Förlossningsberättelse | Vimedbarn - Topplistor för influencers
Anslut dig nu!

Etikett: Förlossningsberättelse

Förlossningsberättelse: ”Jag födde barn på 8 minuter!”

Publicerad
Linas förlossning med dottern Emilia

När Lina Bidemalm upptäckte sin första graviditet fick hon en smärre chock och när det väl var dags att föda gick det riktigt fort! Här kan du läsa hennes förlossningsberättelse om när dottern Emilia föddes på bara några minuter. 

LINAS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE: 

”Min första graviditet kom lite som en chock då det inte alls var planerat, jag var precis 20 år fyllda när vi fick reda på att jag var gravid. Graviditeten upplevdes ganska kort då jag hade gått ganska många veckor innan det konstaterades att jag var gravid. Jag mådde hur bra som helst och jag hade inget illamående, ingen foglossning eller några andra gravidkrämpor. Dock ville inte magen växa och jag fick åka in på ett tillväxtultraljud som såg bra ut”.


Läs också: Förlossningsberättelse: ”Att föda i vatten var otroligt häftigt!”

Den beräknade förlossningsdagen passerade

”Emilia var beräknad att födas den 21 januari 2009 men den dagen fortlöpte utan några som helst känningar och jag spenderade mest dagarna med att lägga pussel och spela kort med min mamma. Jag ville gärna att min mamma och min moster skulle vara med på förlossningen så jag spenderade väldigt mycket tid hemma hos min mamma, bonuspappa och mina syskon.”

Sista magbilden dagar innan Emilia foddes
Sista bilden på magen innan Emilia föddes några dagar senare.

En förvärk och äntligen var det igång

”Den 26 januari sov jag nästan hela dagen och var helt säker på att jag skulle bli sjuk. Detta gjorde mig lite irriterad då jag tyckte att det ju var väldigt olämpligt att bli sjuk just nu. Jag hade som sagt sovit precis hela dagen och när klockan blev 20:30 så vaknade jag till av att jag behövde gå på toa. Väl där tyckte jag mig ana något som skulle kunna vara likt en förvärk, äntligen!”

”Sedan eskalerade det ganska snabbt och det började göra ondare och ondare. Runt klockan 21:00 kunde jag verkligen konstatera att det hade startat men mina värkar var väldigt oregelbundna. Jag ringde in till förlossningen på NÄL i Trollhättan för att rådfråga lite om vad de tyckte och jag fick det klassiska svaret: Ta en Alvedon, duscha och lägg dig och vila. Sagt och gjort.”

Nu gjorde det riktigt ont

”Runt klockan 22:00 så gjorde det ändå väldigt, väldigt ont och jag hade svårt att slappna av,  men kunde ändå tänka bort den största smärtan när min mamma sa att hon förstår att det gör ont men att det kommer att göra ännu ondare. Det blev mitt mantra under hela förloppet, att det skulle eskalera och göra ondare. Vilket gjorde att det inte gjorde så ont när värkarna kom. Jag ringde in till förlossningen igen, för att se vad de tyckte. De konstaterade att det bara var latensfasen då mina värkar inte ens var i närheten av att vara regelbundna.”


Läs också: Förlossningsberättelse: ”Jag blev full på lustgas” 

Huvudet påväg ut i bilen!

”När klockan blivit runt 22:30 så ringde jag en tredje gång och jag vet nog inte egentligen ens själv varför jag ringde så intensivt till dem då jag egentligen inte hade så ont. Men de tyckte att jag skulle få komma in för en undersökning och få några tabletter så att jag kunde få sova. Vi hade ändå en ganska bra bit att åka så klockan 23:00 hoppade vi in i bilen och åkte iväg”.

”När vi kommit en bit så säger jag till min mamma att det blev blött i byxorna och hon sa då att jag skulle kolla efter om det var blod. Men eftersom jag stod på knä och höll om sätet så var jag inte kapabel till att röra mig alls. Så mamma skulle kolla efter och såg då att ett huvud var på väg ut.”

Skulle vi hinna till förlossningen i tid?

”Eftersom vi då inte hade kommit så långt och att det var en lång väg kvar så ringde mamma efter en ambulans och då började mina krystvärkar. Jag fick klara order om att INTE krysta och det var nog det svåraste jag upplevt, att hålla emot kroppens egna reflexer. Ambulansen mötte upp oss på vägen och jag hade också en akutbil bakom mig ifall det skulle vara så att vi var tvungna att stanna och föda på vägen.”

Emilia föds på några minuter

”Vi kom fram till NÄL och där stod ett team av barnmorskor och undersköterskor och de konstaterade att de skulle hinna in med mig till ett förlossningsrum, eller om det var ett vanligt undersökningsrum, det minns jag faktiskt inte. Jag hann vara i det rummet i 5 minuter innan min dotter föddes helt utan komplikationer. Emilia föddes klockan 00:05 den 27 januari, 3265 gram och 47 cm lång.”

Lilla Emilia fods pa några fa minuter
Första bilden på lilla Emilia, jag hann inte byta om och fick föda i t-shirt och strumpor.

”Från första lilla känning tills hon var ute tog det alltså totalt 3,5 timme och jag hann vara på sjukhuset i 8 minuter helt utan bedövning. Och jag är så oerhört tacksam att jag hann in i tid!”

Linas med sin nyfödda dotter Emilia
Äntligen fick jag byta om och gosa med henne som faktiskt lärde mig att vara mamma.

Lina är också mamma till Tage, som föddes i november 2015. Vill du följa Linas vardag? Du hittar hennes blogg här.


Har du också en förlossningsberättelse som du vill dela med dig av här på vimedbarn.se? Maila oss på [email protected]! 

Förlossningsberättelse: ”Jag blev full på lustgas”

Publicerad
Förlossningsberättelse: "Jag blev full på lustgas"

Teresa Tingbrand är en av LOPPIs toppbloggare, mer känd under namnet ”Ett päron till morsa”. Hon roar oss dagligen med sina humoristiska seriestripar om händelser från vardagslivet. Här är hennes förlossningsberättelse i ett lite annorlunda format. 

TERESA TINGBRANDS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE: ”Jag blev full på lustgas”

”Alla har vi vår alldeles egna förlossningsberättelse. Min är en lång och utdragen historia på runt 24 timmar som inleddes Luciamorgonen 2012. Detta efter att ha gått över tiden 14 dagar och en graviditet som kändes som minst den dubbla i tid på grund av en lång, tuff längtan bakom oss. Allt kring det är dock ett eget litet kapitel.

Så länge tänkte jag kommentera verkligheten bakom några av de förlossnings-bilder jag ritat”.

Maken fick indiskt av personalen på förlossningen

Parontillmorsa_forlossningsberattelse1
”Den här bilden är typ helt true story. När det kändes som allra mest hopplöst och absolut ingenting hände förutom att smärtan bara ökade (i huvudet ekade barnmorskans ord när vi kom in ’det är bara en KNAPPNÅL öppet, en KNAPPNÅL!’) så bjöds min man på rykande het, indisk mat. Tre centimeter från mitt ansikte (obs! personalen var verkligen helt fantastisk på ALLA sätt – evig tacksamhet och credd till dem  – det var bara känslan, ni vet, att ’hallå – det är bara jag som är viktig – skit i honom, här sitter jag på en boll och håller på att sprängas i bitar, men tydligen till ingen nytta, inget händer och nu ska det visst snaskas mat som jag vanligtvis älskar men som jag kommer dö om jag måste känna lukten av i en enda minut till… ’ Ska tilläggas att jag precis innan vi åkte in till BB hade klämt min specialare  – en dubbel calzone med gorgonzola (framför ett seriemaraton med Netflix knarkserie Breaking Bad). Hade ju hört om hur viktigt det var att fylla på med energi innan förlossningen.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ’Att föda i vatten var otroligt häftigt'”

blev full på lustgas

Parontillmorsa_forlossningsberattelse2
”Även här, typ true story. Jag obsessade om barnmorskors löner och villkor och yrade om min älskade bästa vän i livet – Marie – som alltså råkade ha samma namn som en av barnmorskorna och det var så otroligt stort och fint och jag grät och skrattade om vartannat. Dock var det epiduralen som gjorde den mesta nyttan för smärtlindringen. Utan den, so help me god…”

Läs också: ”Kan man lära sin bebis att sova i egen säng? Psykologerna svarar!”

mackan efter förlossningen – bästa någonsin

Parontillmorsa_forlossningsberattelse3
”Den där torra mackan var precis lika underbar som alla hade beskrivit. Känslan av att till slut, äntligen ha klarat detta otroliga, kan ju ha bidragit. Samtidigt kändes allt så overkligt stort att den där lilla brödbiten blev en vardaglig, liten enkel grej att fokusera på mitt i min starkaste känslostorm någonsin”.

Några dagar på BB

”När den där gudomliga mackan väl var uppäten, väntade några förvirrade timmar/dygn av eufori, lyckotårar, ett evigt tryckande på klockan, amningskrångel och även lite blodtransfusion. Förlorade en del under förlossningens sista skede och var lite för svag för att kunna resa mig ur sängen den första tiden.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Malin födde tvillingar vaginalt”

Käkade gjorde vi på rummet. Där satt vi i vördnad och chock och åt vår mat. Fram till tredje dagen efter förlossningen då jag skulle försöka lämna rummet för första gången”.

Parontillmorsa_forlossningsberattelse4

”True story! När jag stapplade in i matsalen för första gången med ’hej jag har just blivit överkörd av en lastbil tre gånger-looken’ så möttes jag av precis detta. Det visade sig senare att de var flerbarnsföräldrar och hade vÅka hem efter förlosningenarit med förut. Men insikten jag fick där, mellan tuggorna av kalops, var ändå tydlig: En förlossning kan verkligen vara så totalt olika upplevelser. Ingen är den andra lik.

Läs också: ”Vad gör man hos barnmorskan och på MVC?”

Efter att ha fått prata igenom hela förloppet med den fantastiska personalen förstod jag samtidigt att jag inte var ensam om vad som hade hänt. Det här var ingen ovanlig förlossning i deras ögon, allt hade ändå gått bra, trots blodförlust, ’sängkammarfeber’ och dylikt.”

parontillmorsa_forlossningsberattelse5
”Vi hade fått vårt älskade barn tillslut. Tacksamheten över det och att han verkade må bra på alla sätt var oändlig. Så vi tog vår lilla talare och åkte hem tillslut. Dags att korka upp den där champagnen som envist legat på lut.”

Vill du se mer av Teresas fantastiska illustrationer? Följ Ett päron till morsa och hennes vardag, vi kan garantera hög igenkänningsfaktor och många skratt!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Att föda i vatten var otroligt häftigt”

Publicerad

Bloggaren Angelica Lagergren tänkte innan sin förlossning med sonen Philip att hon gärna skulle föda i vatten om det var möjligt. Här kan du läsa hela hennes förlossningsberättelse om hur det gick.

