Uncategorized | Vimedbarn - Topplistor för influencers

Förlossningsberättelse: ”Svärmor fick förlösa mig i badrummet”

förlossningsberättelse - svärmor förlöste mig i badrummet

Jane Anderssons förlossningsberättelse: ”Svärmor fick förlösa mig i badrummet”

Vi blev gravida igen när dottern bara var 7 månader. Vi hade planerat allt i detalj inför förlossningen, storasyster Molly skulle åka till sin mormor ca 3,5 mil hemifrån när allt startade. Sambon Jonathan hade tagit semester 2 veckor, samma vecka vi var beräknade och veckan efter BF. Lilleman var beräknad måndagen den 28 november. BF-dagen gled oss ur handen och ingen lilleman, vi var så redo och trodde att han skulle komma tidigare.

Höggravid med mensvärk och tandvärk

Vi försökte sysselsätta oss i den mån vi kunde och orkade. Vi tog en tur till Ikea på onsdagen, kände av lite molande värk men inget mer, däremot hade jag fått en fruktansvärd tandvärk. Blev faktiskt näst intill tvingad av Jonathan att ringa tandläkaren eftersom jag skulle föda när som helst. Jag fick en akuttid fredagen den 2 december kl. 8.10 på morgonen. Vaknade samma morgon kl. 6 med en molande mensvärk, men tänkte att sådär hade de hållit på i flera veckor så de var inget att ”oroa” sig för, jag skulle ju till tandläkaren. Somnade om en stund innan de var dags att kliva upp för att åka till tandläkaren, jag hade fortfarande molande mensvärk och berättade då detta för Jonathan som blev lite nervös. Men jag var så inställd på att åka till tandläkaren då jag hade så ont i tanden. Hos tandläkaren blev de såklart väldigt uppmärksammat att jag var höggravid och de skrattade gott när jag sa att jag ”gått över tid” och att jag vaknat med värkar idag. De ville med andra ord absolut inte under några omständigheter i den situationen plocka ut någon visdomstand som de egentligen behövde. Där låg jag snopen och tyckte att de var löjliga då dessa värkar inte behövde betyda att de var dags (optimist).

Läs också: ”Gravidhjärna – ett faktiskt fenomen!”

Vid 11-tiden var jag ganska trött och hade fortfarande lite ont så jag gick och la mig i sängen för att vila. Jonathan började göra något typ av långkok till lunch i köket intill. Molly satt i köket hos pappa med ipaden och kollade på Babblarna. Jonathan tittade till mig med jämna mellanrum och tyckte jag skulle ringa mamma/mormor och förbereda henne på att Molly nog skulle komma ner till henne denna dag. Ringer mamma ca. 11.40. Som tidigare var jag en optimist, jag förklarade för mamma som skulle iväg och jobba och bad oss ringa DIREKT om de var något så stack hon hem från jobbet. Jag lugnade henne och sa ”Molly kommer nog först ikväll, så vi kanske kan ta natten med ro om de kör igång och vi behöver åka in. Jobba du i lugn och ro.” Vi pratade i drygt 20 minuter. Jag går upp och rör på mig lite, men återvänder ganska snabbt till sängen då jag känner mig helt slut.

”Plötsligt bara smäller det till i magen”

Jonathan håller fortfarande på i köket med maten, fläkten ovanför spisen väsnas, Mollys ipad är på ganska hög volym samtidigt som hon pratar och väsnas glatt i stolen. Volymen i köket var med andra ord ganska hög. Efter ca. 10 minuter i sängen händer något… De bara ”smäller” till i hela magen, som om lilleman gjorde något jätteskutt. De gör så fruktansvärt ont, jag kvider till i sängen, viker mig dubbel och kan inte få ur mig något merän ett viskande ”aj aj aj aj”. Samtidigt blir jag livrädd att de hänt lilleman något. Jag ligger kvar i sängen då jag inte kan ta mig upp på grund av smärtan, försöker ropa på Jonathan i den mån jag klarar av men han hör inte mig. Tårarna börjar spruta på mig och de enda jag väntar på är att Jonathan ska titta till mig. De minuterna var de längsta minuterna jag varit med om. Till slut får jag kontakt med honom och han tycker vi ska ringa mormor och att han ska köra ner Molly. Jag tycker vi ska vänta då barnmorskans ord från besöken hos henne under graviditeten klingar i mitt huvud hela tiden ”Bara för att de är andra barnet betyder de inte att denna förlossningen går snabbare, den kan ta lika lång tid som med Molly”. Han tyckte också att jag skulle ringa förlossningen, men även det ville jag vänta med även om smärtan var extrem och värkarna kom med ca 4-5 minuters mellanrum. Jag tog mig ur sängen och började vanka av och an här hemma, varje värk gjorde så oerhört ont. Jonathan ringde mormor och de bestämmer att Molly ska köras ner till henne ganska snart. Klockan är nu ca 13.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ’Trodde jag skulle dö av smärta'”

Jag har i efterhand fått höra att Molly gick efter mig i samma vankande steg och sa ”aj aj aj”. Stackars lilla Molly förstod inte vad som hände med mamma. Jonathan vill inte riktigt lämna mig med de smärtorna samtidigt som han var tvungen att köra Molly. Värkarna kom dessutom allt tätare, nu med 3-4 minuters mellanrum. Att ringa ambulans eller förlossningen kom inte på frågan. Varför? De är en bra fråga, jag trodde nog inte att de var dags redan. Jonathan ville ha med mig i bilen då han inte ville lämna mig, men att sätta sig i en bil var bara att se sig i stjärnorna efter, i den vevan vet jag att jag även sa till Jonathan ”Jag vet inte ens hur jag ska kunna åka till förlossningen” (de är ca 4 mil till förlossningen) Jonathan ringde efter många om och men sin mamma (svärmor) och bad henne komma hem till oss för att ha koll på mig under tiden han körde Molly till mormor. Varför inte lämna Molly till farmor (svärmor) istället som bodde närmre? Kan inte svara på de heller.. 😉 Vi tänkte helt enkelt inte klart i detta läget.

