Familj | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Levde 54 dagar i sin mammas hjärndöda kropp – Se videon om hur Angel kom till världen!

Angel är ett mirakel! I hela 54 dagar levde i sin mammas hjärndöda kropp. Angels mammas liv gick inte att rädda, se videon och hör läkarna berätta om hur de räddade livet på Angel.

Angels mamma var gravid i 22:a veckan när hon efter en tid med envis huvudvärk kollapsade och drabbades av en hjärnblödning.

Läkarna kunde inte rädda modern, och Angel var alldeles för liten för att klara en förlossning i vecka 22. Se vad läkarna gjorde för att rädda Angel!

Angel ett litet mirakel – Se videon!

Endast 15 andra barn har fötts på det här sättet – någonsin!

Foto och video: TV4 Play

Elaine Eksvärd om pedofilers straff: ”Jag tänkte vi skulle ändra lagen ihop för våra barns skull”

En 45-årig man dömdes igår för grov våldtäkt på fem barn mellan 5 och 10 år. Straffet han fick? 7 år! Häng på Elaine Eksvärd och hashtagga ‪#‎barnellerpedofiler‬.

Retorikern Elaine Eksvärds Facebook inlägg om straffskalan för pedofiler sprids just nu som en löpeld, så här skriver hon:

Jag tänkte att vi skulle ändra lagen ihop för våra barns skull, vad tror ni om det? Pedofiler kommer undan för lätt i det svenska rättssamhället.

Igår ”dömdes” en 45-årig man för grov våldtäkt på fem barn mellan 5 och 10 år. Han fick sju år totalt, barnens liv ödelades och för det fick han betala lite mer än ett år för varje barn. Mängdrabatt eller hur tänker domarna? Jag tycker han borde ha fått 7 år för varje barn och betalat 1 miljon i skadestånd för varje barn. Men så tänker inte Sverige och det är dags för Sverige att tänka om.

Jag vill skapa en hashtag där vi kan samla och uppmärksamma nyhetsinslagen där domarna mot pedofilerna och de brott som media uppmärksammar att de gör. Då får vi en klar bild av Sveriges syn på pedofiler och utsatta barn. Den måste nyanseras för att en ändring ska motiveras. Om frågan berör dig så var gärna med mig och barnen i detta. Är det några som du vet brinner för frågan, sprid gärna inlägget och/eller lägg in folk i kommentarstråden. Så fort du läser om ett brott av detta slag, orättvisa/rättvisa domar mot pedofiler så ta en foto lägg upp på insta under den hashtag som vi kommer på tillsammans.

#‎barnellerpedofiler‬

Har ni förslag på hashtagar? ‪#‎sopigstraffskala‬ finns ju redan men ska vi ha en egen? Så att själva ordet kastar ljus på problematiken? ‪#‎barnellerpedofiler‬

Och till er pedofiljävlar där ute. I’m coming for you…

Foto: Elaine Eksvärd

#ROCKASOCKORNA – Ladda upp din bild idag!

Rocka sockorna 20-21 mars! Imorgon är det World Down Syndrome Day! Detta uppmärksammas i år med hashtagen #rockasockorna i sociala medier! Det är Nathea, 10 år, som hyllar sin syster med Down Syndrom!

Över 244 000 har tackat ja till att delta i evenemanget på Facebook, Rocka sockorna i hela Sverige, som hålls idag och imorgon lördag! Läs mer där och häng på!

Rocka sockorna du också! Ladda upp en bild på Instagram där du och/eller ditt barn har på sig olika sockor och hashtagga bilden med #rockasockorna – tagga gärna @vimedbarn_se & #vmbrockasockorna så vi ser din bild om du bloggar hos oss!

Bild: Rocka sockorna

 

 

Antonia Halvardsson: ”Mina föräldrar var alkoholister”

”Kan ni tänka er hur det är att växa upp med att ständigt vara hungrig? Kan ni föreställa er hur kallt det borde varit utan kläder? Detta var MIN verklighet.” Läs Antonia Halvardssons fredagskrönika om varför hon adopterades bort och hur det kändes att få veta anledningen.

Jag har alltid vetat om att jag är adopterad, det har funnits med från första steget på svensk mark. Jag kom till Sverige oktober -96 tillsammans med min tvilling, vi skulle fylla fyra år. När jag började gymnasiet började jag bli deprimerad, kände att det fattades en bit av mig själv. Jag började gå till skolsyster som jag kände en oerhört stark relation till. Hon förstod mig så himla bra och kunde lätta på mina frågor. Sedan började skolan gå utför, jag började bråka med min lärare, skolkade och kände mig utmattad. Jag kom till en punkt där jag tänkte hoppa av skolan.

Till slut fick jag en tid på BUP tillsammans med mina föräldrar, jag trodde äntligen vi skulle börja med sökandet av min biologiska familj. Jag hade helt fel, istället blev det en utredning om min trötthet och jag fick diagnosen ADD. Visst, jag hade alltid varit trött men dom missförstod varför jag var där, jag valde dock att vara tyst istället. Jag fick mediciner mot ADD och därefter glömdes allt bort på grund av många orsaker. När jag började längta efter egna barn så började jag fråga mig själv vad som var fel på oss, varför ville min biologiska familj inte ha mig och min tvillingbror?

