har tur för det är bara med en enda låt med honom på listan och den har han inte ens skrivit själv för den har Eva Dahlgren skrivit”. Sen lät jag det inte röra mig mer i ryggen utan hittade åter fokus till Rickard, mig själv och höll honom i handen medan nästa småkantiga sköterska kom fram och sa att hon skulle sätta katetern.

Urproffsig narkosläkare

”Nej, den ska inte sättas nu, utan efter att bedövningen tagit enligt överenskommelse”, sa jag och hon såg lite småirriterad ut men accepterade det direkt. Jag förtydligade att vi kommit överens med vår läkare om det och varje gång vi nämnde vår läkares namn och sa att hon sagt saker, godkänt saker eller föreslagit saker så backade personalen så hon verkade vara ett jäkla överhuvud i den där salen. TACK OCH LOV får jag väl säga. Hon var inte där då utan de kommer ju sist när allt är preppat för operation… Hur som, sköterskan fick snällt sätta sig på sin pall och stirra ut i tomma intet och vänta lite till och då dök nästa lilla ”hinder” upp när en ung sköterska sa att vi minsann inte fick fota i operationssalen. Hon lät något irriterad och stressad och jag tittade på Rickard som fick sköta snacket här för jag blev lite trött på att allt som vi hade fått lovat och kollat upp innan var nu helt plötsligt besvärligt och förbjudet. Jag gick in i mig själv och fokuserade på att det enda som var det viktiga just nu var att det var August födelsedag och andades lugnt och lyssnade på musiken på Rickard telefon. Här och nu, här och nu….

Rickard sa våra gyllene ord igen, haha. “Okej, läkaren XXXX har lovat oss det och det blev även godkänt barnmorskan XXXX uppe på avdelningen så det skulle vi få.

Dags för ryggbedövningen och narkosläkaren kom in och presenterade sig och kändes urproffsig och fokuserad direkt. Tog lång tid på sig att se till att jag kutade rätt och kände för att se till att inte sticka i onödan eftersom de fått varningen att jag har lite tajt mellan kotorna och det är svårt och detta var ju momentet jag nästan varit mest nervös för så jag satt och kutade, en sköterska höll händerna på mina axlar och jag höll Rickard hårt i händerna och försökte andas lugna, långa andetag.

Det var knäpptyst i salen trots att där var närmre 10 personer samlade och jag hörde bara mina egna andetag som emellanåt kom med ett litet smärtsamt “iiiii” i utandningen av den ilande smärtan…

Hon hade svårt att hitta rätt och det tog rätt lång tid, jag fokuserade inåt och på andningen och emellanåt hörde jag små peppande kommentarer från Rickard och olika sköterskor som sa att jag var jätteduktig. De såg hur ju hur svårt det var och hörde på mig att det var tufft men jag fick ingen panik, skrek inte eller stoppade inte utan bara fokuserad på att vara still och lugn så de där små peppande “Johanna – du är SÅ duktig, andas bara lugnt” betydde jättemycket… Till slut gick det och jag fick lägga mig ner med armarna ut på sidorna och det var dags att sätta katetern.

”Blev lite småstressade”

Jag hade ju önskat att skynket skulle vara uppe när katetern skulle sättas men visste att det inte skulle gå så jag tittade direkt till vänster på Rickard och fokuserade på honom och att hålla honom i handen medan de satte katetern för jag ville inte se. Det kändes okej och jag lyssnade på musiken från iphonen som låg vid mitt vänstra öra… “Min enda längtar nu och här…. älska mig för den jag är”. Jag sjöng med i låtarna i mitt huvud och såg Rickard i ögonen och han var så lugn men ändå peppande och påminde mig om att det här gick bra, att nu hade vi klarat spinalen och var ett steg närmre och han sa att jag var duktig. Sen åkte skynket upp och vår läkare kom in och hela stämningen i rummet förändrades på en sekund. Alla riktade uppmärksamheten till henne med största respekt och när hon berättade att hon godkänt att vi fick fota så nickade alla bara och anpassade sig och det enda jag tänkte var att hon var min bästa hjältinna och att jag var så tacksam för just henne.

“Jag har lovat Johanna och Rickard att om allt går bra så ska de få se när bebisen kommer så då kan vi ta ner skynket. De är fullt införstådda med att det är sterilt område och att de måste hålla händer och sig själva på andra sidan ändå och det kommer gå jättebra”

Stämningen förändrades i rummet igen, det märktes att de blev förvånade och lite småstressade över hur det skulle gå till men vår läkare var så lugn och bara sa att det kommer gå bra, då kör vi igång.