Svärmor fick agera barnmorska

När Jonathan kör sitter jag på golvet, lutad över sängen i sovrummet med 2-3 minuter mellan värkarna och DÅ inser jag att jag borde ringa förlossningen (pucko!). Men nej, jag behöver plötsligt kissa. Tar mig upp från golvet och in på toaletten. Jonathan hade startade duschen till mig innan han körde. När jag sitter på toaletten, kissar och tar värkarna hör jag svärmor knacka på badrumsdörren och säga ”Jane!” Skööönt, sällskap. Jag har så olidligt ont så jag försöker ta av mig kläderna för att hoppa in i duschen, jag fick slita av ett plagg i taget mellan värkarna som var tätare än tätast. Sen var de att ta steget från toalettstolen till duschen som är ca 2-3 steg. Men de stegen är långa när man ska föda barn.

Jag lyckas till sist ta mig in i duschen och de strålarna på ryggen var de skönaste jag upplevt på dessa ca 2 timmar som gått sen smällen i magen. Svärmor har nu kommit in i badrummet till mig. Men de är ca 30 sekunder till 1 minut som jag hinner njuta av de strålarna på ryggen innan jag känner en krystvärk. Jag säger till svärmor ”Han kommer nu Cina, han kommer NUU!” Hon får lite smått panik och jag tar mig ur duschen igen och sätter mig på toalettstolen. Jag ber svärmor ringa ambulans då jag visste att vi absolut inte kommer hinna in till förlossningen. Jonathan är ju fortfarande och lämnar Molly och jag kan inte sätta mig i en bil nu. Svärmor får mig också att lägga mig på badrumsgolvet mellan krystvärkarna som jag hunnit få ca 2-3 stycken sen de började. Hon gör sig redo att agera barnmorska med både ambulanspersonal och barnmorskor från förlossningen på högtalar i telefon. De var först där på golvet som jag kände att jag verkligen kunde börja krysta, nu skulle lilleman ut. Med eller utan barnmorska, ambulanspersonal eller min älskade Jonathan som fortfarande var helt ovetande om att han skulle bli pappa hemma i badrummet.

förlossningsberättelse Jane Andersson

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ’Jag åkte ambulans till förlossningen'”

Jag får plötsligt lite panik men svärmor lugnar mig och jag blir fokuserad på nytt. Efter två krystvärkar till känner jag lilleman glida ner ordentligt och hör svärmor säga ”Nu ser jag hans huvud!! Han är snart ute Jane!!” Och sen hör jag henne fråga barnmorskorna vad hon ska göra sen. Hon ska låta honom vara, han kommer komma ut i nästa krystvärk och då ska hon kolla så han mår bra, skriker, att han inte har navelsträngen runt sig och vira in honom i handdukar så han håller sig varm. Den stunden i väntan på nästa krystvärk kändes som en evighet. Men sen kom den äntligen och svärmor tog emot honom kl. 14.16. Han skrek, han mådde bra och svärmor nu även farmor igen kollade så att de verkligen var en pojke innan hon la honom på mitt bröst och virade in honom ordentligt.

Vi var i ett lyckorus båda två

Han var så bedårenade vår älskade lille pojke, han var så fin. Där låg han på mitt bröst och jag och svärmor skrattade och visste knappt vad vi skulle säga till varandra. Vi var i ett lyckorus båda två. Barnmorskorna och ambulanspersonalen var fortfarande kvar på telefon och sa åt svärmor att ha koll så vi inte klämde navelsträngen och invänta ambulans. Någon pappa Jonathan såg vi fortfarande inte till och min telefon hade jag glömt på sängen där jag satt när Jonathan lämnade mig så jag kunde inte heller snabbt ringa och berätta. Ambulanspersonalen kom och blev oerhört lugna när de såg hur bra både jag, lilleman och svärmor mådde.

Jag och lilleman blev upplyfta på en bår och i hallen innan vi skulle ut så stoppade svärmor oss och sa ”Kan jag få ta en bild på gossen innan ni åker?” Och de fick hon såklart och den bilden är jag henne evigt tacksam att hon tog. De blev också svärmor som fick den stora äran att ringa till Jonathan och berätta nyheten. När jag kommer upp till förlossningen är alla laddade och redo att ta emot oss, alla möter mig med ett stort leende. Min förlossning hade spridit sig på avdelningen och barnmorskor kom in bara för att säga hej. Barnmorskan som var med på telefon under förlossningen kom också in och sa hej. Jag låg mest och väntade och längtade efter att Jonathan skulle komma. Någon telefon hade jag inte fått med mig så jag hade fortfarande inte pratat med honom. Tillslut kom han infarande med all packning och med andan i halsen, snyggare än någonsin. Vi tittade på varandra, log brett och sa ”Heeej…!” Han fick njuta lite av lilleman innan vi fick vårt rum och kunde pusta ut och bara mysa ensamma med vår lille prins Melker som vägde 3715g och var 50 cm lång.

förlossningsberättelse Jane Andersson

Det var en minst sagt omvälvande förlossning, inte alls som planerat men så oerhört häftigt. Men de är ju det som är så fint med förlossningar, man vet aldrig vad som komma skall och alla förlossningar är unika på sitt vis och ut kommer de finaste man någonsin skådat. Jag är så tacksam att svärmor fanns hos mig och tog sig an uppgiften att förlösa sitt eget barnbarn med sånt lugn, stöd och massor av kärlek. Jag är även så glad att allt gick bra.