ANGELICAS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”På onsdagsmorgonen den 2 september lossnade slemproppen och jag var så pirrig och peppad på att förlossningen skulle starta. Med Alice tog det tio dagar innan det satte igång, med Philip gick det betydligt mycket snabbare än så. Jag åkte iväg på mammaträff i Täby centrum med en annorlunda känsla, nästan smärta, i nedre delen av ryggen. Jag tänkte då att det kan sätta igång när som helst så jag avbokade mitt frisörbesök som jag hade på fredagen.”

Forlossningsberattelse_Angelica7”Under lunchen fick jag ondare och det kom både blod och slem. Efter mer än två timmar i Täby kände jag bara att jag ville hem och varva ner. Jag ville liksom gå undan och vara ifred. När jag kom hem tappade jag upp ett varmt bad och la mig där samtidigt som jag tog långa, djupa andetag och lyssnade på lugn musik. Jag kan verkligen rekommendera Niyama yoga and relaxation. Det är vågskvalp och delfinsång, det låter kanske flummigt men för mig var det väldigt avslappnande.”

Läs också: Förlossningsberättelse: Malin födde tvillingar vaginalt 

Skulle det sätta igång under natten?

”Här var jag glad efter bad och jag kände mig väldigt avslappnad, men så så så trött. Stefan nattade Alice och jag la mig i soffan för att titta på tv. Då hade jag mensvärk som kom och gick, men det kändes inte som sammandragningar, utan som just mensvärk. Jag blev tröttare och tröttare och bestämde mig för att gå och lägga mig och sova, jag ville vara utvilad om det skulle sätta igång på natten. Någonstans där hoppades jag att det inte skulle hända nåt mer, att jag skulle få sova en natt och att det precis som med Alice skulle dra igång tidigt på morgonen istället. Sånt kan man ju tyvärr inte planera och bestämma. Jag hann inte mer än att somna innan jag vaknade av att det gjorde ont i magen. Jag värmde min vetekudde (min bästa vän båda förlossningarna!) och då kändes det bättre”.

Riktiga sammandragningar och vetekudde

”Stefan gick och la sig hos mig och somnade på en gång. Mensvärken blev starkare och starkare och jag kunde inte somna om. Jag bad Stefan om hjälp med att värma vetekudden och han gick ner och gjorde det både en och två gånger. Den tredje gång när jag kände att ’ahaaaa, nu är det sammandragningar på riktigt’ sa han i halvt sovande tillstånd `Nej Angelica, jag orkar inte det!` och så somnade han om. Jag tog mitt täcke och min kudde och gick ner till nedervåningen för att ha nära till micron. Och där gick jag fram och tillbaka var tionde minut ungefär och värmde vetekudden och la mig i soffan. Då började jag förstå att det här inte skulle stanna av, det skulle nog komma en bebis det närmsta dygnet. Jag smsade min tvilling som inte svarade, såklart. Det var mitt i natten och hon låg och sov. Jag ringde henne några gånger när sammandragningarna gjorde ondare, hon eller mamma skulle passa Alice när vi skulle åka in till förlossningen.”

Dags för BB!

”Stefan kom ner och var med mig och när sammandragningarna blev starkare hoppade jag in i duschen. Jag tror att jag stod där i 30 minuter innan jag bestämde mig för att det var dags att ringa mamma och säga att hon skulle komma och ta hand om Alice. Jag klockade sammandragningarna och det var tre sammandragningar på tio minuter och de varade i ungefär en till två minuter. Då ringde jag in till BB Sophia som sa att jag var välkommen att komma in. Stefan sprang runt som en yr höna (här var klockan strax innan 04:00) och packade sin BB-väska. Mamma kom och gick och la sig hos Alice. Jag låg ner i bilen med värme i ryggen och vetekudde på magen hela vägen in till stan. Jag andades djupa, långa och lugna andetag och tänkte hela tiden ’Andningen är min livboj. Här och nu. Här och nu. Den här sammandragningen kommer aldrig mer tillbaka’.”

Forlossningsberattelse_Angelica3

Ville gärna föda i vatten

”När vi kom fram till BB Sophia var klockan strax innan 05:00 och jag gick långsamt mot entrén med Stefan tätt intill. Jag stannade och fick en sammandragning lutad mot en sten vid parkeringen. Jag var väldigt lugn hela tiden, mycket lugnare den här gången än med Alice. Vi släpptes in direkt och jag blev så överfylld av känslor när vi kom in på vårt rum, tårarna rann ner för kinderna. Här skulle vi få träffa vår son för första gången. Jag såg badkaret direkt och sa till barnmorskan som skrev in mig att om det var möjligt ville jag gärna föda i vattnet. Hon var väldigt positiv till det vilket kändes bra. Jag sa att jag var öppen för att strunta i epidural den här gången, men att jag ville se hur det kändes och inte bestämma något.”

”Efter en och en halv timme av sammandragningar som jag andades mig igenom bad jag om att få lustgas. Gud vad jag älskar lustgas! Jag tycker verkligen att det tar udden av det vassaste i en sammandragning. När barnmorskan undersökte mig första gången konstaterade hon att jag var öppen 6 cm och de började förbereda badkaret med varmt, härligt vatten. Det där badkaret var på riktigt magiskt!”

Läs också: Förlossningen, här är pappans/partnerns roll 

Ville testa vatten som smärtlindring

”Jag bad om att få hoppa ner i det varma badet eftersom jag ville skippa epidural och testa vatten som smärtlindring. Mitt mål var att föda i vattnet, men jag var inställd på att det kanske inte skulle kunna gå. Om jag hade sagt till i badkaret att jag ville ha epidural hade jag fått kliva upp och föda i sängen istället, man kan inte bada när man har fått epidural. Jag känner överlag att jag var väldigt öppen den här förlossningen. Jag ville liksom ta det som det kom, inte bestämma någonting innan. När jag la mig i vattnet fick jag en stark sammandragning på en gång och fick lustgas direkt. Jag tycker att det var så bra att det fanns lustgas även i badkaret. När jag tagit den sammandragningen sa jag ’Haha, alla andra åker till sjukhus och föder barn, inte jag. Jag åker på spa!’. Både barnmorskan och Stefan skrattade åt mig men där och då kändes det så lyxigt. Jag blev väldigt avslappnad av vattnet och för mig fungerade det hur bra som helst som smärtlindring. Stefan och barnmorskan turades om att hålla i lustgasen när jag kände att jag ville ha båda armarna och händerna i vattnet.”

Forlossningsberattelse_Angelica6”Jag la mig i badet när klockan var 07:43 och när klockan var 10:10 står det i förlossningsjournalen att jag hade väldigt ont framtill vid blygdbenet. Barnmorskan frågade då om jag ville ha sterila kvaddlar eller bäckenbottenbedövning, jag tackade nej till båda. Jag tackade nej mest för att jag då skulle vara tvungen att lämna badkaret… De gånger jag var kissnödig fick jag gå upp och gå på toaletten och då blev sammandragningarna starkare (=ondare). Nu förstår jag att det var självklart att jag skulle gå på toaletten, där och då tyckte jag gott att jag kunde få ligga kvar och kissa i vattnet. Det tyckte inte barnmorskan. Hur som helst. Jag tackade nej till smärtlindring och strax efter det tog barnmorskan hål på fosterhinnan för att Philip skulle sjunka ner mer.”

Kände hur jag öppnade mig

”Klart fostervatten avgick och då blev sammandragningarna mycket kraftigare. Här minns jag att jag försökte stoppa ner huvudet under vattnet för att liksom ’försvinna bort’. Jag ville i alla fall ha öronen under vatten, men Stefan försökte hela tiden fiska upp mig. Jag fortsatte använda lustgas och var tvungen att gå djupt, djupt in i mig själv för att hantera smärtan på bästa sätt. Tankar jag tänkte var ’Andningen är min livboj’, ’Den här sammandragningen kommer inte tillbaka’ och ’Kasta dig in i vågen och följ med’. Jag kände hur kroppen öppnade sig, det var det sjukaste och häftigaste med hela förlossningen. Jag sa till barnmorskan och Stefan ’WOW! Jag känner att jag öppnar mig. Jag känner hur det vidgas’. Det minns jag inte att jag kände med Alice, men då hade jag ju epidural”.

Ordentliga krystvärkar och djuriskt läte

”Ungefär en halvtimme efter att barnmorskan tagit hål på hinnorna fick jag krystvärkar som varade i 9 minuter. Med Alice hade jag krystvärkar i 30 minuter. Den här gången kändes det på ett helt annat sätt än sist. Visst kände jag lite krystvärkar förra gången, det tryckte på och jag krystade med hakan mot bröstet. Nu var det på ett helt annat sätt. Jag kände hur hela kroppen arbetade för att han skulle komma ut. Jag kunde inte hålla emot och det kom ett djuriskt läte från mig. Jag skulle nog beskriva lätet som ett mörkt läte som lika gärna skulle kunna komma från en ko eller älg… Jag fortsatte använda lustgas under hela den här tiden”.

Philip föds med hjälp av oss!

”Barnmorskan sa till Stefan när hon såg att Philip var på väg ut ’Ta av dig tröjan, du ska få ta emot honom’. Klockan 10.54 föddes Philip Claes Alexander Lars Lagergren med hjälp av mig och Stefan. Det står i journalen att ”mor och far tar emot bebisen”. Jag minns att han ’fastnade’ på vägen ut, ungefär vid hans midja och då sa jag ’Ta ut honom!’. Det var otroligt häftigt att Stefan fick fånga honom under vattnet och lägga upp honom på mitt bröst. Jag hjälpte ju också till men det har jag helt ärligt inget minne av.”

Forlossningsberattelse_Angelica10

”När han föddes var han helt täckt av fosterfett, precis som Alice. Jag var chockad, skakig och stolt. Jag klarade det!”

Forlossningsberattelse_Angelica9

Om du vill följa Angelicas och Stefans liv tillsammans med barnen Alice och Philip så missa inte deras gemensamma blogg, Herr och Fru Lagergren.

Läs också: Så vet du när förlossningen startar 

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Förlossningsberättelse: Malin födde tvillingar vaginalt

Publicerad
Malin födde tvillingar vaginalt - här är hennes förlossningsberättelse

I vecka 40 fick Malin, gravid med tvillingar havandeskapsförgiftning. Läs hennes förlossningsberättelse om hur hon födde tvillingar vaginalt här!

TVILLINGMAMMAN MALIN HEDBLOMS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”Jag hade jag känt mig hemskt annorlunda i kroppen ett tag. Ont, konstant huvudvärk, och ingen ork alls i kroppen. Jag tänkte inte så mycket mer på det, eftersom jag hade trots allt gått nästan mina 40 veckor med tvillingar. Då får man vara trött. På onsdagen skulle jag ha ett möte på MVC klockan 13.30. Vaknade upp med samma huvudvärk som innan. Det va en konstig huvudvärk, svårt att förklara!