Jag visste om att dom var alkoholister, men inte kroniskt alkoholiserade! Jag trodde dom valde barnhem för vårat bästa. När jag sedan satt där med den stora röda pärmen som det stod Vitryssland på, så fick jag veta mycket mer än vad jag fått höra. Mitt framför mig ser jag namn och födelsedatum, jag ser sex olika namn, då förstod jag. Jag satt i chock, kanske har mina föräldrar sagt till mig att det fanns syskon men jag har valt att inte höra, kanske var jag för ung. Här satt jag, ovetande om vart dom hamnat. Nu kändes det helt plötsligt som om halva jag fattades. Det som jag tycker var jobbigast var att två av mina syskon var födda -91 och -89, alltså ett och tre år äldre än oss, varför hamnade dom inte på barnhemmet? Sedan har jag tagit paus att läsa i pärmen, det blev för mycket.

Jag födde mitt första barn, Saga 2013. Vi kunde jämföra bilder på henne och sambon som små bebisar medans jag inte har ett enda kort. Kändes ledsamt, men jag fick höra att hon var väldigt lik sin pappa. Nu sitter jag här 2015 och har fått ytterligare ett barn, Charlie. Jag fick massor av kommentarer att han är jättelik mig. Jag började därför leta på Facebook efter alla mina syskons namn, kände att jag måste ta tag i det här.

Började titta i pärmen igen och fick en chock. ”svarandes barn är ständigt hungriga, är utan kläder, ingen ser efter dem. I deras hem råder en sanitär olägenhet, det saknas elementära levnadsvillkor” Som ett slag i magen, jag har bott tillsammans med mina sex andra syskon i en misär under 3 års tid som jag inte visste om. Jag hamnade på barnhem augusti -95 står det slarvigt skrivet i en barnrapport tillsammans med ett domstolsbeslut där det också står att frånta föräldrarätten till alla barn, medans jag trott att jag alltid bott på barnhem. Helt plötsligt känns det bråttom, mest för att hitta mina syskon. Mitt kött och blod finns förmodligen någonstans där ute, lika mycket frågor som jag. Jag kan inte ens föreställa mig hur svårt det måste varit för mina syskon att se oss bli fråntagna, ovetande om vart vi hamnar och hur vi ska överleva. Jag har hela tiden trott att våra föräldrar hade ett val, men i själva fallet blev dom anmälda till socialen. Det står skrivet ” svarande har inga avsikter att förändra sitt beteende”. Det gör mig fruktansvärt ledsen, jag kan inte riktigt sätta mig in i situationen för det känns overkligt att jag har levt så. Jag brukar titta på mina barn och fråga mig själv hur fan man kan göra så.

Jag har överhuvudtaget inga minnen av mina första levnadsår, några få minnen från barnhemmet finns, inga bra minnen. Minns ett mörkt rum, jag hade kastat grus i en flickas hår. Någon tog tag i min arm och stängde in mig. Jag minns inte hur länge, men jag var rädd. Stod där helt själv i mörkret och fick känna skam. När jag sedan fick komma ut satt alla barnen på varsina stolar och åt. Har även ett minne där jag hade råkat kissa på mig, jag skyndade mig att byta om innan någon såg, minns ett par blå strumpbyxor, som tur var hann jag. Jag har även fått höra av mamma att vi pekade på en tant på barnhemmet, vi sa några ryska ord som förmodligen var elaka, det finns en video från barnhemmet när vi skulle bli hämtade, där står just den tanten och gråter. Förmodligen den tanten som gjorde oss illa, jag hoppas hon grät av ånger.

När jag tänker tillbaka på hur jag levt mina första 4 år så kan jag nästan inte förstå hur jag blivit den person som jag är idag. Jag visste om att jag skulle få en ny familj när jag bodde på barnhemmet, jag hade pekat på ett kort vi hade fått skickat, sagt mamma och pappa. När dom väl stod där framför oss var vi så blyga, vi fick en varsin ryggsäck med en leksak och lite frukt. Mamma och pappa lyste det lycka om, äntligen skulle dom få bli föräldrar för första gången.

Sista dagen på barnhemmet hade vi en fest. Jag hade gått till dörren och sagt – Nu ska jag hem.

Här är jag idag, 22 år gammal tvåbarnsmamma och nyligen sökt till spårlöst för att resa tillbaka till mitt biologiska. I ansökan fick jag frågan vad personerna jag söker efter betyder ”För mig betyder dom här människorna allt, för någonstans måste det ha funnits någon som gjorde att jag sitter här idag, levande och starkare än någonsin.” För mina syskon är säkert anledningen till att jag lever idag, det var säkert dom som gav mig mat, vaggade mig till sömns och kanske höll oss varma. Jag hoppas att en dag hitta mina syskon, få lyssna på vad dom har att säga, ett hopp om att det fanns någon som ville oss väl. Jag hoppas också att mina föräldrar fortfarande lever, jag vill på något sätt visa dom att jag har det bra. Och jag hoppas, fast chansen är liten, att dom är fria från sitt missbruk. Jag hoppas i så fall att det berodde på oss.

Veckans Fredagskrönika skrevs av Vimedbarns bloggare Antonia, följ henne här i bloggen: antonia.vimedbarn.se ››

Gillade du Antonias krönika?

Kommentera, klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Läs tipsen i Chefredaktörens blogg ”Fredagskrönikan” och Skapa en blogg här ››

Nytt & bytt! Vimedbarn.se erbjuder nu ännu mer blogglädje än tidigare!