 

Vill du se mer av Jane och hennes familj? Besök då hennes blogg här! 

Missa inte heller hennes instagramkonto @janeandersson1986!

Förlossningsberättelse: ”Läkaren slog på akutlarmet”

förlossningsberättelse läkaren slog på akutlarmet

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, eller vad jag ska skriva. Colins första tid i livet är rörig för mig, jag har minnesluckor, det känns overkligt och nästan som det inte hänt mig. Colin föddes den 24 maj 2014 i graviditetsvecka 31+3. Efter 4 dagar inlagda på förlossningen SöS kom han ut, med urakut snitt till följd av havandeskapsförgiftning och prematur moderkaksavlossning. Min moderkaka lossnade, bara sådär. Det som höll Colin vid liv lossnade, helt utan förvarning.

”Jag var sjuk, jättesjuk”

Jag låg inlagd på SöS pga havandeskapsförgiftning, utöver det hade jag även dåliga blodflöden till livmodern och Colin växte inte som han skulle. Jag var sjuk, jättesjuk. Jag minns att jag inte tyckte det då, men nu när jag kan stå utanför och se tillbaka förstår jag att jag var sjukare än jag insåg. Morfin, magnesiumdropp, blodtryckssänkande och kissjournal minns jag. Det var läkare överallt hela tiden och varje dag kom de in och sa att det inte såg bra ut och att vi skulle vara beredda på bebis när som helst. Jag minns att en läkare på neonatalen kom upp och pratade med oss, det mest diffusa samtal jag haft. Jag minns inte om det var en kvinna eller man, och jag minns inget av samtalet, bara att det hänt, nästan som en dröm man inte riktigt kan placera.

Läs också: ”Andning som smärtlindring under förlossningen – så funkar det!”

Efter fyra dagar blev alla värden bättre, även mitt mående och jag vart flyttad till avdelning 63, för förlösta och oförlösta kvinnor med olika sjukdomar/problem. Jag minns att jag kände mig glad, jag skulle få komma hem på permission, jag skulle få göra klart bebisrummet och packa en BB-väska. Vi skulle få förbereda oss och göra oss redo.

Hjärtljudet låg på 60 slag per minut – och sjönk

Moltas gick ut till bilen vid 23-tiden den 24 maj och satte om biljetten, jag ringde mamma och berättade att läget var stabilt och att jag mådde mycket bättre. Direkt när vi la på hugger det till i magen, det dunkar och svider och ilar och värker, hela magen var hård som betong. Jag minns att jag ropar in barnmorskan, hon säger att jag har sammandragningar och ska försöka vila men jag förklarar så gott jag kan att det här inte är sammandragningar, det gör så ont att jag mår illa och det slutar inte spänna och värka. Det har nu pågått i 15 minuter i sträck. Barnmorskan sätter CTG men hittar endast hjärtljud på 60 som hon antar är mina. Jag ser att hon får panik: Varför hittar hon inte Colins hjärtljud? Hon tar min handled och känner min puls, 125 slag/minuten. Det är Colins puls hon fått in på CTG:n.

Här ifrån är minnet vagt och hoppigt. Jag vet att en läkare med ultraljud kom inspringande, jag minns att hon pratade mig över huvudet. Colins hjärtljud var nu 40. Läkaren slog på akutlarmet och in kom fler läkare än jag någonsin sett, samtidigt som Moltas kommer inrusandes genom dörren.

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ”Moderkakan höll på att lossna”

”Är han död?”

Jag har en minnesbild av att dom springer med mig i sängen till operationssalen, jag kommer ihåg att Moltas hand gled ur min och jag kommer ihåg att jag skrek. Jag skrek av smärta, av rädsla och av skuld. Det är mitt fel att mitt barn är dött, jag minns inte när han senast sparkade, jag har inte haft koll, jag har inte känt efter. Väl inne i operationssalen började jag störtblöda, sen fick jag en mask över ansiktet och vaknade 3 timmar senare upp i källaren på uppvak.

Är han död? Är det en pojke? Har ni träffat honom? var det första jag sa när jag vaknade.

23:16 föddes den starkaste killen jag känner. 1730gram tung och 44cm. Colin andades inte när han födde och var grå. Tack vare fantastiska läkare och extremt snabbt agerande kunde Colins liv räddas. Och efter 11 minuter kunde man sluta med hjärt-lungräddning och intubering.

Hela 2014 känns så väldigt långt borta, som att det är någon annans berättelse eller en film jag sett för längesen.

Läs också: ”Vilka krav kan man ställa på barnmorskan under förlossningen?”

Vill du fortsätta att följa Fayme? Besök hennes blogg här och hennes Instagramkonto @faymeelmen här.