Mamma hämtade upp mig, och såg att jag inte mådde så bra, vit som ett lakan! Och ja, helt borta skulle man kunna säga. Lunch och prat där innan jag tänkte att jag går upp till MVC så jag får lite luft! Och det va skönt att komma ut en sväng.

Läs också: ”Positivt graviditetstest? Det här ska du göra nu!”

Väl där så fick jag komma in och ta blodprover och blodtryck. Dåliga blodvärden, högt blodtryck och efter jag talat om hur jag mådde (det såg dom nog ändå) så visade det sig, efter ett urinprov, att det va 2+ i urinen! Några till blodtryck som var för höga och sen ett samtal till förlossningen.”

”Skulle jag bli igångsatt?”

”Jag blev darrig på rösten och fick tårar i ögonen, vad skulle hända nu? Lär dom ta ut dom med kejsarsnitt? Blir jag igångsatt idag? Jag har inte duschat! Vi skulle komma in på en gång, men jag skulle hinna hem och duscha.

Läs också: ”Förlossningen – det här är pappans/partnerns roll”

Väl hemma så packade jag bb-väskan, duschade och började göra mig i ordning innan Kristian kom hem. Jag var noga med att inte glömma kameran och mobilladdaren. Men tänkte ändå att ’äh, vi får nog åka hem!’

Kristian såg så lycklig ut när han bar ut bilstolarna till bilen, och var helt säker på att nu är det dags, medan jag satt och tänkte att det inte var något. Jag hade ju inga känningar alls. 5 mil till BB satt vi tysta i bilen och funderade på vad som skulle hända.”

Äggvita i urinen

”Vi fick komma in på ett rum på en gång, en jättegullig uska hjälpte mig till sängen och satt på för att mäta ctg-kurvan, allt såg bra ut.

Urinprov och blodprov behövdes tas. Från dom 2+ på MVC, till 3+ på äggvita i urinen!
Blodprovet var för lågt och fortfarande högt blodtryck! Öppen 2 cm! Vi hade en igångsättning planerad 5 dagar senare, så jag trodde att vi skulle få vänta. Jag kände ju ingenting! Men vi fick beskedet att vi blir kvar tills det har blivit några barn på grund av att jag hade havandeskapsförgiftning. Så in på ett rum, nummer 10, som är både mitt
och Kristians lyckotal!”

Igångsättning på grund av havandeskapsförgiftning

”Vi skulle få träffa en läkare som skulle prata om eventuell igångsättning dagen efter. Timmarna gick och ingen läkare kom och magen kurrade, tillslut fick Kristian åka och hämta mat samt köpa en massa godis! Mätta och belåtna fick vi följa med läkaren in för att göra ett ultraljud. Båda barnen låg fortfarande neråt, trängdes vilken som skulle bli tvilling 1! Nu va det dags för lite film och godis framför tvn, i de otroligt bekväma sängarna!

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Min mamma fick vara barnmorska”

Fick en tillsägelse att kissa i en ’potta/hink’ varje gång jag var på toa, så de kunde kolla mitt urin på morgonen. 06.00 skulle jag kissa sista gången. EN HEMSK NATT. Vaknade varje timme, var törstig, irriterad på att Kristian snarkade! Vred och vände mig med den stora magen, i den lilla lilla sängen! Inte bekvämt för fem öre!”

”Jag skrek av första värken”

”05.30 var jag uppe och kissade i pottan, kände mig lite konstig i magen och direkt jag kom in på rummet så började det kännas annorlunda. Sköterskan kom in på rummet 06.00 för att kolla så jag kissat, och hon satt på kurvan för att se vad det var jag kände.

Jag kved och skrek som en liten gris när ”första riktiga” värken kom strax efter 06.00. Det small till som någon slog mig med ett brännbollsträ i huvudet!

Efter 7 minuter kom nästa värk som gjorde ont så in åt helvete! Kristian hoppade upp ur sängen och klädde på sig. Det här gick fort! En barnmorska och en sköterska tog mig i varsin arm och tog mig till en förlossningssal med Kristian hack i häl.”

Malin kämpade sig igenom en tvillingförlossning

Malin kämpade på med värkarbetet.

Dags för smärtlindring!

”Undersökning. ’Öppen 5 cm! Oj oj oj! Vad vill du ha för smärtlindring?’

’Ryggbedövning, och lustgas!’

Nästa värk kom och det var olidligt! Barnmorskan räckte mig lustgasen, och den släppte jag inte på MÅNGA TIMMAR! Jag trodde jag hade kommit till himlen!

I väntan på läkaren som skulle sätta i ryggbedövningen. Tiden gick sakta och jag försökte ta varje värk med lustgasen. Jag var ju riktigt bra på det här med att andas, även fast jag inte gått någon kurs. Jag kände hela tiden hur smärtan försvann av lust gasen! Och tänkte ’nja det här klarar jag nog av’,

Äntligen kom läkaren! En trevlig dam, som pratade och pratade, jag hann knappt höra vad hon sa förutom att jag skulle kuta ryggen. Och med min jättemage var det inte så enkelt! Jag fick ta värkarna samtidigt med lustgasen, och jag försvann helt. DET VA UNDERBART att slippa smärtan!”

Ryggmärgsbedövningen gjorde inte ont

”Jag försvann, och hörde inte vad någon sa. Det enda va att jag såg deras läppar röra sig. Men jag hörde inte, och ville inte höra! Jag ville bara åka hem!

Jag tyckte inte att ryggmärgsbedövningen kändes att ta, eller så har jag glömt bort det i all annan smärta! Klockan va nu ca 08.00! Innan 08.30 skulle det va börjat fungera! Och det gjorde det, vilken skillnad! Jag kände mig som en ’ny’ människa! Trots detta så släppte jag ej lustgasen! Alla försvann ut ur rummet, Bara jag och Kristian kvar!”

Värkarbetet stannade av

”Jag kommer ihåg hur trött jag va redan nu! Och har inte någon koll på tiden! Nu öppen 7 centimeter. Och det stannade av! Jag och Kristian försökte vila en stund, sen pratade vi, och vilade. Folk kom och gick och jag tyckte inte att det hände ett skit.

Sen är timmarna borta! Jag hade så ont, ont överallt. Det tryckte här och det tryckte där. Ryggbedövningen hade verkligen tagit bort den bästa smärtan, själva topparna på värken. Men jag låg ändå där och tyckte synd om mig själv. Jag sa upprepade gånger att ’Kristian jag vill åka hem, med magen och ligga i soffan och titta på serier! Jag vill inte föda några barn’.

Läs också: ”Bebis som skriker vid nattning? Här är psykologernas bästa tips”

Kristian fick massera svanken med olja, varje gång det kom en värk. Det fungerade ett tag. Jag grät när han masserade, och när han slutade. Han undrade om han gjorde fel, men jag var ju bara ledsen över att jag inte visste om det va skönt eller om det gjorde ont när han masserade!”

Var barnen stressade i magen?

”Barnen skulle undersökas om dom va stressade genom att ta prov på deras mjölksyra. Jag gillade det inte för fem öre, det gjorde ont. Jag hade ont i varenda del av kroppen. Jag kunde inte slappna av! Men tillslut gick det, och barnen mådde toppen. Men de skulle behöva göra det igen inom 30 minuter.

Nyponsoppa, mums.. Jag var så hungrig! Hann dricka ett glas, och sen ville de att jag skulle sitta upp i sängen. Det kändes som hela världen blev upp och ner, och jag kräktes och kräktes.

Jag satt på sängkanten och tog värkarna med lustgasen, det var dags att försöka stå upp tills det var dags att kolla mjölksyran igen. Samma visa denna gång! Det gjorde ont, jag var inte glad, och läkaren var inte glad på mig för jag att jag inte ville.

Tvilling 1, Alfred, mådde bra men han hade inte riktigt kommit ”ner” utan han tog det lite lugnt därinne. Inte så bra för mig! Jag fick sitta och guppa upp och ner på en pilatesboll. Det hjälpte lite.”

Värkstimulerande dropp

”Väl i sängen igen så kommer jag inte ihåg så mycket, Jag låg på sidan och hade ont. Jag vet att det hela hade stannat av, och jag fick värkstimulerande dropp. Sköterskorna, läkarna och barnmorskorna kom in och ut hela tiden. Frågade hur jag mådde och om det kändes annorlunda. Vilket det inte gjorde, på ett bra tag!

När klockan va 16.30 så kom dom in och sa, ’Malin, Innan 18.00 måste dom här barnen vara ute! Annars så måste vi ta ut dom med kejsarsnitt.’

Nu satt det fart igen, rummet va fullt med folk, 10 personer? 13? Jag vet inte. Jag såg en massa ansikten överallt. Alla tittade på mig. Jag kände mig utsatt, varför måste alla kolla på mig för? Kan dom inte vänta utanför? Jag hade hela tiden Kristian på min högra sida. Han höll min hand, tog bort mig hår, och peppade mig! Nu började dom riktiga krystvärkarna!”

”Jag skrek: ’Det här går inte'”

”Jag tröck, och tröck. Men hur fan ska det här gå! Jag kommer aldrig få ut någonting där nere! Jag skrek, att det här går inte! Hur tusan ska jag få ut dom? Hur tusan ska jag få ut två stycken när jag inte ens klarar att få ut en!?

Jag var så trött, och törstig. Men jag fick inget vatten. Allt jag önskade va att dom här ungarna skulle ut. Och att få dricka vatten!

Läs också: ”Vaginal förlossning eller planerat snitt? Nathalie jämför!”

Jag hade ju värsta hejarklacken där inne. Och alla skrek ’tryck, kämpa, snart är dom ute’ men för mig kändes det långt borta. Jag ville inte lyssna på dom. Och det hände ju ingenting när jag tryckte! Tillslut rullade en BM ihop en handduk och sa: ’vi ska ha dragkamp du och jag!’ Vad tusan snackar hon om?

Men jag provade, Hon stod mellan mina ben, och jag drog. Hon kämpade emot, och med hjälp av det så hittade jag rätta ”trycket”! Hon drog, och jag krystade! Och så höll vi på, Dom byttes av. Helt slut av all dragkamp! Några till. ’Vi ser huvudet. Och den har hår!’ Det tändes lite hopp om att snart var det klart. Snart har jag mina barn.”

”Det finaste ögonblicket”

”Jag skrek efter mamma när smärtan va som värst. Och med några till kraftiga krystvärkar så hörde jag ’EN TILL, EN TILL’ och jag tröck! En konstig känsla som jag inte kan förklara. Och jag såg en slemmig liten sak som tittade rakt på mig. Snabbt upp på magen, klippa navelsträngen och så iväg. Det enda jag kunde tänka på var hur lik pappa han var. Jag ville ju hålla honom, jag va så trött, Och han va så fin. Det va det finaste ögonblicket jag haft med Kristian. När jag kollade på honom om han såg sin son. För allra första gången.