Nu kan du blogga ännu smidigare och snabbare på Vimedbarn.se – här får du veta allt om det nya och hur det påverkar dig som bloggar på Vimedbarn.se!

Information om det som händer på Vimedbarn.se och i våra bloggar får du alltid på vår Facebooksida HÄR – så in och GILLA oss på Facebook så missar du inget!

NYA FUNKTIONER FÖR DIG SOM BLOGGAR

Nu erbjuder vi senaste version av vår plattform för dig som bloggar hos oss på Vimedbarn.se! Detta innebär att du både kan mobilblogga och datorblogga mycket enklare och snabbare än tidigare. Detta är nytt och förbättrat:

  • Du kan mobilblogga & ladda upp flera bilder samtidigt i ditt inlägg via mobilen!
  • Du kan dra flera bilder från en mapp i din dator till redigeringsrutan för inlägget eller ladda upp flera bilder samtidigt istället för en som tidigare.
  • Du kan placera bilderna som du vill ha dem innan du lägger in dem i inlägget eller i inlägget efter indragning direkt från mapp.
  • Du kan livegranska dina ändringar i din sidospalt i bloggen genom att gå in på Anpassa!
  • Du kommer åt din kontrollpanel var du än befinner dig på bloggportalen, högst upp under url raden. Det gör att du snabbt kan se om du fått nya kommentarer när du går runt och lämnar avtryck hos andra!

INFO TILL DIG JUST NU: Skräppostkommentarer hamnar i inkorgen för kommentarer just nu, detta kommer åtgärdas! Och topplistan ska vara igång och statistiken räknar!

Vi hoppas att du känner stor blogglädje och att allt fungerar för dig! Frågor gällande din blogg och uppdateringen skrivs som personligt meddelande på vår Facebooksida HÄR eller mailas till [email protected]!

Har du inte en blogg hos oss idag? Varmt välkommen att skapa en här ››

Jag som har hand om uppdateringen heter Stina och mer om mig hittar du här i min blogg ››

Anna: ”Känslan av stryptaget om halsen och att min friska bebis tas ifrån mig”

”När han kommit upp i stolen himlade han till med ögonen och föll framåt så pass mycket att han slog sitt huvud i bordet. Det var då i den stunden som vi kände att det var något som var fel.” Läs Annas Fredagskrönika om sonens diagnos Tuberös skleros.

Den dagen då vi fick veta att vår älskade Hugo inte var frisk kommer jag aldrig att glömma. Jag kommer aldrig glömma den känslan av att någon rent fysiskt stryper mig runt halsen och att jag inte får luft. Det var exakt så det kändes då läkarna på Astrid Lindgrens barnsjukhus tog in oss i ett samtalsrum och tittade med sorgsna ögon på oss för att sedan berätta att vår Hugo hade en mycket allvarlig sjukdom. Man hade hittat små tumörliknande tuber spridda i hans lilla hjärna.

Hugo var den perfekta lilla bebisen. Han följde sin kurva på BVC och han var otroligt snäll och lugn. Vi kände oss nästan lite bortskämda eftersom allt med honom var så enkelt. Det gick att ta med honom nästan överallt och det blev aldrig någon jättestor omställning för oss att få barn så som alla annars hade varnat för att det skulle bli när man skaffade barn.
Det första tecknet på att något inte stod rätt till var när vi hade börjat se att Hugo gjorde en liten ryckande rörelse med ena axeln under ett par veckor. Han gjorde inte rörelsen så ofta men ändå började man undra vad det var han höll på med. Jag tänkte inte så mycket på det eftersom små barn kan göra så mycket konstiga saker. Det kunde kanske vara någon typ av ticks?

En fredag satt jag och David på en mysig lunchrestaurang och åt och pratade om vad vi skulle göra under helgen som skulle komma. Hugo låg och sov i vagnen men vaknade och vi satte honom i matstolen vid bordet. När han kommit upp i stolen himlade han till med ögonen och föll framåt så pass mycket att han slog sitt huvud i bordet. Det var då – i den stunden – som vi kände att det var något som var fel. Något som vi inte kunde ignorera.

Vi åkte in till barnakuten och efter den fredagskvällen blev det många dagar innan vi fick komma hem. Det var många undersökningar som gjordes. EEG som registrerar hjärnans elektriska aktivitet gjordes ganska snabbt efter att vi kommit in och där hittade man att det pågick epileptisk aktivitet i Hugos hjärna. Med den informationen följde man upp med att göra en röntgen av hans lilla hjärna och det var då man såg de små tumörerna som sitter spridda lite här och där. På tisdagen fick han sin diagnos, Tuberös skleros. Det är nu vi är tillbaka i det där lilla samtalsrummet på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Känslan av stryptaget om halsen och att min friska bebis tas ifrån mig. Den känslan är egentligen helt obeskrivlig men den finns inom mig och det kommer den såklart alltid att göra.