Så knyter du en bärsjal i trikå – steg för steg

Knyta bärsjal i trikå - steg för steg

Att knyta och bära barn i sjal behöver inte vara svårt, precis som med mycket annat handlar det om övning. Vimedbarn.se hälsade på butiken Knyt an i Stockholm för att få veta hur man snabbt och enkelt kan knyta en bärsjal i trikå som nybörjare. Ett bra nybörjaralternativ när det kommer till bärsjal är en bärsjal i trikå, som funkar fint till spädbarn och som dessutom kan vara lite lättare att hantera när man inte provat att knyta sjal innan.

– En trikåsjal rekommenderar vi första halvåret, även om det såklart är individuellt och beror på hur mycket barnet väger. En vävd sjal kan man i regel använda obegränsat om man vill fortsätta att bära i sjal när barnet blir tyngre, säger Katarina Krieg och Tove Gidegård på Knyt an.

I videon nedan ser du steg för steg hur du kan knyta en bärsjal i trikå enkelt. För jo, med lite övning kommer det gå enkelt!

– Du kan ta i och ur barnet utan att knyta om varje gång. Knyt gärna sjalen redan hemma och ha under jackan när du går ut om du vet att barnet kanske kommer vilja komma upp ur vagnen snabbt när ni är ute. Ska du natta en bebis som vill bäras till sömn klockan 18? Var då förutseende och knyt sjalen redan vid 17! I början kan det vara skönt att slippa stå i panik och knyta på ett jobbigt ställe, tipsar Tove.

Knyta bärsjal i trikå – steg för steg

  1. Hitta mittmarkeringen på sjalen.
  2. Placera mittmarkeringen mitt på bröstet.
  3. Ta bak båda sjalsändarna till din rygg.
  4. Korsa/kryssa sjalen på ryggen.
  5. Lägg sjalsändarna över dina axlar.
  6. Samla upp sjalen på axlarna.
  7. Trä båda ändarna under första passet som ligger över din mage.
  8. Kryssa/korsa sjalen.
  9. Ta bak ändarna till din rygg.
  10. Om sjalsändarna slutar över knävecken: Dra fram ändarna till magen och knyt dubbelknut. Om sjalsändarna slutar under knävecken: Dra ändarna fram till magen och bak till ryggen igen tills ändarna räcker lagom långt, och knyt sen en dubbelknut.

För att sätta i bebisen i sjalen:

  1. Placera barnet högt upp på axeln. Passa gärna på att rapa barnet!
  2. Ta tag i den innersta delen av krysset frampå magen.
  3. Trä i barnets ena ben.
  4. Låt barnet sjunka ner i tyget samtidigt som du sprider tyget från knäveck till knäveck.
  5. Ta tag i den andra delen av krysset, dra ihop det till ett rep och trä över barnets andra ben.
  6. Sprid tyget från knäveck till knäveck.
  7. Ta tredje lagret tyg, som du hittar vid dina revben, dra ihop det till ett rep och dra det över barnets bötter.
  8. Sprid sjalen upp till barnets nacke.
  9. Klart!

När du bär små bebisar:

  1. Se till att barnets ansikte är synligt och att inget täcker barnets luftvägar, barnet ska kunna andas.
  2. Ta upp barnets händer och placera dem vid barnets ansikte. Det hjälper barnet att kurva ryggen och att kommunicera när hen är hungrig.
  3. Se till att barnets haka inte faller ner mot hens bröst. Två fingrars mellanrum mellan barnets haka och bröst är minimum.
  4. Se till att barnets bäcken är ordentligt vinklat mot din kropp. Då rundas barnets rygg och nacken kommer automatiskt falla rätt, och det blir mer bekvämt både för barnet och den som bär.
  5. Se till att barnet sitter i rätt höjd. Du ska med lätthet kunna pussa barnets hjässa utan att behöva göra en gamnacke, och du ska med en snabb blick nedåt kunna se att barnet andas.

För ökad komfort: Missa inte att sprida sjalen i ryggen och eventuellt över axlarna så att den sitter bekvämt och inte punktbelastar. Är du nyförlöst med kejsarsnitt kan det också vara bra att sprida ut sjalsbitarna som sitter över magen ordentligt så att det inte trycker mot ärret.

Förlossningsberättelse: ”Var fullt öppen men kände inga värkar”

förlossningsberättelse teresia

”Många tankar just nu är hur denna förlossning med lillasyster skall gå… Om den kommer bli lika lång som med Cornelia eller hur ont det kommer göra, vilken smärtlindring jag kommer hinna få eller hur allt kommer starta. Jag är såå mycket mer nervös denna gång… Tankarna är många och jag vet att om mindre än 6 veckor har jag upplevt en förlossning igen, men hur den blir har vi ingen aning om. Då jag inte berättat tidigare om förlossningen med Cornelia så tänkte jag ge er min förlossningsberättelse som var både bra och dålig ♥”

Vattnet gick och det kom rosa blod

”Året var 2013 och vi väntade vårt första barn efter ett missfall året innan. Under hela graviditeten var jag självklart lite orolig från och till men ju längre tiden gick desto bättre kändes det. Jag hade en underbar graviditet och det mesta kändes väldigt enkelt och jag kände mig precis som vanligt. Vi hade inte tagit reda på könet, då vi ville ha det som en överraskning till förlossningen, men känslan för oss båda sa tjej. Det var så spännande att spekulera och vi bad även våra vänner gissa på kön och när de trodde bebisen skulle födas. När det var den 24 juni och jag insåg att det var dagen innan min gissning tänkte jag att jag hade helt fel och skulle gå längre än vad jag trott.