Nu va det dags igen, jag lära glömma denna vackra krabat för att kämpa ut en till! De la sig på min mage, för att hjälpa henne ”ner” och så att hon inte skulle vända på sig.

Jag var så trött, det fanns ingen kraft kvar i mig. Och det jag minns nu är suddigt! Krystvärkarna började om. Och jag tröck och tröck. Började om med handduken, hur tusan ska jag få ut en till. Jag ville inte alls och jag hade ingen ork. Jag gav upp, och jag ville vila!”

Tvilling två blev stressad

”Men tvilling två blev stressad. ’Malin.. Du måste få ut den nu!’ Och jag tröck!

’Vi måste ha en sugklocka’ hörde jag. Och det enda jag sa var nej nej nej! Men det blev det, de satte dit den. Och sen tröck jag en sista gång. Dom behövde knappt dra i henne, utan mina sista krafter fick ut en till vacker skapelse.

Vad är det för något. är det en tjej! Ja… Då är det en Alfred, Och en Agnes!

18.09 kom Alfred, och 18.20 Kom Agnes. Så kort tid mellan, men det kändes som en evighet just då!

Om jag varit trött innan, så vad var jag nu! Helt totalt borta. Moderkakorna kom ut, om det va jobbigt minns jag inte. Jag såg skymten av dom. Medans jag försöte se mina barn, som satt hos sin pappa. Världens lyckligaste pappa!

Nu återstod det att sy. Jag brydde mig inte. Jag ville bara vila, få hålla mina barn. Jag ville få gråta ut! När de flesta lämnat rummet och sagt hur bra jag kämpat så kunde jag pusta ut.

Malin födde sina tvillingar vaginalt

Välkommen till världen, Alfred och Agnes!

Två små mirakel

Jag hade fått barnen i famnen. Båda två, vid brösten. Snuttandes. De va så fina, och hade så stora ögon. Ögon som kollade rakt på mig. Nu va jag en mamma. Till dessa två små mirakel. Halva jag, och halva Kristian!

Vi kunde mysa ett bra tag, Fikat efteråt va himelskt gott. Våra magar var tomma, då jag inte fått behålla någonting, Och Kristian inte fått i sig något på hela dagen! Nu skulle vi få åka till BB, vi fyra.. Min familj! Med två små barn! Jag kan inte beskriva känslan!”

Missa inte att följa Malins blogg för att ta del av hennes vardag med tvillingarna Agnes och Alfred!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Hann bara vara inskriven i 50 minuter”

Publicerad
Förlossningsberättelse: "Jag hann bara vara på förlossningen i 50 minuter"

Malins första förlossning blev snabb, och drog igång betydligt tidigare än hon förväntat sig. Läs hennes förlossningsberättelse här!

Malin Rankvist Larssons förlossningsberättelse:

På kvällskvisten den 20:e oktober 2015 fick jag ont i ryggen, men för mig var det inget konstigt eftersom jag ofta hade haft ont i ryggen under graviditeten. Dessutom var jag bara i vecka 37+6 och vi hade räknat med att gå över tiden då det var vårt första barn.

Morgonen därpå den 21 oktober kände jag fortfarande av min rygg och jag valde att ta sovmorgon när min man Henrik åkte iväg till jobbet vid klockan åtta. En timme senare gick jag upp för att gå på toaletten, äta frukost och lägga mig i soffan för att stirra på någon tråkig repris på tv:n. Henrik ringde som vanligt vid klockan tio för att försäkra sig om att jag hade ätit och mådde bra, men vi avslutade snabbt samtalet då jag ville vila.

Som så många gånger förut tog jag upp telefonen och googlade på symtom som en graviditet och ryggont kan medföra. Bland många svar jag hittade på olika forum så kunde det röra sig om förvärkar och att de kunde yttra sig flera dagar innan förlossningen skulle sätta igång. Men jag var inte orolig, det var fortfarande två veckor kvar och jag hade inte speciellt ont utan det var mer som en dov värk i svanken.

Trodde det var förvärkar

Min mamma ringde vid klockan 11, jag nämnde att jag misstänkte att jag hade förvärkar. Men vi kom in på andra ämnen som rörde skor jag skulle få ärva av min bortgångna morbror. Då min mor och jag befinner oss cirka 100 mil ifrån varandra så fick jag en rad bilder som jag skulle avgöra mina beslut utifrån och därmed så hade samtalat om mina misstänkte förvärkar runnit ut i sanden.

”Vi måste åka in!”

Vid klockan 12, strax efter avslutat samtal, hoppade jag in i duschen. Jag har tidigare lindrat min värk med en varm dusch men denna gång lindras inte smärtan. Medan vattnet strilade mot min rygg plockar jag fram telefonen och laddade ner en värktimer. Men jag fattade fortfarande inte att det skulle komma en bebis inom de närmsta timmarna. Även om jag hade förstått då så hade jag bara hört historier om långdragna förlossningar över 18 timmar så jag hade inte bråttom.

12.30 så var det som någon hade tryckt om en på/av knapp, värken hade tilltagit och ändrat karaktär. Jag ringde till Henrik och sa att jag inte längre kunde stå ut och att var tvungen komma hem. Samtalet gick ungefär till såhär:

Henrik: ”Gör det jätte ont, är det som värker och är det tätt mellan dem?”

Malin: ”Mja ganska, eller ja vet inte, kanske?”

Henrik: ”Men vi ska ju ha barn, vi måste ju åka in! Ring förlossningen.

Malin: ”Jaha? Men jag står ju i duschen jag har inte deras nummer här.”

Det enda som snurrade i mitt huvud var hur barnslig jag var som inte kunde stå ut med lite ryggvärk och hur jag då skulle klara av värkarbetet och förlossningen när det skulle sätta igång.

”Jag kunde inte stå upp”

Henrik ringde i alla fall förlossningen och frågade om vi skulle åka in men de ville givetvis tala med mig som stod sjöblöt i duschen. Så Henrik ringde mig och talade om det och skickar deras nummer så jag kunde ringa upp dem medan han själv slängt sig i bilen för att köra de två milen som skiljer mellan vårt hem i Mälarhöjden och hans jobb. Vid den tiden värkte det inte längre utan det gjorde ont på riktigt med jämna mellanrum. Barnmorskan hjälpte mig genom värkarna i telefonen samtidigt som de försökte göra plats och frigöra personal på en full förlossning. Nu förstod jag att bebis skulle komma. Vi skulle i alla fall få plats vid klockan 14.00, cirka en timme efter samtalet, men vi fick givetvis komma in tidigare om det hade behövts.

I väntan på Henrik sprang jag mellan duschen och sängen i sovrummet för att jag inte hittade en position jag kände mig bekväm med och när Henrik stormade in hade jag befunnit mig till och från i duschen med högsta värme i cirka 1,5 timme. Då gjorde det riktigt ont och jag kunde inte längre stå upp utan låg på golvet och utbrast att jag inte alls ville föda medan Henrik sprang omkring som en yr höna och packade våra väskor som vi egentligen skulle packa när han hade slutat för dagen, vilken timing.

Åkte till förlossningen med duschhandduken i håret

Efter några riktigt hårda slag mot kakelväggen och Henrik hade fått på mig kläderna tog vi oss ned med hissen, handduken var fortfarande lindad i håret (jag hatar att ha blött hår hängandes, även då).

När bilen väl rullade hade jag det riktigt jobbigt, jag kunde inte sitta stilla eftersom värkarna kom så pass tätt och vid rondellen i Axelsberg gjorde jag väldigt klart för Henrik att det inte blir några fler barn och att jag visst ska ha ryggbedövning vilket jag inte ville tidigare. Men ändå var det jag som fick intala och lugna Henrik vid varje rödljus att vi inte kan göra något åt det, att det går bra och att vi snart var framme.

Väl framme på SÖS kallade Henrik på en sköterska som hämtade mig med rullstol och han åkte iväg och letade parkering. I väntan på att Henrik skulle komma tillbaka så blev vi inskrivna och jag fick en EKG-dosa på magen och då var klockan 14.15.

Öppen 8 centimeter!

Ett gäng svordomar senare och bedjande om ryggbedövning kom Henrik tillbaka och det skulle precis undersöka mig och det visade sig att jag redan var öppen 8 cm, det var den bedövningen. Under undersökningen råkade även barnmorskan peta hål på fosterhinnan så vattnet gick, det visade sig då att bebisen hade mekat i fostervattnet och de valde då att sätta en EKG-elektrod på hans huvud.

Jag fick lustgas, testa olika positioner, fick en varm värmepåse och mer än så hann vi inte för sedan gick det inte hålla emot längre, ungen ville ut. Tre krystvärkar senare kom han 3640 g och 50 cm slö och medtagen ren kärlek och då var klockan 15.05. Lätt som en plätt tyckte jag då, jag hade redan förträngt de få genomjävliga timmarna av värkar i samma stund jag hörde hans första skrik.

Hann bara vara inskriven i 50 minuter

50 minuter hann vi vara inskrivna. Förlossningsbrev, blodgrupp och andra viktiga uppgifter togs mellan krystvärkarna eller fick vänta tills efteråt. Även om det inte fanns tid till att läsa vårt förlossningsbrev så fick vi det vi det vi önskade och personalen var underbara. Jag är glad att vi bor där vi bor och inte i Arjeplog där vi bodde tidigare, då hade ungen varit född efter vägen då förlossningen ligger över 20 mil bort.

Eftersom jag hade en väldigt snabb liten bebis så hade han sönder lite saker på hans väg, men det var inget lite nål och tråd kunde fixa och jag reflekterade inte mycket över det, jag var fullt upptagen att betrakta den vackraste skapelsen som blivit lagd på mitt bröst. Min Birk.

Vill du följa Malin framöver? Du hittar henne på instagram under namnet @filifjomp!

Malin fick en snabb förlossning med sonen BirkVill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Förlossningsberättelse: ”Min mamma fick vara barnmorska”

Publicerad
Förlossningsberättelse: "Min mamma fick vara barnmorska"

LAILA HÖGFELDTS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”Jag hade tid på måndagen, den 30 november, för en igångsättning eftersom att jag då skulle ha gått två veckor över tiden. Varje dag efter datum för beräknad födsel känns ju som ett ÅR och eftersom att jag blev igångsatt med William så visste jag att jag även skulle bli igångsatt med Philip. Så jag längtade bara tills att måndagen skulle komma och jag vågade inte hoppas på att jag skulle få en förlossning där värkarbetet skulle starta naturligt.”