Och så började de presentera sig, man gör så i början av operationen för att läkaren som leder operationen ska säga högt vem som är där, vad de har för roll och vad det är för operation som ska göras. Sedan berättade hon att de började och jag och Rickard fokuserade mest på varandra och var rätt tysta, jag lyssnade till och från på musiken och till och från på personalen som småpratade avslappnat med varandra. Två hade satt på sig likadana örhängen dagen till ära och det skrattade de gott åt och berättade för oss att örhängen är det enda man får ha i smyckesväg när man jobbade så därför hade de koll. Vår läkare hade hängande stora pärlor och jag sa att det var fint att hon hade klätt upp sig så mycket för August födelsedagskalas.

Plockade bort skynket

Och nu gick det fort. Från att de börjar tar det ju bara någon/några minuter så när vår läkare sa att det gick bra att ta ner skynket för nu var det dags så gick pulsen upp av lycka och Rickard höll på att resa sig upp av adrenalinet – NU SKULLE VÅR SON FÖDAS!! Personalen böjde sig över mig och försökte rycka ner ställningen men blev stressade och sa att det inte gick. Jag kände av deras stress men var inte irriterad för jag förstod att de inte var vana och att det var därför, jag tänkte bara hela tiden att oavsett så får jag se honom även om de inte lyckas få ner så jag får se när han ålar sig ut. Jag var förvånansvärt lugn och förväntansfull i allt kaos och när någon sköterska igen sa att det inte gick så sa vår läkare bara lugnt till henne att de kunde bara dra ner skynket och låta ställningen (som är en fyrkantig pinne)  vara kvar så det gjorde de och samtidigt hörde jag Rickards exalterade, gråtiga röst i adrenalinspeed säga om och om igen “ser du, nu kommer han, ser du? Där är han!”

De fick inte ner skynket så bra och jag hade ju en gravidmage som också var rätt mycket i vägen så jag såg bara hur vår läkare jobbade med huvudet och ryckte fram och tillbaka och emellanåt såg jag toppen på August huvud men att få höra Rickards stolta, lyckliga röst med full gråt räckte så himla långt och jag var så lycklig att lillebror verkade må bra och att jag skulle få se honom innan de gick till barnbordet så jag accepterade rätt snabbt i mitt huvud att jag inte skulle se så mycket som jag hade hoppats. Rickard såg ALLT och var så sjukt exalterad, stolt, rörd och glad.

Och sen föddes han. Vår lilla älskade August och det såg jag. Jag såg när han rätt snabbt kom ut och upp och direkt såg vi hur lik han var Charles och vi skrattade och grät hysteriskt både jag och Rickard och sa “Hej August”!

Lik storebror!

Han var så sjukt lik Charles men hade mer hår, här är allt en lycklig dimma medan alla i rummet tjoade “grattis” och vi pussades och landade i att allt hade gått bra och att han verkade må bra. Så medan de satte upp skynket igen fokuserade vi på att landa i allt och pussas. Han var här, han var född och nu skulle Rickard ta med honom till barnbordet och klippa navelsträngen medan jag låg kvar men jag hade fått se honom och var så jäkla lycklig.

Jag hörde hur August skrek heela tiden så jag var så lugn och trygg med att han mådde bra, kände det enda in i hjärtat så när jag småsnackade med läkaren om hur min muskelknuta på vänster sida vid äggstocken såg ut och när jag till och från blev yr och illamående av lågt blodtryck så var jag ändå så jäkla lugn och trygg. (Man får medicin i slangen direkt varje gång man säger till att man börjar bli yr och illamående och jag trodde några gånger att jag skulle kräkas men gjorde det aldrig vilket var skönt. Inom 1 minut från att jag sa till mådde jag bra igen för så fort verkar hjälpen.)

Och sen kom han, min man och min son. Att se Rickard med August i famnen sätta sig på pallen bredvid mig var magiskt, han berättade att han var 52cm lång vilket vi var så förvånade över och jag fick honom i min famn. Denna efterlängtade lilla älsklingen, Charles lillebror, han var äntligen här.”

Läs också: Johannas förlossningsberättelse med storebror Charles i tre delar från 2015 som är inför, under och efter kejsarsnittet.

 

 

 

 

7 tankar under förlossningen som du inte trodde du skulle ha

1. Jag är inte redo

Efter vad som känns som universums längsta nedräkning, ungefär 40 veckor för de flesta, skulle man kunna tro att den enda tanken som kommer fram när värkarna väl drar igång är ”Nu kör vi”! Men det kan också vara tvärtom! Att trots minutiösa förberedelser med tvätt av små miniplagg och packandet av bb-väskan så vill du bara skrika STOPP när det sätter igång!

2. Skit i förlossningsbrevet

Kanske har du gått en profylaxkurs? Tränat på mental smärtlindring? Visualiserat en naturlig födsel? Eller så har du laddat upp med planer på en cocktail med allt från lustgas till epidural och sterila kvaddlar? Oavsett vilket kan du komma att bli förvånad över hur lättvindigt du är villig att bränna upp hela förlossningsplanen på studs, om det känns fel i stunden.