”Kvällen den 24 juni sitter vi och ser på tv men egentligen borde jag gått ut och planterat blommorna som stod i trädgården som jag tidigare under dagen hade varit och köpt, men just då orkade jag verkligen inte och sa till sambon att jag skulle ta dem dagen efter. Strax innan tio känner jag mig så trött och tänkte gå ut med sopor innan jag lägger mig. Hämtar sopor och på golvet ligger en död fluga som jag tänker ta upp för att slänga med i soporna… När jag böjer mig ner hör både jag och sambon hur det bara säger plupp, som en bubbla kan låta när den spricker, och jag känner genast hur det rinner en massa nedför mina ben. Då inser jag att det är vattnet som gått och jag säger till sambon: ”Hörde du det där? Jag tror vattnet gick!” och så får jag springa iväg på toa för att det rinner ju hela tiden. Sambon hämtar nya kläder till mig medan jag ringer förlossningen. Det var telefonkö och det kändes som jag fick vänta i en evighet. Mina händer skakade och jag var så nervös för nu visste jag att det ändå var nära. När jag kommer fram till förlossningen och berättar att mitt vatten gått och att det även kommer lite rosa blod så säger hon att vi skall komma in på en kontroll. Vi lämnar in hunden till svärföräldrarna och tar med oss BB-väskan för säkerhets skull och åker iväg. En bilresa på ungefär 20 minuter… Jag hade inte fått några värkar eller kände av något alls, bara att det sipprade vatten hela tiden, något som förvånade mig. Jag hade hela tiden förväntat mig att när vattnet skulle gå, kom allt på en gång, men nu var det ändå så pass att man kunde hantera detta med rejäla bindor och för säkerhets skull extra handdukar att sitta på i bilen.”

Läs också: ”Så mycket behöver bebisar sova”

”Fick besked om att vi skulle föda om två dagar”

”Vi kom in till förlossningen runt elva tiden och får sätta oss ned medan de skulle göra iordning ett rum till oss. Under tiden jag sitter där, utan någon känning alls, kommer det in ett par, vars tjej är på väg att föda. Hon blir snabbt hämtat i rullstol och skriker “Bebisen kommer nu” och jag ser paniken i hennes ansikte. Då som först funderade jag på vad vi gett oss in på och blev jättenervös över hur ont det skulle göra. Dock tog det två minuter och vi hör bakom oss “Det gick ju fort!” och ett bebisskrik… Hon hann alltså komma in precis i tid och jag insåg att hennes smärta gått över lika snabbt som jag uppfattade den och att de nu hade sin bebis hos sig. Cornelia var beräknad 1 juli och sambon chansade på 4 juli, men jag var helt bestämd på att bebis skulle komma 25 juni. Det tyckte jag kändes som ett bra datum och enligt min egna beräkning kändes det mer troligt. Sen kan man ju gå över två veckor men det var jag inte alls sugen på, haha.

Vi får komma in till ett rum för kontroll och då får vi veta att jag inte har några värkar och att allt ser bra ut, precis som det ska. Vi får en tid bokad att komma in för att föda barn två dygn senare om inget annat händer innan dess och sen får vi åka hem igen. Lite besvikelse var det allt då vi trodde det var på gång. Men vi åker hemåt vid tvåtiden på natten och när vi precis svänger av från sjukhuset känner jag min första värk. Då insåg jag att det verkligen var en värk men ändå så pass att jag kunde hantera det så vi fortsätter hemåt. Under hemresan känner jag av några värkar men inget jättejobbigt. Vi bestämmer oss för att passa på och lägga oss för en natts sömn ifall det skulle sätta fart så vi kunde ha lite energi. Men det blev ingen sömn för någon utav oss… Mina värkar började sätta igång allt tätare och vi började även klocka dem. När vi inser att de är 2–3 minuter mellan värkarna ringer vi in igen till förlossningen och de tycker jag ska ta en varm dusch och värktablett för att lindra lite. Gjorde precis som de sa men inget hjälpte och efter jag duschat kändes de av ännu starkare och eftersom jag tyckte allt startat så snabbt från att inte känna något alls till 2–3 minuter så bestämmer vi oss för att åka in iallafall. Ringer till förlossningen och säger att vi är på väg och de förbereder ett rum för oss.”

”De fick sticka mig sju gånger i ryggen”

”Vi blev inskrivna strax efter 6 på morgonen och får ett rum direkt. Just då kändes det även som mina värkar stannat av lite grann men de höll fortfarande på, dock inte lika ofta. Vi grå träffa en barnmorska som kollar upp mig och jag är då öppen 3 cm.
Vid sju får jag några varma kuddar som smärtlindring men de hjälpte inte så jättemycket så halv åtta fick jag lustgas. Jag tyckte inte de heller gjorde så mycket men allt var ändå okej. Vid tiotiden började det bli väldigt jobbigt och jag bad att få mig ett bad, men så länge fick jag ställa mig i duschen. Just då hade mina värkar kommit igång rejält och känslan då var att bebis var på väg ut vissa stunder. Jag fick sedan veta att jag inte kunde bada då det var upptaget så stod kvar i duschen ett tag. Sambon var med mig hela tiden och till slut fick han ringa efter hjälp då mina värkar var så kraftiga att jag knappt kunde stå upp. Då bestämmer vi oss för att jag skall få Epidural som smärtlindring och just då minns jag inte jättemycket. Min sambo berättade att de fick sticka mig i ryggen sju gånger innan de kunde ge mig rätt smärtlindring. Även barnmorskan hade sagt att de aldrig varit med om en sån lång värk som jag hade just då. Jag hade så ont just då att det kändes som bebisen var på väg ut. Det tryckte på så hårt att jag trodde det var dags. Då var klockan kvart i elva på förmiddagen och precis efter jag fått epidural känner jag hur värkarna är som bortblåsta.