”Min mamma gjorde hinnsvepning på mig”

”Natten till söndagen den 29 november hade jag sammandragningar, men tyvärr så avstannade dem på morgonen. Så jag gav upp hoppet och tänkte att jag ändå skulle åka in till förlossningen nästa dag. Hela förmiddagen gick, vi åkte och handlade mat, Niclas mamma som skulle ta William när vi åkte in till förlossningen frågade om hon fick gå på bio. ’Ja det är klart’, sa jag. ’Ingen bebis i sikte’. Efter att vi handlat mat åkte vi förbi min mamma, som är leg. barnmorska. Hon skulle göra en hinnsvepning på mig eftersom det kan göra så att förlossningen startar. Min sista chans! På väg dit och väl hemma hos henne hade jag lite sammandragningar igen, men de kändes knappt och jag vågade absolut inte hoppas på något. Det värsta jag vet är att hoppas och sedan bli besviken. Efter hinnsvepningen skjutsade vi in mamma till stan eftersom att hon skulle jobba kväll på förlossningen i Borås.

Läs också: ”Vaginal förlossning eller planerat kejsarsnitt? Nathalie jämför!”

Sedan åkte vi hem och städade. Medan jag städade fick jag en värk som gjorde så ont att jag fick tårar i ögonen. Den högg verkligen till om magen. Niclas frågade hur det var med mig, men jag sa att det bara gjorde lite ont och att det inte var någon fara. Jag ville ju inte ge honom falska förhoppningar. Sedan kom ingen mer värk. Klockan blev fyra och vi satt och tittade på en film. Jag tittade i 20 minuter sedan kände jag att det började göra mer ont. Värkarna kom dock bara var 15:e till var 20:e minut. Men när de väl kom så gjorde det ont. Så jag sa till Niclas att jag var trött och gick och la mig i sängen för att sova. Men då började det att göra ondare och ondare. Till slut gjorde det så ont att jag tårarna pressades bakom mina ögon och rann hejdlöst. Jag minns att jag gick runt i sovrummet fram och tillbaka och höll mig för magen. Niclas kom då och frågade hur det var med mig och jag sa att jag hade ont. ’Ring din mamma och kolla’, sa Niclas. Så jag ringde henne och hon sa att jag skulle ta två alvedon och lägga mig i badkaret med varmt vatten och klocka värkarna.”

Värkarbetet var igång!

”Så jag la mig i badkaret. Värkarna kom tätare och tätare och jag började inse att det kanske var dags. Niclas blev hur glad som helst och ringde hans mamma (som så klart hade gått på bio som vi sa att hon skulle). Så vi ringde Niclas syster för att hon skulle passa William. Under tiden som Niclas var iväg för att lämna William så ringde mamma ett antal gånger och frågade hur det gick. Hon sa att jag skulle andas långa djupa andetag och var med mig i telefonen genom några värkar. Sedan återgick hon till jobbet och så fort hon fick en lucka ringde hon igen.  Hon sa att när värkarna var cirka 3 minuter täta så skulle vi åka in.

Läs också: ”Så vet du när förlossningen startar”

När Niclas var tillbaka efter att ha lämnat av William så gjorde värkarna riktigt ont och hade blivit tätare och tätare. Så han ringde in till förlossningen eftersom att värkarna nu var 3-4 minuter täta. ’Har hon ont?’, frågade kvinnan i luren. ’Ja’, sa Niclas. ’Just nu ligger hon i badkaret’. ’Det är bra’, sa kvinnan. ’Har hon det bra där?’, frågade hon. ’Ja hon har det bra’, sa Niclas. ’NEJ jag har det inte BRA’, sa jag som hörde vad kvinnan sa genom högtalaren. ’Det gör sviiiiiiinont’. ’Okej, kom in då’, sa kvinnan.”

”Niklas fick panik!”

”Niclas la på luren och började springa runt och packa ner sina saker han skulle ha med. Han sprang runt som en yr höna kändes det som. Jag låg kvar i badet under tiden och ’andades djupa andetag’ som jag lärt mig på profylaxkursen under gravidyogan. Nu var värkarna med 2-3 minuters mellanrum. Niclas fick panik! ’DU måste upp NUU, du kan ju inte föda hemma’, sa han och drog upp mig ur badkaret. Jag kände hur stressad och uppe i varv han var. Då kom en till värk och jag kunde ju inte klä på mig under värken, så Niclas torkade av mig och satte på mig kläder. Haha, jag kände mig som en liten bebis som inte kunde klä på mig själv. När väl en värk har börjat så går det inte att klä på sig kläder! Och så höll det på. Värkarna kom tätare och tätare och när jag väl hade en värk som gjorde  s v i n o n t  så kunde jag inte klä på mig, så Niclas fick slita på mig kläderna medan jag andades, gungade från höft till höft som jag lärt mig på profylaxkursen och hade såå fruktansvärt ont!”

”Vi har inte tid för förundersökning här”

”Sedan släpade han ut mig i bilen. Där klockade han värkarna som nu var mellan 1-2 minuters mellanrum. Han blev jätterädd att jag skulle föda när som eftersom att han hade hört att det går snabbt för omföderskor. När vi kom in till förlossningen var klockan runt sju. Jag minns att jag grät av smärta för att det gjorde så ont. Det var vi och ett till par som stod utanför förlossningsdörrarna som var låsta. Jag störtgrät och när väl en barnmorska kom ut och öppnade så sa det andra paret ’GÅ NI FÖRST, jag tror att ni har mer bråttom’.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: Tredje barnet innebar ingen lätt förlossning”

Barnmorska sa att jag skulle skynda mig direkt in i ett förlossningsrum. ’Vi har inte tid med en förundersökning här’, sa hon. ’Jag ser att det är dags’. Samtidigt kom mamma ut ur ett annat förlossningsrum. ’MEN Laila gumman, har du så ont?’, sa hon när hon såg att jag störtgrät av smärta. Jag minns att hon kom fram och torkade mina tårar, kramade om mig och masserade mig på ryggen samtidigt som vi gick in i förlossningsrummet.”

Bad, lustgas och akupunktur

”En barnmorska mätte och sa att jag var öppen 8 cm. Hon sa att hon kunde ta hål på vattnet så att bebisen kunde komma ’direkt’. Men sa också att det kan gå för snabbt då så att jag inte hinner med utan att det är bra om vi väntar lite. ’Jag vill att mamma ska vara med’, sa jag. Mamma höll ju på med en annan förlossning och  j o b b a d e, så hon kunde ju inte direkt släppa den andra mamman för att vara med mig. Faktum är att hon till och med hade tagit ledigt på måndagen så att hon skulle kunna vara med på igångsättningen. ’Ge mig en riktig bra bedövning’, sa jag till barnmorskan. ’Ja du’, sa barnmorskan. ’Smärtstillande har man för öppningsarbetet, men du är ju redan så gott som öppen så du har inte så mycket att välja mellan’. Till slut kom vi överens om att jag kunde bada med lustgas. Jag fick även akupunktur som jag inte tyckte hjälpte alls. Niclas höll på med en slang och sprutade varmt vatten under magen när en värk kom. Det hjälpte faktiskt jättemycket också! Men mamma sa att jag kanske hade haft ’mer ont’ om jag inte fått akupunkturen. Vem vet? Efter badet gick jag upp och växlade mellan att gå med en ’gåstol’, sitta ner och ligga över sängen. Niclas stod bakom hela tiden och masserade min rygg under en värk.”

”Mamma fick vara min barnmorska”

”Jag minns att jag tänkte ’Varför utsätter jag mig för detta en gång till när jag vet hur ont det gör?!?’. När vattnet väl gick blev nog mamma stressad att hon skulle missa själva förlossningen, så hon bytte patient med min barnmorska och fick ta över inne hos oss istället. Tanken var ju att hon skulle stå bredvid som ett stöd som hon gjorde med Williams förlossning, men eftersom att hon var i tjänst så fick hon nu vara min barnmorska. Jag hade ju Niclas bredvid som stöd som jag höll i handen hela tiden. Jag minns att jag tryckte så hårt i hans hand en gång att han fick jätteont. Stackaren!

Läs också: ”Så mycket sömn behöver ditt barn”

Många kanske hade tyckt att det är konstigt att ha sin mamma som barnmorska, men det tyckte inte jag. Det kändes väldigt bra för om någon känner mig så är det hon. Hon visste exakt vad hon skulle säga för att jag skulle slappna av och andas rätt. Det kändes tryggt för jag vet ju att ingen vill mig och bebisen så väl som min egen mamma. Jag menar inte att andra barnmorskor inte vill sina patienter väl, men min mamma känner ju mig utan och innan och på så sätt så vet hon ju vad som är bäst för just mig.”

”Nu kan du krysta försiktigt och ta emot bebisen”

När bebisen väl var ”på väg” och jag kände krystningsvärkar sa hon åt mig att ta ner händerna för att känna huvudet, vilket jag gjorde. Sedan sa hon, ’tryck inte nu utan vänta en värk’, så att jag inte skulle spricka. Jag gjorde som hon sa. Sedan sa hon, ’Nu kan du krysta försiktigt och ta emot bebisen’. Så det gjorde jag, lugnt och försiktigt. Och så kom han ut med hjälp av mina och min mammas händer. Så otroligt fint! Det var verkligen en så lugn, harmonisk och vacker förlossning och vi alla kände oss så lyckliga efteråt!

Den efterlängtade förlossningsbrickan!Han föddes den 29 november 2016 kl. 22.43, var 54 cm lång och vägde 3780 gram.”

Laila Högfeldt med sonen

Laila Högfeldts blogg hittar du här!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Här kan du hitta fler förlossningsberättelser!

Förlossningsberättelse: ”Tredje barnet innebar ingen lätt förlossning”

Publicerad
Johannas förlossningsberättelse om förlossningen med tredje barnet

Att föda barn blir lättare för varje gång. Eller? När Johanna skulle föda sitt tredje barn fick hon höra talas om uttrycket ”luriga trean”, som kom att stämma rätt bra överens med hennes förlossning…

Johannas förlossningsberättelse:

”Nu ska vi se om jag ens minns det här, jag tyckte förlossningen med Celine var rätt tuff och den känns lite suddig. Men jag ska ge det ett försök. Som ni kanske vet så har jag haft mycket förvärkar under graviditeten. Det gjorde det svårt att förstå när det väl skulle vara dags och jag gick bara och väntade på att att den där riktigt onda värken skulle slå till.

Det blev rätt svårt att planera livet, eftersom jag inte visste om jag behövde vila eller om jag kunde hitta på något. Jag ville ju inte sätta livet på paus. Så istället gick jag hela måndagen utan en vila med lite småvärkar och hade vänner över på middag. På natten så började värkarna bli intensivare och mer regelbundna, jag tog två alvedon och försökte sova. Men det var rätt kört, jag började klocka värkarna och oroa mig för hur vi skulle hinna få hit barnvakt. Det skulle ta minst en timme för oss att ta oss in och få hit barnvakt och jag var helt övertygad om att det skulle gå snabbt den här gången. Samt att det återigen var natt och känslan över att lämna barnen på natten kändes inte rätt. Jag gick upp och duschade istället och det var så skönt att ta värkarna i en jättevarm dusch, så där stod jag i minst en timme. Sen la jag mig och började klocka värkarna igen. När det var ca 4 min mellan värkarna ringde vi hit Angelica som redan hade packat sin väska och de var här på 20 minuter max. Jag ville äta lite, men J tyckte vi kunde ta mackorna i bilen, så vi åkte in. Det här kunde ju gå fort tänkte vi.”