Sjukdomen Hugo har är mycket ovanlig och kan te sig på väldigt många olika sätt. Man kan få epilepsi, tumörer på flera av kroppens organ och kognitiva problem som t ex autism och utvecklingsstörning. Man kan också leva med sjukdomen utan att ens veta om att man har den, så spannet för hur det kommer bli just för Hugo är otroligt stort. Han har i dagsläget en svårbehandlad epilepsi som har påverkat våra liv otroligt mycket. Vi har spenderat många nätter inlagda på barnavdelningen, intensivvårdsavdelningen, sett honom medvetslös, sett honom starkt påverkad av mediciner. Ett vanligt epileptiskt anfall brukar inte vara i mer än 3 minuter men många av de anfallen som Hugo har haft har varat i 45 till 60 minuter. Akutmedicinen som vi har med oss vart vi än går har många gånger inte gjort någon verkan utan det har blivit en akut situation på barnakuten med många läkare runt båren där lilla Hugo ligger och krampar. Vi har fått prova flera olika mediciner mot epilepsin och ännu är den inte under kontroll.

När vi väntade barn och planerade vår framtid tillsammans så var det långt ifrån så här vi tänkte att det skulle bli. Jag kan ibland vakna till och undra om det verkligen är sant eller om allt bara var en mardröm. Mardrömmen är ju dock vår verklighet men mitt i allt det hemska och jobbiga som vi har gått och går igenom så finns det ju något annat ändå. Det finns en obeskrivlig kärlek till vår Hugo och han har verkligen fått oss att öppna ögonen för vad livet går ut på. Jag har ofta svårt att säga det för jag vill inte på något vis mena att det finns något bra med att han är sjuk men det har faktiskt gjort oss till starkare människor. Vi uppskattar saker på ett annat sätt och små problem har blivit så mycket mindre. Jag tror ändå att det är viktigt att tillåta sig själv att vara ledsen och få vara bitter vissa dagar, det behöver man. Man har olika faser av sin sorg och den ska man aldrig förtränga.

I somras gick vi från en familj på tre till att bli fyra då Hugos lillasyster föddes. En fredag några dagar innan beräknad födsel fick Hugo sitt största epilepsianfall någonsin och hamnade på intensivvårdsavdelningen på sjukhuset. Han låg där hela fredagsnatten med starka mediciner i kroppen bevakad av sjuksköterskorna på avdelningen. Jag och David sov i en bäddsoffa i det lilla anhörigrummet. På lördagen vaknade Hugo och bakom all påverkan av medicinerna såg vi ändå att han var sig själv vår lilla kille. Det har nämligen hänt förut att han ”gått tillbaka” lite efter stora anfall. Han har även blivit förlamad i halva kroppen många gånger i samband med stora anfall. När jag satt där bredvid Hugos säng på intensiven började värkarna och en av sjuksköterskorna från intensiven rullade mig i en rullstol några våningar ner till förlossningen. Med Hugo i mitt sinne och lustgasen i handen så kämpade jag mig igenom varje värk med den största styrkan någonsin och några timmar senare föddes en liten flicka vid namnet Belle. Hon är som en liten skyddsängel som kommit till familjen och det tog 4 månader innan Hugo fick något anfall igen efter hennes födsel.

Det man än så länge har hittat hos Hugo är hans tumörer i hjärnan samt huden. Varje år görs kontroller av hans organ för att se om någon ny tumör tillkommit. Konstant oro såklart. Hans utveckling har på många sätt gått bra hittills men han är sen med talet och han kan i dagsläget säga bara några ord. Vi har precis varit hos en barnpsykolog och där klarade han testerna för sin ålder, 2,5 år. Känslan att se honom utföra de olika testerna och vara så duktig var helt magisk.

Vi lever efter mottot ”En dag i taget” eftersom man aldrig vet vad som händer i morgon. Hoppet är en stor del av livet och vi lever verkligen på hoppet om att det ska bli så bra som möjligt för vår älskade lilla Hugo. En dag i taget!

Veckans Fredagskrönika skrevs av Vimedbarns bloggare Annas Värld, följ henne här i bloggen för mer spännande läsning: annasvarld.vimedbarn.se ››

Gillade du Annas krönika?

Kommentera, klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Läs tipsen i Chefredaktörens blogg ”Fredagskrönikan” och Skapa en blogg här ››

Pappabloggaren Adrian om papparollen och föräldraledigheten

Adrian är trebarnspappa och just nu föräldraledig tillsammans med sin yngste son Agust som blir ett år i maj. Här berättar Adrian om hur han ser på sin roll som pappa och att vara föräldraledig.

Hej Adrian, välkommen till Vimedbarn.se! Extra roligt att du är ny pappabloggare hos oss! 
Hur kom du på att du ville börja blogga? 


– Jag har bloggat innan, men utan att ha något egentligt ”ämne” att förhålla mig till. Nu när jag skulle vara ”Pappaledig” så tänkte jag att det är ju perfekt. Det är ett ämne som hamnar lite i skymundan av mammans självklara föräldraledighet och jag har inte hittat så många män som bloggar om just detta. Så jag kände att det var ett ämne som kunde intressera andra och att jag kanske kunde hjälpa andra Pappor att ta steget och vara föräldralediga.

Hur skulle du beskriva dig själv som pappa? 


– Jag har egentligen aldrig fått spela den här rollen ”på riktigt” då jag skilde mig från min exfru när mina stora barn var ganska små och därför blev en helgpappa. Jag har alltid försökt att vara en rättvis och pedagogisk pappa till Harry och Freja, men missat en del när det gäller vardagsrutiner, problem med skolor mm. Jag hoppas att jag kan vara en rättvis, pedagogisk och förtroendeingivande pappa till Agust under hela hans uppväxt.

Vad gör du när du inte är pappaledig? 