Glöm inte: Tävla om en goodiebag och hjälp oss göra Vimedbarn.se ÄNNU bättre!

3. Någon har mixtrat med lustgasen

Om du väljer att ta hjälp av lustgasen, och upplever en viss dåsighet kommer ofta idéer om att någon, förslagsvis barnmorskan eller din partner, varit där och skruvat ner effekten. Alltså tankar om sabotage kan smyga sig in, även hos den mest skarpsynta.

4. Nej tack till godis och snacks

En halv BB-väska är packad med diverse smoothies, lösgodis och chokladkakor, men när du är mellan värkar kan du inte med att ens tänka tanken på att stoppa något i munnen.

5. Jag skiter i om jag spricker

En av de största rädslorna hos många kvinnor, att drabbas av en förlossningsskada, om än en lättare sådan hamnar ofta längre ner i prioriteringslistan när du väl ligger där i färd med att krysta. Krafterna som tar över kroppen då, och viljan att allt ska vara över kan vara starkare.

6. Ingen massage

Har du och din partner eller någon annan nära anhörig tränat på massageställningar och tryckpunkter för att lindra smärta? Bli inte förvånad om du viftar bort alla försök någon gör för att ens närma sig dig, och varna kanske människan du har med dig som stöd för det i förhand!

Läs också: Förlossningsberättelse – Krystvärkarna var sköna

7. Fasen vad jag är grym!

Det kanske inte känns så när tiden står stilla under latensfasen och du aldrig tror att du ska få träffa din lille parvel. Men vid någon punkt, oftast mot slutet eller när finalen varit kommer du klappa dig själv på axeln och hylla den fantastiska kvinna du faktiskt är!

Det här oroar vi oss för inför förlossningen

Det spelar ingen roll om du fött flera barn eller om du ska bli mamma för första gången. Varje graviditet, förlossning och barn är unik. Det enda vi kan veta med säkerhet är att vi inte vet hur det kommer bli. Så det är inte konstigt att många blivande mammor är oroliga inför vad de ska vara med om. Att något ska hända med barnet, eller att hen är sjuk ligger högst upp på listan av våra största rädslor. Men utöver det är saker som platsbrist på BB, förlossningsskador och snitträdsla vanligt inför födseln. Nedan delar 7 mammor med sig av vad de är/var oroliga för inför förlossningen.

Glöm inte: Tävla om en goodiebag och hjälp oss att göra Vimedbarn.se ÄNNU bättre!

Måste jag föda i diket i 26 minusgrader?

”Under hela min andra graviditet var jag extremt orolig. Skulle föda i december mitt i den brutala vintern som härjade. Vi hade 1 meter snö och vi skulle åka en krokig skogsväg i 45-50 minuter till förlossningen. Min största oro var att halka av vägen rätt ner i ett dike? Eftersom det är barn nummer två och det ofta går fortare med andra barnet var det en hemsk tanke att föda efter vägkanten i 26 minusgrader. Jag som till vardags inte är speciellt orolig för något utan ”tar allt som det kommer” var fruktansvärt rädd denna gång. Kan den nya förlossningsavdelningen leva upp till mina förväntningar med tanke på hur bra min första förlossning var i ett annat län? Kommer det ens finnas plats på BB när det är det enda alternativet i hela dalarna efter nedläggningen av Mora förlossning?”
Dessutom hade jag sedan vecka 18 drabbats av gravidmigrän. Alltså grov migrän varenda vaken minut från vecka 18. Många tankar om jag ens skulle orka att gå genom en förlossning fanns.”

Läs Maja Bergkvists blogg här så får du veta med om hur hennes förlossning gick, om livet med hennes två döttrar Tove och Filippa samt massa renovering och DIY-tips!

 

Har jag tillräckligt med kärlek?

”Med första barnet var jag mest orolig för när man skulle veta att det var dags att åka in till förlossningen eftersom vi hade en timme att åka. Att få svaret ”det bestämmer du själv, du känner det”, gjorde en ju inte mindre nervös. Med andra och tredje barnet var jag mest orolig över hur det skulle bli med fler barn. Skulle all den kärlek jag hade till första barnet räcka till fler? Alla som har fler än ett barn vet att det inte är något att oroa sig för, men det vet man ju inte innan.”

Missa inte Hanna Loffarts blogg Busungarnas mamma här!

 

Platsbrist på neonatalen

”Jag oroade mig över att det inte skulle finnas plats på neonatalen. Vi behövde plats där för barnet efter födseln och för mig på förlossningen. Jag sa till och med till personalen vid något tillfälle att det var tvångströja och polis som gällde om de tänkte flytta oss till SÖS, och att jag i sånt fall tänkte föda i hissen på Huddinge sjukhus så de var tvungna att ta hand om barnet. Många oroar sig för bristen på förlossningsplatser, men problemen i sjukvården sträcker sig längre än så.”