”Den luriga trean”

”Jag kunde inte haft mer fel. När jag kom in så tyckte jag ändå värkarna var hanterbara men de kom var tredje minut så både jag och barnmorskan trodde att vi skulle ha en bebis innan hon gick av sitt skift. Jag sa att värkarna var okej, men eftersom förra förlossningen tog tre timmar, och vi bor en bit bort så trodde jag att det skulle gå lika fort nu. Och hon sa bara att ...ja men du är ju pro nu så det är väl därför värkarna känns okej! Ja det har hon rätt i tänkte jag. Sen såg hon att jag bara var öppen två ynka cm. Och så har det väl varit tidigare också så seg på att öppna mig dom där första centimeterna och med två dygn av rätt mycket förvärkar trodde jag faktiskt att kroppen skulle ha avklarat betydligt mer än 2 cm? Nehepp. De var först då jag fick höra begreppet ..den luriga trean! Självklart började jag googla detta och då gick det upp för mig. Den här förlossningen behöver inte alls bli den snabbaste och enklaste!!

Så det var bara att ta en sovdos och åka hem. Redan på vägen hem blev värkarna intensivare. Jag lyckades somna på sovdosen, men sov max en timme och vaknade av varje värk som nu började göra väldigt ont, men kom mer sällan, ca var 15 minut. Sen började E klättra på mig och efter det var det helt kört att somna om. Så konstigt mina värkar beter sig, först hanterbara var tredje minut för att sen bli rätt ohanterbara och komma var 15:e minut. Hur ska man veta?

Jag låg kvar i sängen under morgonen för jag ville inte visa barnen att jag hade ont, och om jag rörde mig så blev värkarna värre så det var lika bra att ligga ner tills jag fått i mig frukost för annars visste jag inte om jag skulle få i mig frukost alls. J gick upp och gjorde scones och Angelica och Jonatan tog med barnen till lekparken.

Jag lägger mig med tensen i allrummet uppe och äter frukost. Helt plötsligt står Ciara där med hela sitt tjejgäng på 6 tjejer och undrar vad jag gör. Jag ber till Gud att jag inte ska få en värk precis då, då jag vid det här laget kved rätt rejält vid värkarna och låg och sprattlade som en fisk. Jag försökte få dom att gå ut och leka. Skickade sms till J på nedervåningen och skrev HJÄLP!. Så han föste iväg dom och då kom värken. Phjuh. Kändes som att alla var hemma hos oss just då.. Vid 12 tyckte Jonatan att det var dags att åka in. Han är nog den som varit mest stressad över att behöva förlösa mig i bilen.”

Dags att åka in igen!

”Så medan han startade bilen och stressade runt som en galning, så ville jag duscha. Men det fick jag inte. Vi ska inte föda i bilen, nu kommer du!! Så då åkte vi in. In kommer världens snällaste barnmorska och undersöker mig. Jaa, tänker jag. Som inte orkar med någon barsk och hård mormor som jag hade i slutet av C’s förlossning. Öppen 4 cm och jag var kvalificerad till ett förlossningsrum! Men äntligen! Det är så mycket lättare att gå igenom ett förlossningsarbete där än hemma med alla barn.

Jag låg med min tens och lustgas och kämpade i några timmar. Det var väldigt mycket folk på Ackis som skulle föda barn just den här dagen, så vi hade knappt en barnmorska inne hos oss under dagen. Jag sov mellan varje värk, ett under att man ens kan somna? Men det var hur lätt som helst vid det här laget. Jag hörde att Jonatan oroade sig lite för att jag sov och att jag var för trött, men de sa att det är vanligt att man sover. När jag kämpat i ca fyra timmar i det där rummet, så var jag fortfarande bara öppen 5 cm? Men vad är det här? Vad hände med min snabba drömförlossning som jag skulle ha? Nu hade det gått fyra och jag var bara öppen fem. Efter allt slit? Efter alla förvärkar sen vecka 17? Vilket skämt. Min kropp är definitivt ingen barnafödarkropp. Och så avundades jag alla som föder i bilen en sekund.

Jag hade ju skrivit i förlossningsbrevet att jag inte ville ha Eda, även om jag skrek efter det under något svagt tillfälle. Jag tycker det är lite läskigt med Eda och komplikationer efteråt. Samt att det gick ju så bra med Elysian utan eda, så varför skulle jag ta det nu? Men jag började själv känna en viss oro över att inte ha fått varken mat eller sömn, så en vilopaus nog var nödvändigt. Så vi beställde in Eda och mackor! När man vet att man ska få Eda så känns plötligt tiden fram till edan helt enormt lång. Varje värk ville jag bara ge upp och under den halvtimmen var nog den värsta under hela förlossningen. Det var då jag sa att jag ångrat mig, det blir inga fler barn, det här går inte osv. Jag måste vara väldigt rolig att lyssna på när jag föder barn.”

”Efter EDA kände jag knappt värkarna!”

”Men sen la dom edan och livet kom tillbaka! Jag fick en paus och Jonatan sprang och hämtade mat och saft och det kändes som att jag kunde äta en hel ko. Det här var himmelriket!  Jag kände knappt värkarna nu utan bara ett tryck neråt. Så när jag ätit klart och laddat nya krafter så tog dom hinnorna så att vattnet går och då satte det genast igång igen. Då var jag betydligt piggare och mer närvarande. Nu var jag öppen 10 cm och barnmorskan hyllade edan till skyarna.”

”Jag har alltid upplevt krystvärkarna som den värsta smärta man någonsin kan uppleva, men den här gången så gick det hur bra som helst. Edan tar ju bara bort värken i svanken och inte det onda man känner neråt. När krystvärkarna kom hade jag sådan kontroll, jag var medveten på ett helt annat sätt än jag varit under tidigare förlossningar. Jag låg vänd mot J som hela tiden påminde mig hur jag skulle hålla in luften och trycka på. Där var vi ett så himla bra team och det var så skönt att fokusera på honom hela tiden och hans pepp. Men min kropp var trött och värkarna svaga.  30 minuter krystvärkar har jag haft tidigare, nu hade jag säkert över två timmar och hon kom inte ut.”

”Jag kämpade och tryckte på och var helt säker på att huvudet var på väg ut, men barnmorskan stod vid sin dator och knappade. Hallå? Jag har krystvärkar kommer det ingen bebis nu?? Jättebra Johanna, Jättebra kämpat, nu är det inte långt kvar. Sa dom bara men fortsatte knappa på datorn. Det fick mig att tappa hoppet lite. De fyllde på med värkstimulerande dropp och sa att nu behöver jag inte trycka på så mycket själv utan kan vila och låta kroppen jobba. Så häftigt det är när kroppen hjälper till och krystningarna kommer mer naturligt. Nu började det hända grejer. Efter vad som känts som en evighet kom hon ut och det var egentligen bara den sista krystvärken som jag ville dö av smärta. Men snabbt därefter fick jag upp den finaste lilla skatten på mitt bröst, all smärta var som bortblåst och jag var så lycklig. ”Det är en tjej” utbrast jag. Hon låg där och tittade lite med ena ögat. En liten Ciarakopia! J fick klippa navelsträngen för tredje gången. På vårt tredje barn! 7 år av kärlek och nu hade vårt tredje barn kommit till världen. Det är verkligen helt otroligt. Innan jag träffade honom hade jag inte en tanke på barn. Men med honom kändes allt så självklart, det var honom jag skulle ha barn med och leva resten av mitt liv med. Det har aldrig funnits några tvivel!”
Tredje förlossningen - Johanna delar med sig av sin förlossningsberättelse

Masserade lilltån för att få ut moderkakan

”Då kom nästa problem, en moderkaka som inte ville ut. De började massera lilltån, som en triggerpoint för att få ut moderkakor. 45 minuter är deadine innan man får upp på operation. 40 minuter tog det efter akupunktur och en hel del krystande utan värkar med Ciara. Men efter ca 30 minuter kom den. Tack och lov!

Sen rullades vi in i ett annat rum där vi fick den berömda förlossningsbrickan. Aldrig har något smakat så gott. Där började J ringa och sms:a alla och J tog en bild. ”Det här måste vara vårt minsta barn” tänkte vi som var helt förundrade över hur liten hon var. De kom in och vägde henne. 3500, och 50 cm lång. Minst var hon, men E vägde bara 20 g mer och var 1 cm längre.

”Jag har sett alldeles för mycket Greys anatomy för att vara lugn i det skedet”

Personalen vi haft klev av sitt skift och sa hej då och förklarade att nattpersonalen kommer in snart. Det var efter det jag började känna att jag blödde mycket men jag ville inte ringa på hjälp, eftersom att det nog kommer så fort det har tid. Det har ju fullt upp med alla födande mammor och jag är ju redan klar. Så dumt! Där låg jag och höll på att förblöda och ville inte störa den hårt stressade personalen. När jag väl ringde på klockan så kom alla in i rummet. De började trycka på min mage, sätta dropp, kolla hur mycket blod jag förlorat. J tog Celine i famnen och det rullade in mig i ett förlossningsrum, där även en läkare anslöt. Deras frågande blickar. Jag har sett alldeles för mycket på Greys anatomy för att vara lugn i det skedet. En väldigt barsk barnmorska tryckte på min ömma mage med all sin kraft och jag ville bara avsky henne. När hon tillslut började få ut blodkoaglerna som hade bildats, och jag såg hennes lättade ansiktsuttryck så älskade jag henne!

J hade börjat leta efter mig vid det här laget, stackars honom som fått sitta där på rummet helt själv i vad som känts som tre timmar. Inte hade han ringt någon heller, för han ville inte oroa någon. Han hade haft en tanke på att ringa min mamma, men gjorde det inte kanske som tur var. Jag hade förlorat massor av blod under den här tiden, så när vi återförenades så sa jag bara.”Jag är trött, jag kan inte prata nu” Jag ville bara kräkas och sova.. Jag har skrivit mer om detta HÄR. 

Vi fick åka upp på BB där vi fick ett eget rum, så J kunde hjälpa mig under natten. Jag tyckte det hela var fruktansvärt just då. Även om jag förstår det bättre såhär i efterhand efter samtal med barnmorskorna på BB, så blir jag ändå ledsen när jag tänker på det. Men man glömmer fort, så det här minnena kommer också blekna. Förlossningen gick bra och hade det inte varit för slutet så hade jag nog sett väldigt positivt på den. Den kom att bli min längsta av alla barnen. Så fel jag hade.”

Missa inte att följa Johanna och hennes familj i bloggen här!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Fridas förlossning blev dramatisk: ”De försökte få ut henne med tång”

Publicerad
Förlossningberättelse

Flera dagars misslyckade försök att sätta igång förlossningen, chockerande värkar och förlossningstång. Vimedbarn.se’s bloggare Frida Nordfeldts förlossning blev dramatisk – men belöningen blev en helt fantastisk liten flicka. Läs Fridas förlossningsberättelse här!