– När jag inte är ”pappaledig” så arbetar jag inom handikappomsorgen i Höganäs. Jag arbetar som handledare i Daglig Verksamhet. Där handleder jag brukare med olika funktionsnedsättningar, både psykiska och fysiska, under deras arbetsdag. Arbetsplatsen jag jobbar på är hantverksinriktad och vi tillverkar produkter av återbrukade material som vi sedan säljer för verksamhetens räkning. Vi arbetar en liten del med datorinriktade arbete med och en av mina arbetsuppgifter är att försöka bygga upp en blogg med information av och om verksamheten.

Hur gammal är Agust? 


– Agust blir 1 år den 1:a maj nu i år.

Hur var den första tiden som nybliven pappa? 


– Som nybliven pappa, igen, så dansade jag på rosa moln. Det är enligt mig, det absolut största man kan vara med om i livet som människa, att få bli förälder. Att då dessutom bli förälder till ett välskapt och friskt barn är ju helt otroligt. Det är ju tyvärr inte alla som har den turen. Jag har efter mina tre förlossningar direkt genomsyrats av en gedigen kärlek och en värme som jag inte kan beskriva.

Hur upplever du att graviditeten var?

– Vår graviditet var i mina ögon ganska anonym. Victoria hade inga av de ”vanliga” krämporna, med foglossningar eller liknande. Jag tyckte det flöt på bra och det var egentligen inte förrän den sista månaden av graviditeten som jag upplevde att Victoria tyckte det var jobbigt. Visst hon blev ganska snabbt mycket tröttare än vanligt och så där, men hon mådde inte direkt illa eller hade några andra bekymmer. Så för att sammanfatta det så tyckte jag i min roll som åskådare, att det var en okomplicerad och behaglig graviditet.

Kan du känna igen dig i att den blivande pappan hamnar lite i skymundan av den gravida kvinnan?

– Rent allmänt, JA! Jag upplever det som att som nybliven pappa har man egentligen bara ett jobb och det är att se till att all marktjänst i hemmet och övriga livet flyter på som det gjort innan. Det är ingen som tar hänsyn till att pappan kanske inte heller får sova på nätterna eller att man som pappa kan känna sig utanför den nya relationen mellan kvinna och barn. Kommer man in i ett rum så är den vanligaste hälsningsordningen barn, kvinna och om man har tur mannen. Det är lite generellt så att den stora omställningen i livet är för kvinnan i allmänhetens ögon. Det pratas amning och förlossning, men det är nästan ingen som frågar hur mannen upplever allt det här. Detta är något som jag tycker lyfts fram alldeles för sällan faktiskt.

Vad tycker du var det bästa/värsta som hände eller som ni fick uppleva under de nio långa månaderna?

– Jag har svårt att lyfta fram något speciellt eftersom vår graviditet flöt på så otroligt bra. Så det bästa under den här tiden får väl bli något klyschigt som första gången jag hörde hjärtljuden och när vi fick se Agust på ultraljudet.

Har du något roligt graviditetsminne att dela med dig av?

– När det började dra ihop sig till bf så hade Victoria tagit semester sista månaden. Men vila, nej det gjorde hon inte, så sent som samma dag som vattnet gick så var hon ute i trädgården och rensade ogräs och plockade maskrosor. Sån är min sambo.

Vad kommer läsarna få läsa om i din blogg?

– I min blogg kommer jag dels att dela med mig av allmänna dagar, med vad det innebär, mat, aktiviteter och blöjbyte. Dels kommer jag att försöka regelbundet varje månad att reflektera över hur samhället i stort ser på ”pappaledighet” och pappor som faktiskt tar sitt ansvar och är föräldralediga. Hur blir man som pappa bemött på BVC, Öppna förskolan mm. Får man ej önskvärda fördelar som pappaledig? Eller är det faktiskt så fortfarande att samhället ser män som tar pappaledigt som något konstigt?
Självklart kommer jag även att dela med mig av de viktiga händelserna i Agust liv som när han lär sig åla, krypa, stå, gå, prata mm.

Hur ser du på din roll nu under pappaledigheten? Du ska satsa på läggningsrutiner, vad mer?

– Ja, Agust börjar bli så stor nu så att det är dags att förbereda honom för det som komma skall efter sommaren, vardagen. Vi har varit bortskämda med sömn under hans första 9 månader, men det innebär ju inte att han sovit på tider som egentligen passar in i ett vanligt liv. Han har kunnat somna för natten vid 22-23 tiden på kvällen och sovit till 10-11 på förmiddagen. För Victoria som är en nattmänniska har detta varit skönt, men det gäller ju att se det i ett lite längre perspektiv och då passar de tiderna inte riktigt in.
Förutom detta så tror jag att en stor uppgift jag har framför mig nu är att lägga grunden för hur Agust ser på jämställdhet och rättvisa i livet. Det kanske låter pretentiöst och konstigt, men jag tror att barn som redan i tidig ålder ser att båda föräldrarna städar, tvättar, lagar mat m.m. lär sig att detta är helt normalt och att det är så det ”ska vara”. Så i frågor runt ”praktisk jämställdhet” har jag ett stort ansvar under den kommande tiden.

Hur kommer era dagar se ut nu när du är pappaledig?