Läs bloggen – Ordning. Och bristen på det... av Sofi Lönnqvist

 

Lång latensfas, att spricka, sjuk bebis och sömnbrist

”Det finns fyra saker som jag faktiskt är rädd för:
1. Den första är en lång latensfas igen.
Med Isabella dröjde det över 40 timmar från att vattnet gick hemma tills hon äntligen bestämde sig för att titta ut. Själva förlossningen gick ändå ganska snabbt, dock hade jag kraftiga, men inte tillräckligt täta värkar i närmare 30 timmar innan vi fick komma in på förlossningen. Jag var verkligen helt slut när det väl var dags efter att varken ha kunnat sova eller äta på över ett dygn. Något som nästan var värre än själva smärtan var helt klart stressen och oron över att kroppen kanske inte skulle orka när det väl skulle bli dags att börja jobba “på riktigt”.
2. Att spricka massor
Barnmorskan la ett litet klipp precis i slutet av utdrivningsskedet, vilket jag ju vet görs i förebyggande syfte för att man inte ska spricka. Det jag funderar över är hur det här blir vid en andra förlossning? Även om allt har läkt ihop sedan länge måste ju huden just där fortfarande vara mycket skörare än resten? Ökar det riskerna att spricka mer då.
3. Att bebisen inte är frisk
Det här måste väl vara alla blivande föräldrars största mardröm. Självklart oroar jag mig över att bebisen i magen ska vara sjuk på något sätt. Högst upp på önskelistan för 2018 står ett friskt litet pyre.
4. Att få en bebis som inte sover
Jag är faktiskt lite rädd över att gå igenom den extrema sömnbristen en gång till, även om det på sätt och vis känns lugnande att jag nu är väldigt förberedd på vad som kan komma. Typ alla runt omkring oss har barn som sovit hela nätter i princip från början och jag hoppas verkligen att det är vår tur nu. För det vore väl ändå rättvist?”

När som helst föder Ninas sitt andra barn. Så in på hennes blogg här

 

Att bebisen är död

”Nu har ju jag fött barn, men jag oroade mig hysteriskt mycket för att han skulle vara död när han kom, såpass att jag knappt kunde njuta en sekund av graviditeten.”

Sandra Malmstens blogg Superpaddan här! 

Akut snitt

”Jag är beräknad att föda den 18 oktober. Är ovanligt lugn inför förlossningen, men det som oroar mig är att vara tvungen att göra ett akut kejsarsnitt eller att något ska gå fel. ”

Klicka in dig på Malena Dahls blogg och peppa henne sista tiden av graviditeten.

 

Att lämna min 1-åring

”Jag är gravid i vecka 13 och den här gången är jag väldigt orolig för hur jag ska göra med min 1- åring som jag aldrig varit borta ifrån i mer än några timmar. Om det måste bli ett kejsarsnitt igen behöver jag bo på sjukhuset i några dagar. Samt tiden efter förlossningen känns läskigare den här gången när jag vet hur ont det gör. Jag klarade det bra förra gången men då hade jag inte en liten hemma.”

Missa inte Sanna Johansson blogg på Vimedbarn.se 

 

6 saker vi inte ser fram emot tiden efter förlossningen

1. Första amningen!

Nej fy fabian för såriga bröstvårtor, mjölk som rinner till och ger värkande, sprängande boobs samt eventuell mjölkstockning.

2. Eftervärkar…

Jag hade en del med Isabella, men jag har ju hört att det ofta kan ska vara SÅ mycket värre med andra barnet. Det här är en grej som jag verkligen tycker känns så himla orättvis. Jag menar, har man inte redan haft tillräckligt ont? Borde det inte räcka med smärta nu när bebisen äntligen är ute?

3. Katastrofal hy

Precis som under första halvan av graviditeten med Isabella var min hud även denna gång katastrofal, för att sedan bli näst intill perfekt under andra halvan. Tyvärr dröjde det inte många dagar efter förlossningen innan den blev hemsk igen, ja faktiskt alldeles fruktansvärd. Och jag antar att det kommer bli samma även nu. Min hy är extremt känslig för hormonförändringar och sist krävdes det en tre månaders antibiotikakur plus efterbehandling med en speciell crème efter avslutad amning för att få bukt med problemem.

Läs också: 6 saker alla nyblivna mammor borde veta!