FRIDAS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”Måndagen den 16/11 hade vi en tid för ultraljud för att säkerställa vikten och även se hur hon rör sig då jag under de senaste 3 veckorna knappt känt några rörelser alls. På ultraljudet räknade dom att hon redan då vägde 3,9kg (2 veckor innan BF) och de kunde även se att hon var väldigt lugn där inne. Förmodligen för att det inte finns någon direkt yta för henne att röra sig på.

Vi fick komma tillbaka dagen efter (tisdag 17/11) för att göra nytt CTG och även träffa en läkare. Där och då fick vi order om att igångsättning skall påbörjas på en gång. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag ville verkligen inte bli igångsatt men ville inte gå över tiden och få en för stor bebis. Så både jag och K vart väldigt chockade och jag fick tillslut panik och började gråta. Helt plötsligt var jag absolut inte redo att föda barn.

Vi hade inte förberett oss än, jag hade inte tvättat bebiskläderna, kokat nappar eller packat BB väskan.. Och min syster Maria skulle ju vara här när det var dags att åka in. Vi hade ingen hundvakt. Allt blev totalt kaos i mitt huvud där och då. Jag bad om att få vänta några eller någon dag med att starta igångsättningen. Men läkaren ska strikt nej. Jag bad om att få åka hem och packa väskan åtminstone och komma tillbaka några timmar senare, men jag fick en timme på mig.

Väl på plats så fick vi vårt rum direkt. Där blev jag inskriven och det diskuteras olika metoder av igångsättning. Jag blev uppkopplad på CTG och helt plötsligt hade jag sjukt regelbundna förvärkar och som var väldigt starka. Förmodligen blev det så av all min stress. Men det betydde att de inte kunde starta igångsättningen på en gång utan jag fick en sovdos så jag kunde sova och försöka slappna av lite och se om det sätter igång av sig själv eller om det klingar av. K åkte hem och sov för att ladda upp inför morgondagen!

Nästa dag (onsdag 18/11) klev K in i rummet vid 8.00 på morgonen, och en stund efter var det dags för att träffa läkaren. Vid 11.00 startade vi igångsättningen med att sätta in en s.k.a Tea Bag i livmodertappen som skall göra att jag öppnar mig och även mjuka upp tappen.”

Värkarna hade ingen effekt

”Efter 1 timme började värkarna med 3 minuters mellanrum. Jag kunde andas igenom dom men det gjorde för jävla ont. Efter ca 8 timmar av värkarbete med både hjälp av smärtstillande och pilatesboll så fick de ta ut Tea bagen. Min livmoder blev överstimulerad av denna metod vilket gjorde att jag inte öppnade mig alls utan fick bara riktiga värkar som då inte gjorde någon nytta.

Så för att kunna gå vidare med ny metod så behövde min kropp återhämta sig och värkarna behövde avta eller åtminstone inte vara regelbundna. Så det blev en ny sovdos och ladda inför nya tag dagen efter. Men natten bestod av värkar hela hela tiden och ingen smärtstillande hjälpte.

Torsdag 19/11 var jag äntligen redo för ny metod. Jag var helt plötsligt taggad till tusen för att föda barn, men ångrade mig ganska fort sen när väl nya värkar sattes igång. Nu fick jag en tablett uppkörd i tappen och samma sak hände denna gång. Värkarna blev ännu starkare denna gång, jag skrek, svettades och grät mig igenom varenda värk i ytterligare 8 timmar. Denna gång hade jag en brutal värk där nere så jag kunde nästan känna hur jag öppnade mig och att saker började hända där nere.

När väl läkaren kom för att undersöka mig så ville jag bara smälla till honom. Hade inte hänt NÅGONTING där nere. Nada. Så ytterligare ett dygn med värkar som då inte gjort någon som helst jävla nytta. Hade varit lättare att ta sig igenom värkarna när man känner att man kommer ett steg närmare målet. Men nu var jag alltså inne på nästan 3 dygn utav ren jävla smärta.”

Öppen en cm – efter fyra dagar

”Så nu var vi inne på dag 4 (fredag 20/11) och det var dags för en ny tablett. Blev undersökt innan och hade öppnat mig 1 cm. Hade svårt att bli glad för det kändes förjävla lite med tanke på att jag återigen haft en natt med riktiga förlossningsvärkar som då knappt gjort nytta igen. Jag kan ju erkänna att jag bröt ihop var och varann minut under denna tid. Att föda barn kändes så himla långt borta trots all smärta och pina.

Läkaren ville att jag skulle öppna mig till minst 2 cm för att de sedan skulle kunna ta mitt vatten.

Nu hade jag läget skapligt under kontroll, satt på pilates bollen nästan hela tiden. Försökte titta på serier på datorn för att koppla bort alla värkar.

Mina värkar hade eskalerat vid 14.30-tiden och jag smsade K vid 15.15 att jag går in i duschen nu, ifall du undrar om jag inte svarar.

Att duscha var helt magiskt mot värkarna och smärtan där nere. Jag spolade väldigt varmt vatten på magen i ca 30 minuter. Sen så small det till i magen. Kändes som att någon stack hål på en stor fet ballong i magen på mig. Jag ser hur det börjar sippra ljusrött vatten på golvet i duschen. Och smärtan efter blir olidlig.

Väl ute ur duschen så sätter jag på mig min morgonrock och tofflor, ringer på klockan. Smsar K 15.50 att kom hit nu. Mitt vatten har gått!”

”Det enda jag svarade var: epidural”

”Han ringer i panik, och blev nog rätt stressad där. Och körde till sjukhuset på typ 3 minuter.
Jag skriker och slår sängen av ren och skär smärta. Jag ville ha lustgas NU. Men det fick jag inte förens det var dags att åka upp till en förlossningssal.

Jag fick en spruta i låret med någon smärtstillande. Hjälpte inte ett skit! Blev undersökt av min favoritbarnmorska och som gladeligen sken upp som en sol samtidigt som hon fingrade där nere. ÄNTLIGEN hade det hänt ngt!! Öppen 4cm!
Vattnet fortsatte forsa ur mig på golvet och nu var det äntligen dags att bli förflyttad till förlossningssalen!

Värkarna var just nu DET VÄRSTA JAG NÅGONSIN KÄNT, och kom med 1 minut emellan. Jag trodde jag skulle gå av. Bokstavligen GÅ AV. Min kropp var så trött och sliten här att jag hade från och med nu tappat kontrollen.
Rullstolen kom rullandes med en portabel lustgas. Försökte med lustgasen men det funkade tyvärr inte på mig. Jag blev bara lite snurrig av det men kunde inte kontrollera värkarna.. Jag hade ingen koll längre och smärtan trodde jag skulle döda mig.

Klockan är nu runt 17.00 och jag försökte hantera värkarna med hjälp av lustgasen men jag tappade bara kontrollen ännu mer. Det enda jag ville ha just då var epidural. Jag minns hur jag tjatar om det och oavsett vad barnmorskan frågar mig så svarar jag bara epidral på alla hennes frågor. Tillslut insåg hon nog att det inte gick att kommunicera med mig så narkosläkaren kom och det var äntligen dags för epidural! Men först skulle jag bli undersökt. ÖPPEN 9 CM!

Det svåra var att hinna sätta epiduralen då jag hade värkar i princip varje 30e sekund nästan. Så han fick avbryta flera gånger för jag behövde röra på mig, skrika och kvida. Men tillslut lyckades han och det var HIMMELRIKET! Värkarna började avta lite, eller jag kände dom inte lika mkt iallafall så jag fick en möjlighet att vila en stund. Jag var vid det här laget så himla trött. Jag minns hur jag emellan värkarna somnade till, kunde verkligen inte hålla ögonen öppna.
Nu var det bara att vänta på att jag skulle öppna mig den sista centimetern.”

Bebisen låg med ansiktet uppåt

”När klockan började närma sig 22.00 så var jag äntligen fullt öppen och det var dags att börja krystarbetet.
Däremot så märker dom att bebis ligger med ansiktet uppåt (ska ligga neråt med ansiktet) så vi behövde vänta lite till för att se om hon ville snurra runt själv.

Efter ett tag (minns inte tider här och nu) så hade hon vridit sig ett halvt varv så vi satte igång med att krysta. Helvete vad obehagligt detta var och smärtsamt. Kändes som att jag skulle gå sönder totalt! Krystarbetet blev väldigt långdraget då det inte hände så mkt. Hon sjönk inte ner i bäckenet och hon ville inte vända på sig. Jag fick kämpa i ungefär 4 timmar utan resultat. Hennes hjärtljud svajade rejält och jag började bli riktigt riktigt trött. Jag orkade inte en krystvärk till efter ett så långt krystarbete. Jag ser hur min barnmorska börjar bli rejält orolig för bebis hjärtljud och läkare efter läkare kommer in i rummet och analyserar min CTG och hjärtljuden.

Snabbt där och då bestäms det att de måste hjälpa mig att få ut henne NU. Beslutet blev att det skulle bli med sugklocka och tång.

Och för att vara på den säkra sidan så ville som göra det nere i en operationssal ifall det inte skulle lyckas. I vanliga fall görs det i förlossningssalen direkt.

Klockan är nu 01.00 natten till lördag 21/11 och jag rullades ner snabbt till operation. Känslorna jag hade just då går inte att beskriva. Jag var livrädd. Jag hade nu under flera dagar tappat kontrollen helt. De lyfter mig till operationssängen och får lägga upp benen i en gyn position. Kristoffer får sätta på sig skyddskläder och jag ser tårar i hans ögon. Jag ser igenom hans fasad. Han försökte verkligen vara stark inför mig för att hålla mig ovanför ytan, men jag såg igenom det. Han var så rädd. Allt gick så fort nu så har lite svårt att skriva ner det rätt.

Epidralen kontrollerades och jag hade fått tillbaka känsel på flera ställen på benen, så mer epidural sattes.

Nu ligger jag bakom skynket och det var nu dags för tången. Jag låg och tittade upp i taket, försökte slappna av men lyckas då titta på operationslampan som är ovanför min mage. Där speglar det sig så jag ser EXAKT vad dom gör där nere.”

”Barnmorskan drog för kung och fosterland”

”En barnmorska står med foten upp mot sängen och drar för kung och fosterland med tången. En tång som ser exakt ut som en bultsax man knipsar lås med.
Detta var en mardröm att se. Hade aldrig förstått att det var såhär dom skulle behöva göra. Jag minns hur jag börjar gråta ännu mer och rädslan nu var obeskrivlig. Jag var rädd för att bebis inte skulle klara det eftersom hennes hjärtljud varit väldigt låga under en längre tid nu.. Jag var rädd för att jag inte skulle överleva. Jag låg och planerade livet efter att jag gått bort..