– Jag har en förhoppning om att vi ska skaffa oss rutiner för läggdags, uppstigning och regelbundna måltider. Utöver detta ska jag försöka komma iväg på en del olika aktiviteter under veckorna. Vi har en, vad jag har hört, bra ”Öppen Förskola” här i Höganäs som jag har tänkt utnyttja för att Agust ska få socialisera sig med andra barn och vuxna. Vi har inte så många bekanta med småbarn så det kommer sig inte naturligt.

Hur har du sett på föräldra”ledigheten” under den första tiden då du själv har jobbat?

– Haha, jag tror att jag sett på den som en rätt så slapp och mysig period för Victoria och Agust. De har ju kunnat sova länge och bara ta dagen som den kommer. Men jag vet ju att det egentligen inte är så. Det har ju varit en tid för Victoria och Agust att lära känna varandra. Hon har ju haft den här viktiga tiden från födsel till 6-7 månader då bandet mellan mamma och barn är det enda som räknas.

Hur tror du att du kommer att se på den nu när det är din tur att vara hemma?

– Jag ser det som en ledigare arbetsuppgift. Jag kommer inte alltid att tvinga mig själv att se till att det händer något, men jag vill försöka förbereda Agust på den vardagen som kommer efter sommaren med tidiga mornar och ett liv i den vanliga lunken med allt vad det innebär. Jag hoppas att jag kan genom att vara med honom dagligen under de närmaste 7 månaderna sätta en prägel på honom som jag vet att både jag och Victoria kan stå för. Att jag kan hjälpa honom att redan nu under denna viktiga utvecklingsperiod lära sig se skillnad på rätt och fel, lek och allvar och att jag kan vara en bra förebild för honom under resten av livet.

Adrian om att vara ”helgpappa”

– Jag har två barn sedan tidigare förhållande, Harry född -03 och Freja född -05. Till dessa har jag mer blivit en ”helgpappa” då vi bor en bit ifrån varandra. Det är ju en allt vanligare familjekonstellation idag. Deras mamma har sedan länge bott med en annan man och de har fått en dotter. Nu ska jag och min sambo vagga in Agust i deras liv. Det kommer inte alltid att vara okomplicerat och så enkelt. 
Man kan ju fundera på hur de ser på skillnaderna i mina roller som pappa. För även om jag är pappa till de alla tre så är det i praktiken så att papparollen är olika för Agust jämfört med hur det är för Harry och Freja. Det är inte alltid så lätt att ”bara” vara pappa på deltid. Detta är nog också något som jag kommer att reflektera över under min tid som ”pappaledig”.

Läs mer om Adrians pappaledighet i bloggen på Vimedbarn: pappaledig2015.vimedbarn.se ››

”Det hände mig” – Sandra våldtogs och misshandlades som 14-åring!

I Vimedbarns första del av ”Det hände mig” berättar Sandra om när hon som 14-åring våldtogs av sin fem år äldre pojkvän och hans ”styvbror” en dag efter skolan. Här är hennes historia.

Det hände mig!

2005. Jag var 14 år, skulle fylla 15. Jag var en som idrottade väldigt mycket, hade en trygg uppväxt, umgicks med kompisar, var blyg och blev utsatt för mobbing i tre år i skolan.

I maj 2005 träffade jag en kille via internet, han var 18 eller 19 år, alldeles för gammal för en 14-åring, men det var ju coolt tyckte jag då. Han fick mig att börja dricka, trotsa mina föräldrar och jag gled ifrån både skola och idrotten. Han fick mig att sväva på rosa moln och vi umgicks så fort vi kunde, även med våra familjer.

I september samma år åkte jag till honom som vanligt efter skolan för att umgås, hans ”styvbror” var där och vi tittade på bilder på datorn och sen gick allting snett. Dörren till rummet stängdes, musiken höjdes och ett CD-ställ ställdes under dörrhandtaget som lås, jag blev våldtagen och misshandlad. Hur länge det pågick vet jag inte, allt kändes som en fruktansvärd mardröm som aldrig tog slut.

I och med att jag anmält detta och tidningarna skrivit om det så fick jag ta emot så mycket hat. Även om det inte stod namn i tidningarna så sprids det snabbt i en liten stad vilka det handlar om. Det mesta kom via internet men jag fick ta mycket när jag rörde mig på stan, viskningar, blickar och även meningar som -”är det hon? Henne skulle jag inte ens röra med kniv haha”.

”Men det största straffet fick jag”

Mina förövare blev senare dömda i både tingsrätt och hovrätt men det största straffet fick jag, att behöva leva med det.

Skammen, oron, stressen och att känna sig äcklig, är känslor jag lever med varje dag och det finns en film i huvudet som spelas upp om och om igen och jag kan inte trycka på stopp.

Trots detta så mår jag idag bra. Det har såklart påverkat mig på alla sätt men idag vet jag att det inte var mitt fel och att skulden hör hemma hos dem som utsatte mig för detta.

Idag Lever jag med min sambo och en liten dotter på 18 månader. Är oerhört tacksam för livet och hur jag lever idag. Som naiv 14-åring sa jag, det kommer aldrig hända mig. Men det hände mig och min största oro är att det ska hända min dotter.

Av: Sandra

”Det hände mig” är en del på Vimedbarn.se där läsarna skickar in sina egna berättelser om sina egna tuffa och jobbiga upplevelser i livet. Läs mer här och skicka in din egen berättelse: ”Det hände mig” ››

”Ensam Mamma Söker” Sofi: ”Han fångade min blick från första dagen på castingen”

Vi välkomnar Sofi Mahani, känd från TV3:s program ”Ensam Mamma Söker” till Vimedbarn.se, här berättar hon om kärleken i programmet och hur kärlekslivet er ut idag. Sofi bekänner även 10 hemligheter om sig själv.