4. Tappa hår

Oj vad jag har älskat mitt hår under de senaste månaderna. Det har verkligen haft ett riktigt härligt glow, känts fräscht och friskt.När jag ammade Isabella tappade jag dock så mycket hår och det pågick under flera månaders tid. Det mesta pekar väl på att det blir likadant även den här gången och det är något som jag verkligen inte längtar till. Som tur är växer det ju i alla fall ut igen.

5. Dålig sömn

Jag håller mina tummar och tår för att det är vår tur att få en bebis som sover om nätterna den här gången. Kanske, kanske?Med Isabella var nätterna i vissa perioder verkligen hemska. Det var egentligen först runt 2-årsdagen som hon äntligen började sova okej och inte väckte oss flera gånger per natt. Himla tur att man förtränger sånt där rätt fort ändå.

Läs också: Mammorna – ”Det här var den bästa smärtlindringen under förlossningen”. 

6. Första toalettbesöken

Att göra nummer två efter förlossningen var ingen fröjd direkt. Lägg till några goa hemorrojder på det också. AJ!

Missa inte Ninas blogg på vår systersajt Loppi.se för att få veta allt om hur det går med förlossningen, den nya bebisen och punkterna ovan!

6 frågor alla gravida avskyr

Synd bara att graviditet av någon anledning tycks få människor att helt tappa det sociala filter vi annars är vana att anpassa oss efter. Det händer allt för ofta att en gravid kvinna får höra den ena grodan efter den andra från sina medmänniskor som bara inte kan låta bli att fråga vad som än poppar upp i huvudet. Här är därför listan som borde tapetsera hissar, kafferum och busshållplatser tills alla graviditetskommentatorer har censurerats!

1. Oj, är du säker på att det bara är en bebis där inne?

För det första är det ett väldigt ofint sätt att påpeka att den gravida kvinnan är stor. Något hon med säkerhet har koll på själv, om det nu skulle vara relevant. För det andra finns väldigt bra ultraljud nu för tiden som kan fastställa antal barn i livmodern.

2. Vad ska bebisen heta?

Ok, kanske inte den allra värsta frågan. OM det inte vore för att svaret aldrig kommer duga. Tyvärr blir det solklart hur många människor som känt någon som de verkligen avskyr och vars namn för evigt är svartmålat. Och har den gravida inte bestämt sig för vad bebisen ska heta kan det mycket väl vara ett stort stressmoment som hon inte vill bli påmind om.

3. Ska du föda naturligt?

Vi vet att det bara är av nyfikenhet, men många känner att det inte finns ett rätt svar på den frågan. Antingen är den gravida galen som skriver upp dig på de mest smärtsamma timmarna i ditt liv, eller så får du veta allt om varför kejsarsnitt inte är den bästa vägen att gå enligt frågeställaren.

Läs också: BB- väska, packlista för vaginal förlossning 

4. Ska du amma?

En högst personlig och privat fråga. Dessutom vet de allra flesta vet inte ens OM de kan amma. Oavsett så kommer bebisen bli mätt och nöjd, så det spelar ingen roll.

5. Är ni klara med barn sen?

Den här frågan är vanligare än man kan tro, särskilt om den gravida redan har ett eller två barn sedan tidigare. Stopp nu. Låt henne klämma fram den här ungen först och främst. Att bli befruktad, genomgå en till graviditet och föda ett barn TILL är inte det som ligger top of mind hos en gravid kvinna.

6. Du passar väl på att sova nu? – för snart är det slut med det.

Tack för peppen liksom. Särskilt eftersom foglossning från helvetet plus det faktum att bebisen sparkar på urinblåsan hela natten och man måste upp och kissa varje kvart inte erbjuder de bästa förutsättningarna för att ladda med mycket sömn.

Läs också: Förlossningsberättelse: ”Krystvärkarna var sköna”

 

 

Förlossningsberättelse: ”Krystvärkarna var sköna”

Jag hade en knöl på magen sista tiden av graviditeten som jag trodde var min sons knä. Älskade den för jag kunde sitta och känna på den i timmar och drömma om min bebis. Vet inte hur man ska ranka det på smartness-skalan för han rörde sig ju hela tiden i magen, men det lilla knät låg konstant, haha!
På natten, dagen innan Kian föddes började knölen göra fruktansvärt ont, som en muskelbristning. Jag kunde absolut inte sova och jag gjorde allt för att hålla knölen stilla och intryckt. Det var väl först här jag fattade att det inte var min sons knä. Jag ringde förlossningen på morgonen och berättade att jag fått en muskelbristning på magen. Det trodde de inte! De frågade om jag hade några sammandragningar men det hade jag inte. Bara muskelbristningen som gjorde att jag inte kunde sova eller röra på mig. Jag skulle få komma in för en koll i alla fall. Åkte till min mamma först för det var en stund innan de hade tid för mig. Såg Kalla ta OS-guld och stapplade mig fram med en önskan om att hitta en rullator.