Jag lägger mig för att vila en stund. Sambon går och köper lite mat men jag hade svårt för att äta, istället kräks jag och vid ett-tiden har jag fått feber och en barnmorska kollar hur mycket öppen jag är. Hon vart osäker och ville be en kollega ta en titt och jag börjar tro att de haft fel och att jag inte är öppen alls. In kommer en kvinnlig läkare som ska titta och säger då att jag är fullt öppen. Jag vart så förvånad och frågar om vi kommer föda bebis under dagen. Ville bara att allt skulle vara över och väntan nu kändes oändlig. Jag har fortfarande feber och inga värkar alls längre. Vi får prova att ta en promenad i korridoren, sitta på en boll fram och tillbaka, men inget händer. Jag tjatar fortfarande på de läkare och barnmorskor som kommer in om de vet om vi kommer föda någon bebis under denna dag eller inte. De säger att bebisen kommer att komma idag men att jag måste få igång värkarna lite innan. De ökar någon dos för att värkarna ska öka men inget händer där heller. När klockan är runt sex på kvällen ville de försöka få igång allt ännu mer för att bebisen var tvungen att komma ut då jag varit öppen så länge. En massa läkaren och barnmorskor kommer in i rummet och de förbereder sig inför att sätta igång mig rejält. De ber mig provkrysta men inget händer. Till slut säger de att vi måste testa att ta ut bebisen med sugklocka annars skulle de bli kejsarsnitt får bebisens hjärtljud nu började ändras till det sämre. De inkallar en förlossningsläkare, läkare för akut kejsarsnitt och en hel drös med andra barnmorskor med mera… Jag inte minns hur många det var, jag uppfattade bara att hela rummet var fullt med folk ifall allt skulle bli akut.”

Läs också: ”Förlossningsberättelse: ”Ryggbedövning är det bästa man kan vara med om'”

En grålila bebis utan ljud eller rörelse

”Klockan 18.53 börjar de med sugklockan och jag får krysta. Jag känner inte jättemycket förutom ett litet tryck nedtill och de ber mig krysta försiktigt tre gånger. Innan jag krystar sista gången frågar jag lugnt om bebisen kommer komma ut efter denna gång och vi kör igång. Klockan är 19.05 och ut kommer en grålila bebis ut snabbt, utan det minsta lilla ljud ifrån sig. Jag känner hur hela min mage bara försvann just då och känslan var riktigt häftig. Men, allt gick fort och de klipper själva navelsträngen (vi hade önskat att sambon skulle klippa) och ber min sambo följa med dem och bebisen. Än hade jag inte hört något ljud från bebis, och där låg jag helt själv utan honom och bebis. Tankarna gick i 180 och jag var orolig över att bebisen inte börjat andas och kunde inte glömma färgen på bebisen som var helt tyst och inte en rörelse. Jag visste heller inte om det var en pojke eller flicka.”

Under tiden som sambon är iväg med läkare och bebisen får jag krysta ut moderkakan, vilket gick jättesmidigt. Minns knappt detta ögonblick förutom att de ville visa mig hur den såg ut och allt såg fint ut. Efter en liten stund kommer sambon in med en bebis i famnen. Jag ser lyckan i hans ögon och att färgen på bebis är helt underbar denna gång. Han kommer till mig för att visa och jag får hålla en kort stund och får se att det blev en liten flicka. 3340 gram och 50 lång, helt perfekt och välmående.
Då de trodde jag hade 3:e grads skada och misstänkte att jag spruckit rejält ville de skicka mig till operation. Hon som hade förlöst mig hade aldrig varit med om att någon spruckit så mycket så hon ville följa med och operera mig. Jag fick en annan smärtlindring och tappade ALL känsel ifrån naveln och neråt. Jag var även lite dåsig och skrattade väl åt hur mina ben rörde sig när de höll på att lyfta men att jag inte kände ett dugg. Sen svävade jag samtidigt på moln och var så lycklig över att vi fått en liten flicka. Att jag äntligen var mamma. Det kändes som en dröm, så overkligt men så underbart!”

Läs också: ”4 vanliga amningsproblem – och lösningar!”

förlossning teresia

En fröjd att komma hem

”Under operationen ser de att jag hade en grad 2-skada och inte alls som de trott från början. Alltså hade jag inte spruckit så mycket som de trodde först. De sydde mig och vid nio-tiden fick jag äntligen träffa min lilla familj. Vår lilla Cornelia var född!

Sen fick vi stanna ett tag på uppvakningsavdelningen innan vi fick ett rum. Vi tjatade på att få komma till ett eget rum och bara få vara, men sköterskorna var så stressade så där fick vi stanna ett par timmar. Sen tröttnade de väl på vårt tjat och vi fick åka till avdelning för kejsarsnittade där det fanns ett rum till oss. Själva eftervården var inte alls bra tyckte vi då jag hade svårt att komma igång med amningen. Cornelia ville inte äta och sköterskorna kändes så stressade. Vid tolvtiden på natten fick vi även be om att få nåt att äta då vi inte ätit sen lunch. Vi hade heller inte fått någon bricka med smörgås, dricka eller sånt som man brukar få så de hämtade en tallrik yoghurt så vi kunde få i oss något. Vi fick stanna kvar tre nätter på denna avdelning innan vi fick åka hem och under dessa tre dygn så var det väldigt upp och ner. Jag hade ont och kunde bara ligga, Cornelia hade fortfarande inte kommit igång med amningen ordentligt och hon hade lågt blodsocker. Men till slut fick vi åka hemåt och det var verkligen en fröjd. Och tänka att vår lilla tjej kom just den dagen jag gissat på ändå.”