Om Sofi Mahani

Ålder: 30 år
Bor: i Göteborg
Familj: Min son Milton 6 år
Civilstatus: Singel
Blogg: sofimahani.vimedbarn.se ››

Hur var det att vara med i Ensam Mamma Söker?

– Superkul! Det var en jättehäftig upplevelse. Jag fick lära mig en massa om mig själv och jag har fått lära känna så många underbara människor. Haft en del bagage med mig sen tidigare som gjort att jag inte litat på killar helt och hållet. Men det var så mycket som hände i Ensam Mamma Söker där ”mina” killar verkligen visade hur fina de är i sina hjärtan. Så de ska ha en eloge för att de fått mig att våga lita och öppna mig för killar igen. Sen har jag alltid haft ett kontrollbehov men det insåg jag ju rätt snabbt att jag fick lägga åt sidan. Nu efter programmet så anser jag att jag är en lugnare person i mig själv.

Hur gick det för dig med kärleken?

– Jag träffade Fredrik i programmet och han var verkligen fantastisk från dag ett. Till en början var han väldigt blyg men när jag väl lärt känna honom lite så var han verkligen underbar. Han fångade min blick från första dagen på castingen. Han såg bra ut och var så extremt charmig när han kom in. Han visade sig vara en kille som inte brusar upp för minsta lilla, han var väldigt lugn och en sån person som jag verkligen behöver i mitt liv, då jag har lätt för att brusa upp i många lägen. Men han har alltid fått mig lugn så fort jag pratat med honom. Det fanns nått mellan mig och Fredrik från första början men jag var tyvärr för rädd för att låta honom komma för nära inpå mig. När vi sen i slutet av inspelningen var på utlandssemester så fick jag till mig att han hade en tjej i Sverige. Detta rykte visade sig dock inte stämma men under resan hann jag börja tvivla väldigt mycket på Fredrik. Vi fortsatte träffas då och då hela hösten och vi hade jättemysigt varje gång vi sågs. Men så fort jag kom hem så fick jag alltid kalla fötter. Jag var rädd att han var för bra för att vara sann. Så jag byggde upp en mur runt omkring mig. Vilket skulle visa sig vara så dumt av mig för när jag var hemma hos honom strax före nyår så kunde jag inte längre förneka mina känslor för mig själv. Jag var kär i Fredrik. Han var samma underbara kille då som första gången jag såg honom på castingen. Men efter lång tids väntan från Fredriks sida så hade hans känslor tyvärr svalnat.

Vad var det allra roligaste under inspelningstiden med TV3?

– Gemenskapen vi hade. Vi hade jätteroligt ihop. Så mycket galna saker som vi gjorde och så mycket galna saker som sas. Men om du menar ett visst ögonblick så var det min hemmadate med Fredrik när vi körde traktorrace och även en bilbana där jag skulle svänga en felstyrd bil och Fredrik skulle gasa. Men denna sommar har varit den roligaste sommaren någonsin.

Vilka reaktioner fick du från vänner och bekanta när du sa att du skulle vara med i programmet?

– Bara positiva reaktioner. Förutom av pappa som undrade om jag inte kunde hitta någon på ett vanligt sätt. Fast det var nog mest med glimten i ögat.

Vad tyckte Milton om att vara med i tv?

– Milton älskade både att spela in men framförallt att se sig själv på tv efteråt. Hans sommar var ju perfekt. Tänk att få ha så många killar som lägger sin energi på en. Tröttnar en kille så är det ju bara att gå vidare och leka med nästa. Så många saker han har fått göra under sommaren som man inte får göra i vanliga fall. Han pratar fortfarande om Ensam Mamma Söker.

Var det någon som hade någon invändning mot att du skulle vara med?

– Från första början sa Miltons pappa att jag fick vara med men inte Milton. Men meningen är ju att Milton också ska vara med. Men jag visste att han skulle ge med sig. Jag hade inte gett mig förrän han gav sig. Och nu i efterhand vet vi att Milton hade en kanon sommar.

Hur har tiden efter programmet varit?

– Det har varit som vanligt men ändå inte. Folk undrar hur slutet med Fredrik blir och jag har just nu ingen aning. Jag hoppas ju att jag och Fredrik ska vara i början av en historia men just nu har vi ett break från varandra för att känna efter vad vi verkligen känner för varandra. Men det är i dessa lägen jag märker att jag är en offentlig person. Alla vill veta vart jag och Fredrik står och om det kommer bli vi.

Hur länge har du bloggat?

– Jag har bara bloggat sen programmet började sändas i september. Men jag är verkligen besatt av det. Undrar i många lägen varför jag inte har bloggat tidigare.

Vad får dina läsare läsa om i din blogg?

– De kommer få läsa om allt som rör mitt liv. De kommer även kunna vara med och styra lite genom att skicka mail till mig om vad de vill veta om mig. Min träning, familj och kärlek. Ja de kommer få läsa allt från mamma Sofi till singel Sofi.

Hur privat är du i bloggen?

– Jag kommer dela med mig av det mesta som händer i mitt liv. Läsarna ska få följa mig och min vardag.

Kan du berätta 10 hemligheter om dig själv?