”Hade värkar utan att jag visste om det”

När vi kommer till sjukhuset kopplar de upp mig på ctg. “Det ser ju bra ut det här, känns värkarna mycket?”, frågade barnmorskan. “Jag har inga värkar”, svarade jag. Men barnmorskan förklarade då att jag hade regelbundna värkar. Hon kände på knölen och tyckte den var lite märklig så det kom en specialist som kollade länge och väl. En muskelknuta på livmodern blev svaret. De hade inte sett det förut och vet inte varför jag hade det. Efter en undersökning som sa att jag var några centimeter öppen fick jag med mig en ”sovdos” och läkaren gissade att det skulle bli bebis dagen därpå. Vi tog hissen ner och fattade inte vad som hänt. Värkar? Öppen flera centimeter? Jag känner inte ett skit! Jag tog tre steg ut i korridoren och PANG. Jo tack. Jag känner värkarna. Hann ta 10-20 steg mellan dem och de kändes. Skulle vi verkligen åka hem nu? Frågade jag Johan och kände mig sjukt förvirrad. “De sa ju att vi skulle åka”, svarade han.”

Läs också: Så vet du att förlossningen har startat

”Hade svinkul i badet”

Bilresan hem kan vara den värsta jag gjort. Det kändes helt sjukt att åka FRÅN sjukhuset när värkarna satte igång istället för att åka TILL sjukhuset. Hemma kämpade jag och försökte förstå vad min kropp höll på med. Jag fattade ingenting. Johan kollade på en Arsenal-match på tv och ville om och om igen diskutera felpassar och kapningar med mig. Till slut grinskrek jag att om han inte slog av tv:n och ringde förlossningen så skulle jag rymma iväg. Var då undrar ni? Ingen aning. Skulle vara en sjuk syn att se mig rymma iväg efter gatan i det tillståndet, haha. Han ringde och de var lugna som filbunkar. Bad mig stanna hemma om jag klarade av det. Aldrig i livet. Så vi åkte in och jag blev undersökt och fick veta att förlossningen var i full gång och jag var öppen 4 cm. Vår barnmorska kom och presenterade sig som barnmorskestudent och jag minns hur jag fick panik. Helt chockad över att det inte fanns 10 specialistläkare och 13 akutteam som skulle stå och göra sig redo inför min katastrof förlossning. Jag hade aldrig haft en tanke på att min förlossning skulle sluta bra, jag var bara ett steg närmare att få höra att min son var död. Jag blev inlagd, fick en genomgång av lustgasen och sedan hoppade jag ner i sittbadet. Förväntansfull som ett barn innan julafton skrattade jag och festade till det på lustgasen i mitt lilla spa-bad samtidigt som jag tänkte “puh vad skönt, den här smärtan är ju lugn, den fixar jag lätt”. Jag hade svinkul i badet men efter ett tag kände jag att jag ville klä på mig och käka lite chips så de fick komma och tömma baljan. Värkarna blev tätare och tätare men smärtan var grislugn.

”Kändes som när jag blödde ut missfallet”

Hade några moments av panik när de var tvungna att kolla hjärtljuden en extra gång och förklara för mig vad som skulle hända om jag födde en död bebis. Varje värk var ett steg närmare det värsta tänkbara i min hjärna. Plötsligt sa barnmorskan att de skulle ta hål på hinnorna eftersom vattnet inte hade gått. Det gjorde inte alls ont men när vattnet forsade bröt jag ihop. Barnmorskan försökte förstå vad som hände. Gjorde det ont? Var det något som kändes fel? Det tog ett tag innan jag lyckades berätta att det kändes som när jag blödde ut våra missfall. Den sista känslan jag ville ha på vår förlossning. Fick världens varmaste kram och massa betryggande ord om att allt var bra och att det skulle kännas så. Det var hemsk, men nödvändigt för nu tog värkarna i.
Har aldrig haft så ont. Trodde kroppen skulle gå av. Folk skrek att jag skulle andas men det var ju det enda jag gjorde. Fattade inte hur jag skulle kunna ta mig igenom detta. Jag var öppen 8 cm när killen som skulle sätta epiduralen kom. Han tyckte det var för sent, men jag hörde hur barnmorskan sa att jag behövde vila för mina värkar tog aldrig någon paus. När jag satte mig upp förklarade han att det var viktigt att jag satt helt stilla. Barnmorskan skulle hjälpa mig sa han. Han började greja och mina värkar avlöste varandra och jag var som en orm. Plötsligt tar hon tag i lustgasen och pressar fast den i ansiktet på mig och säger “andas hela värken ut”. Då gick det plötsligt upp ett ljus i min skalle. Jag hade fattat det som att jag skulle ta bort lustgasen innan värken var slut. Fortsatte andas i masken och plötsligt försvann de där hemska värkarna. Visste att det skulle göra ont, men inte SÅ ont. Började skratta åt min egen ”smarthet”. Sedan somnade jag gott i en timme, vaknade och kände att nu är det dags. ”Nu bajsar jag på mig!” Det hade jag läst mig till, att när den känslan kommer, då kommer bebisen.