Ja, det var det jag kunde komma ihåg av vår förlossning med Cornelia. Och nu är det som sagt inte alls långt kvar tills lillasyster ska komma. Hur det blir denna gång får vi se men jag hoppas på att det inte ska bli lika långutdraget och att eftervården kommer vara bättre. Sen är jag kanske lite löjlig, men denna gång önskar jag att vi ska få en ”grattisbricka” efter allt kämpande man går igenom.”

Vill du se mer av Teresia och hennes familj? Besök hennes blogg här och hennes Instagram @teresiia här!

Alexandra: ”CHARGE-syndrom gör hennes vardag till ett moment 22”

Alexandra: "CHARGE-syndrom gör hennes vardag till ett moment 22"

I magen såg allting bra ut, men när ”Lilla V” föddes var det tydligt att barnet inte var helt friskt trots allt. Man förmodade att hon hade CHARGE-syndrom, ett syndrom som drabbar få och som, på grund av sin komplexa karaktär, kan vara svår att säkerställa. Idag är ”Lilla V” placerad hos familjehem, sedan ett år, där Alexandra och hennes sambo tar hand om henne.

– Hon är snart två år och behöver ständig uppsyn, vilket tar mycket tid. Vi har bra kontakt med föräldrarna och vi kan avlasta varandra. Hon kom till oss för snart ett år sedan så första året bodde hon med sina föräldrar. Alla barn med problematik behöver hjälp i olika former så hon får vara hos oss. Hon är två, men behöver uppassning som ett spädbarn. Utvecklingsmässigt är hon mycket yngre.

Fungerar som ett logistikföretag

Alexandra är tydlig med att CHARGE inte är en sjukdom, utan ett syndrom. ”Lilla V:s” hjärtdefekt är en sjukdom, men syndromet är ingen sjukdom. I hennes fall har hon olika sjukdomstillstånd men i olika grad. Alexandra berättar att hon och hennes sambo nästan fungerar som ett logistikföretag. Något som krävs för att ”Lilla V:s” vardag ska gå runt. Allt ska finnas hemma; nutritionsmaterial, slangar och syrgas.

– Skulle vi glömma att beställa syrgas, måste vi till sjukhuset. Hon är beroende av det på grund av hennes hjärtfel. Jag hade inte kunnat tänka mig att det var så mycket att hålla koll på. Men man lär sig.

Eftersom syndromet drabbar många organ i kroppen, är ”Lilla V:s” vardag väldigt låst. Matintaget kräver ett eget schema i nära kontakt med dietister där målet är att hon ska behålla näring och samtidigt gå upp i vikt.

– Hon väger inte ens åtta kilo så hon är väldigt liten för sin ålder. Får hon i sig för mycket mat kräks hon. Det handlar om att hon behöver få i sig så många kalorier på så få milliliter som möjligt för att det ska fungera, säger Alexandra.

Läs också: ”Krönika: Att få barn var inte som jag tänkt mig”

Ovissheten om framtiden är värst

Eftersom att ”Lilla V” är känslig för förflyttning och har problem med att äta sittande, äter hon oftast i sin säng. Den plats hon spenderar mest tid i.

– Vi är mest hemma i lägenheten men gör allt för att hon ska ha en så bra barndom det bara går. Mina föräldrar bor på samma gård så vi är många som kan hjälpas åt. Jag tänker på föräldrarna, vilken chock det blir när man får ett barn med det syndromet. Det blir ett trauma eftersom man hamnar i ett liv man inte är beredd på. ”Lilla V” är den mest underbara unge jag träffat, men jag skulle ljuga om jag sa att hon var lättskött, säger Alexandra.

Det jobbigaste är ovissheten. Hur långt kan hon utvecklas och hur ser framtiden ut? Alexandra hoppas att det kommer gå så bra som möjligt och kämpar för det. Men hon vet att allt handlar om hur avvikelserna samspelar. Det gäller att hålla dem på så bra nivå som möjligt.

”Lilla V” har höftskena eftersom hennes höfter är luxerande och inte sitter som de ska. Hon har också ett ståstöd som ska belasta höfterna. Det är tydligt att hon vill mer än kroppen orkar. Blir det för mycket stimulans och rörelse, kräks hon.

– Man vill ju att hon ska få vara med på så mycket som möjligt, men hon kräks så lätt och orkar inte, så man gör henne en björntjänst. Det är ett ständigt vågspel. Därför känns det så oerhört viktigt att ge henne möjlighet till träning och stimulans när hon själv visar att hon vill det, samtidigt som man måste ta hänsyn till att ”Lilla V” måste gå upp i vikt för att klara alla kommande prövningar. Dessutom är hennes höfter i behov av belastning för att undvika ytterligare en operation. Hela ”Lilla V:s” tillvaro är lite av ett moment 22. Men hon fortsätter ständigt att utvecklas. Var får hon kraften ifrån? Hon har en urkraft för hon får inte mycket energi från maten.

Läs också: ”Vi var helt säkra på att vi aldrig skulle få ta med honom hem”

Förskoleplats till hösten

“Lilla V” har till hösten fått en förskoleplats. Alexandra hoppas på att det ska gå bra men har en del funderingar.