Efter att de har kämpat med tången ett tag så inser dom att hon har navelsträngen två varv runt halsen och varken bebis eller jag orkade mer nu. Så spinalbedövning sattes och det blev dags för ett akut kejsarsnitt.

Innan de ska påbörja snittet så får jag ingen luft. Paniken uppstår för jag kan verkligen inte andas. Syrgas ges men ger ingen effekt. Spinalbedövningen har alltså tagit för högt upp. Jag var bedövad ända upp i halsen. Narkosläkaren ville söva mig eftersom det nu var bråttom, men min läkare kämpade för att jag skulle få vara vaken efter allt jag gått igenom nu så var det viktigt att jag fick vara vaken under själva snittet.

De gav därför något slags motmedel som sänkte bedövningen och nu kunde de äntligen sätta igång med snittet!

Kristoffer sitter bakom mig och klappar mig på pannan Samtidigt som låten Vart du än går med Lisa Nilsson spelas från min mobil. Det var min önskan att få lyssna på egen musik under tiden de plockade ut henne. Låten påminner mig mycket om min mamma och det blev otroligt mycket tankar där och då om hur ledsen jag är att hon inte är här nu.. Att min dotter inte kommer ha sin mormor här. En mormor som är den stoltaste i himlen! Mitt under låten så hör vi ett skarpt bebisskrik!

02.25 föddes vår älskade Kimberly! 54cm!
02.37 lades hon på mitt bröst medan jag blev ihopsydd!

Det går inte ens att beskriva den lycka vi kände där och då. Allt som hänt och all smärta som jag hade innan bara försvann. Att se lyckan i Kristoffers ögon var det absolut största ögonblicket. Jag såg redan då en stor förändring hos honom. Han tog ett sånt kliv in i vuxenvärlden och helt plötsligt såg jag honom med andra ögon. Kärleken är obeskrivlig!

Min rehabilitering efter blev väldigt tuff eftersom min kropp fick gå igenom både en vaginal förlossning och ett kejsarsnitt. Jag gick på mycket morfin och andra smärtstillande medel under tiden på sjukhuset efter men det tog aldrig bort min smärta. Jag grät var och varannan minut pga av smärtan och för att jag kunde inte ens sätta mig upp eller resa mig upp. Kände mig som världens sämsta mamma som inte kunde ta hand om min egen dotter då. Var tvungen att ringa på en barnmorska om hon behövde äta, byta blöja eller bara bli buren..

Kristoffer var hos oss på sjukhuset så mycket han bara kunde! Jag minns att jag vaknade mitt i natten ur min morfindimma och ser Kristoffer sitta i stolen intill mig gråta. Jag trodde aldrig någonsin att denna förlossning skulle ta så hårt på honom som det gjorde. Jag har förstått nu hur rädd han faktiskt var att förlora mig och hur jobbigt det var för honom att se mig sådär.. Och att se mig rädd och svag som annars alltid är den starka och den som håller allt uppe, och nu helt plötsligt så var det jag som var den svaga. Det gjorde honom ännu mer orolig och rädd..

Jag har verkligen fått det bekräftat att jag gift mig och skaffat barn med den rätta iallafall! Denna man har varit ett fantastiskt stöd genom både graviditet, förlossning och efteråt. Efter förlossningen fick han hjälpa mig att gå på toa, torka mig, byta bindor, torka alla mina tårar, byta kläder på mig när jag kissade på mig samtidigt som han fick ta hand om Kimberly första tiden hemma.

Det har verkligen inte varit lätt, vi kämpar än idag med att rehabilitera oss från all trauma. Det är otroligt jobbigt psykiskt och jag försöker bearbeta allt varje dag men får såklart mina bakslag där jag kan gråta i timmar. Fick även ett bakslag fysiskt för någon vecka sen då jag fick åka ambulans in till sjukhuset pga av att jag inte kunde andas. En ny rädsla kom för oss båda. Fick lämna Kimberly hemma med min syster som i sin tur också blev otroligt rädd och orolig. Det var infektion på båda lungorna och öven för mycket vätska runt hjärtat. Detta var alltså en bieffekt av den tuffa förlossningen..

Nu ska jag försöka avsluta detta kapitel och ber om ursäkt för om denna del skrivs lite kall och okänslig men det var otroligt jobbigt för mig att gå igenom allt. Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv! Men nu ska vi njuta av vår kärleksbubbla och tillsammans ta oss vidare! Vi har fått den vackraste gåvan i världen, vår lilla prinsessa!”

Missa inte att följa Frida och hennes familj i hennes blogg, som du hittar här!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Emmas förlossningsberättelse: ”Jag råkade dra ut lustgasen mitt i en värk”

Publicerad
Emma Lindsjös förlossningsberättelse

Vimedbarns toppbloggare Emma Lindsjö delar med sig av hur det gick till när hennes andra dotter, Millie, kom till världen på Centrallasarettet i Växjö.

En vattenavgång som visade sig vara kiss, en jätteblöja och en lustgasslang som ställde till det mitt i en värk – Vimedbarns toppbloggare Emma Lindsjös förlossningsberättelse innehåller både det ena och det andra.

”Förlossningen var en dröm”

I slutet av juli kom äntligen dottern Millie, Alicias lillasyster, till världen. Samma dag hade Emma klippt hela gräsmattan och promenerat fyra kilometer, utan aning om vad som skulle dra igång samma kväll. Nu beskriver Emma hela händelseförloppet i sin blogg. Vi på redaktionen frossar ju mer än gärna i förlossningsberättelser, och kunde såklart inte låta bli att beröras av Emmas fina historia.

– Denna förlossningen var verkligen en dröm för mig, skriver Emma i bloggen och vi är verkligen så glada för hela familjens skull.

Grattis Emma, och välkommen till världen Millie!

Hela Emmas förlossningsberättelse hittar du här!

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Förlossningsberättelse: Maria förlöstes med urakut snitt

Publicerad

Hur är det när förlossningen blir allt annat än det man tänkt sig? Efter graviditet med skakig kontakt med vården fick Maria förlösas med omedelbart snitt, och var nära att förblöda på kuppen. Nu delar hon med sig av sin berättelse.

Den 6 juli 2015, på Maria och hennes man Pärs bröllopsdag, fick de veta att de väntade sitt andra barn. Glädjen var total.

– Det enda som oroade mig var att jag sedan 17 års ålder har haft högt blodtryck och äter medicin för det, berättar Maria för Vimedbarn.se.

I vecka 18 var det dags för rutinultraljud. Maria hade sett fram emot att få se sitt barn för första gången, och till hennes lättnad såg allt bra ut. På kontrollen fick Maria berätta om sin hälsohistoria, och barnmorskan som gjorde ultraljud var tydlig med att hon inte borde gå över tiden på grund av blodtrycket.

– Egentligen ska personer som har någon sjukdom eller liknande som kan påverka barnet gå på ett extra ultraljud i vecka 34. I mitt fall hade det varit bra att kolla om barnet växt som det skulle, eftersom högt blodtryck kan påverka tillväxten, förklarar Maria.

Men trots att barnmorskan de träffade var mån om att Maria inte skulle gå över tiden tyckte hon att ett extra ultraljud var överflödigt eftersom allt såg så bra ut.

– Jag skulle ”bara” höra av mig ett tag innan beräknad födsel för att få en tid för att bli igångsatt. Min barnmorska på MVC blev väldigt upprörd över det här, men vad skulle man göra? Vi tänkte att man skulle kunna lita på att läkarna kan sina saker, berätta Maria.

Hade inte känt bebisen röra på sig på hela dagen

En dag i vecka 36+1 kunde Maria inte känna bebisen röra sig på hela dagen. De åkte in på en kontroll som till hennes lättnad visade att barnet mådde bra, men Maria var det sämre med. Blodtrycket var betydligt högre än det borde trots medicineringen. När man mätte bebisen visade det att hon växt, men nog skulle bli ganska liten. Att Maria inte skulle få gå över tiden blev ännu en gång konstaterat.

– Men eftersom jag mådde bra i övrigt gjordes inget åt saken, och jag fick en tid för en ny bedömning en dag efter BF. Jag kände mig både förvirrad och chockad, berättar Maria.

För att få stöd ringde hon sin MVC-sköterska. Hennes råd var tydligt – packa väskan, ta med den till nästa bedömning och säg att ni inte åker någonstans förrän ni har ett barn med er hem.

Trodde att vattnet hade gått – upptäckte ett blodbad

En dag efter beräknad födsel var Maria och hennes man på plats på sjukhuset. Efter en del tjat, och hård fakta, fick de till slut en plats för igångsättning på förlossningen. Maria fick medicin och hörde att det antagligen skulle dra igång på allvar under morgonen därpå.

Vid 21.30 hade värkarna varit igång ett tag, men var fortfarande hanterbara. Klockan 02.00 vaknar hon av att det är blött överallt.

– Jag tänkte att det var vattnet som hade gått och tittade på min hand, men den var röd. Full av blod! Jag hoppar ur sängen och säger till Pär att ringa på klockan, berättar Maria.

Samtidigt fortsätter blod att forsa ur Maria. En barnmorska kommer in och beordrar henne att lägga sig ner i sängen, och strax därpå kommer fler människor in i rummet och Maria rullas iväg.

– Jag får åka in på operation direkt, och sövs snabbt utan någon information, säger Maria.

Ida föddes med hjälp av urakut snitt

Klockan 02.09 föds en fullt frisk liten Ida med hjälp av urakut kejsarsnitt. Det visade sig att Marias moderkaka brustit och att hon förlorat 1,9 liter blod på mindre än tre minuter.

– Tänk om vi inte hade fått komma in till sjukhuset från första början, det kändes ju inte helt osannolikt med tanke på alla turer fram och tillbaka. Då hade moderkakan brustit hemma, och då hade jag förblött och min dotter inte fått något syre. Vi hade tur att vi träffade rätt läkare den dagen, och att vi vågade stå på oss. Men det är så hemskt att det ska behöva handla om det, berättar Maria.

När vi pratar med Maria har det gått en månad sen den mardrömslika förlossningen, och händelsen har blivit anmäld.

– Nu när jag ser tillbaka på det hela kan jag känna sorg över att jag inte fick höra det första skriket, ha henne på mitt bröst eller vara med när hon vägdes första gången. Men allra mest känner jag såklart glädje över att jag fick ett frisk barn. Jag har insett hur snabbt livet kan vända, och att det gäller att verkligen ta vara på det.

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

Vimedbarn.se är en del av mediehuset Life of Svea, läs mer om hur vi jobbar på lifeofsvea.se. Läs mer om hur vi använder cookies och behandlar personuppgifter på våra sajter i enlighet med GDPR här.
Sekretessinställningar
Vimedbarn.se är en del av mediehuset Life of Svea, läs mer om hur vi jobbar på lifeofsvea.se. Läs mer om hur vi använder cookies och behandlar personuppgifter på våra sajter i enlighet med GDPR här.
stats