Läs också: Så funkar igångsättning

”Krystvärkarna är det skönaste jag varit med om”

Krystvärkarna är det skönaste jag varit med om (just då kändes det så, idag kan jag komma på massor av saker som är skönare). Jag fattade precis vad jag skulle göra, det kändes så självklart. Behövde knappt någon coachning utan kände mig så säker. När huvudet var ute hade Kian tydligen navelsträngen runt halsen och de hade lite problem att få bort den så de bad mig att inte trycka på under nästa värk, men jag hörde “nu trycker du på allt du kan”. Sagt och gjort, jag tryckte på. Det lät verkligen typ PLOPP och Johan har berättat att han bokstavligt talat flög ut med en våg av fostervatten. Barnmorskan lyckades i farten få bort navelsträngen och allt gick bra. Hade krystvärkar i 15 eller 17 minuter, så jag var verkligen en krystarqueen!

22.32 lördag den 10/2 föddes Kian Hans Elis Walle Malmsten! Känslan när jag såg honom? Svår att förklara. Han levde. Han var tung och vacker. Jag grät, Johan grät, Kian grät! Vi var en familj och Kian kissade genast in sitt revir. Kunde inte ha varit lyckligare. Han levde och han kissade på mig, han mår bra! Vi var en FAMILJ! 12 år senare! Allt kändes självklart.

 

Läs hur det har gått för den nya lilla familjen på bloggen Superpaddan och team Malmsten. En ärlig och härlig blogg med allt som tillhör livet med barn!

 

 

 

7 STORA skillnader på första och andra graviditeten

7 stora skillnader på första och andra graviditeten

1. Plusset

Första graviditeten: ”Aaah, är det verkligen ett plus? Jag måste nog köpa ett test till och dubbelkolla”. Det var ett plus – och bara en timme senare vet hela din släkt och dina vänner att du väntar barn.
Andra graviditeten: Du vet hur ett plus ser ut och kan njuta av vetskapen i lugn och ro. Vännerna får reda på det snart…

2. Magen

Första graviditeten: ”Syns det att jag är gravid nu? Nu, då?”. Du är i vecka 12 och känner att kulan är så stor – trots att det krävs en lupp för att andra ska kunna se samma sak.
Andra graviditeten: Du glömmer bort att du har mage och kommer på det först när du börjar gå in i saker. Trots att du är i vecka 32.

Läs också: ”Gravidhjärna – ett faktiskt fenomen”

3. Gravidappar

Första graviditeten: Du vet ALLT om ditt barns utveckling och blir nästan lite pirrig varje gång du öppnar appen. Det är ju som julafton!
Andra graviditeten: ”Fostret är nu 23 centi… Men vänta, varför läser jag ens detta när jag kan sluta ögonen för en gångs skull?”

4. Inköp till bebis

Första graviditeten: Du är fullt kittad i vecka 20. Alla bebiskläder är tvättade och vikta och ligger redo i garderoben. Och vagn började du ju kolla på samma vecka som du plussade.
Andra graviditeten: Just det… Bebisen ska ju rullas fram i något. Men det löser sig – eller?

5. Bebisnamn

Första graviditeten: Ni har 100 namnförslag redan INNAN du blir gravid
Andra graviditeten: Vad bebisen ska heta? Det har ni inte ens tänkt på. Men ett namn kommer hen ju få – förr eller senare.

Läs också: ”Därför gör sen avnavling skillnad för ditt barn”

6. Sparkar

Första graviditeten: ”Åh, känn här! Kände du sparken?” Du är uppmärksam på minsta lilla rörelse från krabaten i magen.
Andra graviditeten: Det där var nog bara en fis på tvären.

7. Väntan

Första graviditeten: Hur kan nio månader kännas som nio år?
Andra graviditeten: Hur kan nio månader kännas som nio dagar?