– Oj 10, det var många…

  1. Jag är jätteblyg av mig och pratar hela tiden för att det inte ska bli en pinsam tystnad. Pinsam tystnad är det värsta jag vet.
  2. Kan ibland bara åka till gymmet för att sola sen säger jag att jag har tränat också. Enbart för att intala mig själv att jag har varit duktig.
  3. Jag har ett otroligt kontrollbehov.
  4. Blir en ragata om jag inte har ätit på ett tag.
  5. Är en tävlingsmänniska ut i fingertopparna och kan ibland fuska mot Milton för att behålla mitt humör.
  6. Är extremt mörkrädd och väldigt lättskrämd.
  7. När jag var i Egypten och hade slut på pengar så hittade jag mina ”drömväskor” och bytte bort min mobil mot dem.
  8. Gör nästan alltid något klantigt på första daten.
  9. Tror på det övernaturliga.
  10. Toalett besök får jag ont i magen av. Tycker det är jobbigt att gå på toaletten om det finns folk i närheten.

Häng på i Sofis vardag i bloggen på Vimedbarn: sofimahani.vimedbarn.se ››

Helenas Fredagskrönika: ”Det är den 19 juni 2012, precis då… där i det lilla rummet… dör en del av mig.”

Helena är ny bloggare på Vimedbarn. Helena driver ingen vanlig mammablogg, hon skriver brev. Brev till hennes älskade dotter Julia som inte längre lever. Julia drunknade i familjens pool en dag i juni 2012. Här delar Helena med sig av hur det är att drabbas av det allra värsta en förälder kan tänka sig…

”Pappa! Kan vi bygga på lekstugan ikväll?!”
”Ja det kan vi göra Julia!”
Det blev inte så. Nej… Så blev det inte.

Det är den 19 juni 2012. Plötsligt kommer det in så mycket folk i rummet. Jag funderar på hur vi alla ska få plats i det lilla rummet. Han kommer fram till mig… läkaren. Han lägger sin hand på min axel.
Han försöker till varje pris att få ögonkontakt med mig. Våra blickar möts och han säger till mig… ”Helena… Julia är död. Jag kunde inte klara henne.”

Det är den 19 juni 2012. Precis då… där i det lilla rummet… precis då… då dör en del av mig.

Att hälsa på Julia på bårhuset… Att begrava sitt eget barn… Det går knappt att beskriva. Att förlora ett barn är det värsta man kan råka ut för som förälder.

Jag känner sorg. Jag kommer att ha sorg för resten av mitt liv. Sorgen äter upp mig. Bit för bit. Det gör ont i både kropp och själ. Ibland får jag höra att det är tur att jag har de andra barnen. Jag blir ledsen och lite arg när någon säger så till mig. Jag älskar Julias syskon så mycket så att det gör ont i mig. Men vet ni… de kan aldrig ersätta Julia. Nej… aldrig någonsin. Sorgen och saknaden blir inte mindre för att jag har dem. Folk vill väl – jag vet det. Det är svårt när det kommer till sorg. Vad är rätt och vad är fel?

Det händer ibland att jag dukar till Julia när vi ska äta middag. Ibland köper jag kläder till henne. Jag tvättar hennes kläder och nu när våren kommer – vet ni vad jag gör då?
Jo – då byter jag ut hennes vinterjacka och jag hänger upp hennes rosa vårjacka i hallen. Hon tyckte mycket om den jackan.

Ibland tror jag på fullaste allvar att hon kommer att komma hem till mig. Jag har svårt för att hantera döden. Jag vill hålla henne kvar. Jag sörjer mer än vad jag älskar.

Skuldkänslorna kväver mig. Jag kan inte andas. Aldrig mer få krama. Aldrig mer få pussa. Aldrig mer få hålla om och aldrig mer få säga godnatt. Aldrigheten gör så ont. Den gör så förbannat ont så ibland måste jag se om jag vågar. Bergväggen. Krasch…! Tåget… Spåret. Krasch…! Jag vågar inte. Jag vill inte dö. Men jag vill heller inte leva. Inte så här.

Jag upplever att det är svårt att få hjälp av sjukvården när det kommer till sorgearbete. Jag får höra att sorg hör till livet. Men jag kan inte låta bli att tänka… Vad händer när sorgen blir liksom mer än bara sorg?

Trots att det har gått en tid sedan olyckan så tar jag en dag i taget. Ibland en timme i taget. Sorgen och saknaden är vidrig. Jag känner även sorg för mina barn. De har inte bara förlorat sin syster… De har även förlorat en del av deras mamma.

Jag kommer aldrig att bli människa igen. Nej – aldrig någonsin. Den 19 juni 2012 dog en del av mig tillsammans med min älskade lilla Julia. Ni som har förlorat ett barn – ni vet vad jag pratar om. Ni andra… ni kan bara ana.

Tyckte du om Helenas krönika?

Veckans Fredagskrönika skrevs av Vimedbarns bloggare Helena, här i hennes blogg kan du läsa breven till Julia och om den  hemska sorgen som Helena lever med – varje dag: juliahelena.vimedbarn.se ››

Kommentera, klicka Rekommendera eller Dela nedan! Varje fredag publiceras en ny krönika på Vimedbarns startsida!

Vill du också blogga och skriva krönika hos oss? Läs tipsen i Chefredaktörens blogg ”Fredagskrönikan” och Skapa en blogg här ››

stats