Förlossningsberättelse: ”Det var bara att glömma smärtlindring”

”Måndagen den 23/4 hade jag lite mer känningar än jag haft tidigare (Jag hade ju haft värkar till och från i flera veckor och åkt in och ut på sjukhuset). Men den här gången kändes det annorlunda på något vis. Jag kände hur jag blev upprymd och tänkte att ”ok, nu händer det, jag ska snart föda barn”.
Timmarna gick och jag ringde Fredrik och berättade att jag hade värkar som gjorde rätt ont och att det nog var på gång. Han frågade mig om vi skulle åka in och jag svarade lugnt att vi avvaktar tills jag inte klarar av smärtan längre. Jag visste ju att när vi väl åker in kommer de inte försöka stanna upp förlossningen mer eftersom att jag passerat 35 fulla veckor.
Det gick ytterligare några timmar och det blev kväll. Värkarna hade inte tilltagit alls utan snarare lugnat ner sig, men jag var tagen av att ha gått med onda värkar hela dagen så jag gjorde kväll rätt tidigt. Minns hur jag vaknade av att jag drömde att jag hade jätteont i magen. Tittade då på klockan som var efter midnatt. Jag kände att magkramperna jag trodde bara var i drömmen faktiskt var på riktigt – värkarna hade tilltagit medan jag sov.

Ringde barnvakterna i panik

Gick upp på toaletten och såg då att jag blödde en hel del och då förstod jag att det var på gång. Med ett leende på läpparna gick jag in och väckte Fredrik som då i panik ringde efter sina föräldrar som skulle komma och passa barnen. Men ingen av dem svarade i telefonen. Han ringde och ringde men inget svar! Till sist ringde han sin syster som bor i närheten av deras föräldrar och hon fick åka dit och väcka dem. Fredrik började bli lite småstressad över att det tog sån tid för hans mamma att komma men jag kände mig fortfarande väldigt lugn och gick och plockade med det sista som skulle med i väskan. Värkarna kom nu med 3-4 minuters mellanrum. Ett tag därefter satt vi i bilen på väg mot Huddinge sjukhus. Vi ringde in och förberedde dem på att vi skulle komma. 

02:00 Väl på plats blev vi omhändertagna och kom direkt in i ett undersökningsrum. Där kom en läkare in ganska snabbt och gjorde en undersökning. Cervix var utplånad och modermunnen öppen 5 cm. Vi informerades om att vi skulle få vänta en stund på ett rum inne på förlossningen. Det var tydligen fullt. Jag frågade efter smärtlindring men fick snällt vänta med det tills vi fick ett rum på avdelningen.

02.55 Får lustgas (det var som en dröm att få andas igenom värkarna med hjälp av lustgasen). Jag blir lite borta av lustgasen och känner mig lite småfnittrig.

03.44 Ber jag om epidural. Värkarna gör nu riktigt ont och jag bara inväntar att läkaren ska komma och trolla bort smärtan.

04.15 Får jag epidural och kort därefter kände jag ingenting. Värkarna stannade upp lite och det hela drog ut på tiden.

05.29 Tar de hål på fosterhinnan och klart fostervatten avgår. Värkarna tilltog då rejält.

Läs också: 7 saker du kommer sakna med graviditeten så fort barnet är ute 

Höll på att avlida av smärtan

08:00 Minns hur jag ber om att få påfyllning av epidural eftersom värkarna tilltog rejält och jag höll på att avlida av smärtan. Barnmorskan frågar mig då om jag kan tänka mig att försöka stå ut en stund till eftersom att värkarna avtog när jag fick epidural innan. Så jag försökte med allt för att stå ut med smärtan en stund till. Jag testade att stå upp och hängde över gåställningen. Det gjorde då så fruktansvärt ont och det tryckte på rejält. Kändes nästan som att han skulle komma ut och jag ville krysta. Eftersom smärtan tilltog så kraftigt kände jag att jag måste få påfyllning av epidural NU om det ska göra såhär ont.

08:20 Ber Fredrik ringa på klockan och barnmorskan kommer in. Jag sa att jag inte klarar det längre och att det känns som att jag nästan vill krysta. Hon sa då att hon ville göra en ny undersökning och se om det hade hänt något mer. Jag fick då till svar att det var dags att föda snart så det var bara att glömma mer smärtlindring och lägga mig så bekvämt som det bara gick för nu var det dags.

Läs också: Mammorna – Det här var bästa smärtlindringen under förlossningen

Tog min hand och kände på huvudet

08.26 Krystvärkarna började. Kommer ihåg att det sved och brände där nere så sjukt mycket. Jag klämde Fredriks hand så hårt det bara gick och svor för mig själv. Efter tredje krystvärken frågade barnmorskan om jag ville känna på huvudet som är på god väg ut? Så jag tog min hand och fick känna hans lilla huvud. Jag fick då en ny kraft till nästa krystvärk.

08.38 En pojke föds, skriker direkt. Läggs hud mot hud hos mig. Det går verkligen inte med ord att beskriva hur mäktigt det är att få upp sitt barn på bröstet. Första mötet, den obeskrivliga kärleken man känner från första sekund. Att jag fick uppleva en sista förlossning är jag evigt tacksam för.

Lille Enzo kom ut alldeles perfekt. Läs mer på bloggen ”Victorias stil” om livet med tre barn och om första tiden med Enzo i familjen! Sötchock utlovas!

 

stats