– “Lilla V” älskar barn och behöver stimulansen för att utvecklas men vi är självklart oroliga för hur det ska gå. Risken finns att V inte har tillräckligt med energi för att orka vara på förskolan så mycket som hon vill, men vi har våren och sommaren på oss att försöka få upp hennes kaloriintag.

Men för att kunna ha full koll på ”Lilla V” behöver Alexandra lägga sig själv åt sidan, även om ”Lilla V:s” föräldrar fungerar som avlastning ibland. Ändå beskriver Alexandra sin roll som ”den som är optimistisk” och det har nog behövts. Både för henne och ”Lilla V”.

– Jag slutar aldrig hoppas. Men allt jag hoppas kanske inte kommer gå. Man måste försöka och våga vara ledsen. Jag får energi av ”Lilla V” och jag hoppas hon får detsamma från mig. Man lägger sig själv åt sidan, för man hinner inte fokusera hundra procent på båda.

Läs också: ”Det finns alltid risk att upptäcka en ny tumör – Otilia, 3 år, Neurofibromatos typ 1”

Finns det något du vill säga till andra som funderar på att vara familjehem?

– Att vara ett familjehem är fantastiskt, så gör det! Jag kommer från en familj som har varit det och man får så mycket tillbaka. Det som skrivs i tidningar är mer negativt än positivt och med hjälp av min blogg och min Instagram vill jag visa den positiva sidan. Det finns så många olika barn. Det behövs fler familjehem och man kan vara det på olika sätt och olika länge. Det kan rädda många och gör mycket nytta!

 

 

Fotnot: ”Lilla V” heter egentligen något annat

Att välja namn till sitt barn

Ni har ju graviditeten på er att bestämma er. När barnet har fötts får ni en namnblankett hem som ska vara ifylld och inskickad till Skatteverket innan hen fyllt tre månader. Skickar man inte in någon anmälan om barnets namn kan man få böter.

Det är inte alltid enkelt att bestämma sig för vilka namn barnet ska ha. Namntoppen i Sverige under 2016 för flickor var: Elsa, Alice och Maja och för pojkar: William, Lucas och Liam. Är man lite trendigare lagd kan man även kolla in topplistan för de namn som ökat mest de senaste två åren. Det är för flickor: Luna, Elisa och Celine och för pojkar: Ebbe, Harry och Loui. De namn som flest svenskar oavsett ålder bär idag är dock Maria och Anna samt Erik och Lars.

Det här med andranamn kan också vara lite svårt. Det är ett namn som kan anges antingen före eller efter tilltalsnamnet. Det har i många generationer varit tradition att ge sina barn släktnamn efter någon mormor eller farfar som man vill föra vidare i släkten och idag ger 90 procent av nyblivna föräldrar sina barn fler än ett namn. Det finns inga rätt eller fel här. Vilken tradition ni vill skapa i er familj är helt och hållet upp till er.

Källa: Lifewtihkids.se. Foto: Anna Roström/Life with kids

Gillade du den här texten? lifewithkids.se kan du och din partner prenumerera på dagliga texter om graviditet och första året som föräldrar. Life with kids har sammanställt ny forskning, riktlinjer från myndigheter, erfarenheter från andra föräldrar, omvärldsbevakning från andra länder och fakta ifrån landets tyngsta källor. Helt osponsrat, opartiskt och reklamfritt. Just nu kan du testa tjänsten gratis i 30 dagar!

”Jag skämdes för att jag inte kunde amma”

Anna har tagit upp det heta ämnet amning i sin blogg. Hon skämdes för att hon inte kunde amma så länge som hon ville. Nu vill hon att mammor stöttar varandra istället för att ser det som en tävling.

Detta ämne känns som ett ganska så hett ämne faktiskt, det är mycket ”hyshhysh” kring detta och jag kan till viss del förstå varför. Jag ammade min son fullt de första 3 veckorna och det kan ha varit det bästa jag gjort. Verkligen supermysigt och på alla sätt vackert. Däremot hade M väldigt mycket gulsot, jag som okunnig och nybliven mamma trodde bara att han hade ärvt sin faders pigment och gjorde därför inte en grej av det. Men efterhand så blev M mer och mer skrikig specifikt nattetid och det började spekuleras kring om det var kolik. Jag och T trodde inte det, för det kändes inte så, men han blev mer och mer frustrerad. Till sist fick vi nog och ringde till BVC, då visade det sig att gulsoten hade gjort M så pass slö att han åt vid bröstet, men inte tillräckligt för att sedan klara natten och när natten väl kom och jag erbjöd bröstet så somnade han om vid bröstet istället för att äta.

”Ett hav av misslyckande sköljde över mig”

Allt är för mig ganska oklart vid detta laget, men idag förstår jag mer kring allt, men där och då var jag så okunnig, kände att ett hav av misslyckande sköljdes över mig. Jag var en mamma som ABSOLUT INTE ville ge mitt barn ersättning för det bästa jag gjort i livet var att amma. Så för mig att behöva ge ersättning som delmål var ett enormt misslyckande. Jag tyckte jag var värdelös på allt och var arg på M som inte åt ordentligt. Ja, jag hann känna de flesta känslor i allt detta. Men till slut så valde jag att ringa till amningsmottagningen på sjukhuset istället för att ”bara” lyssna på BVC.
amning_kronika_2

Läs också: Gravidbesvären ingen pratar om

Nu är det så att vi har en fantastisk sköterska på alla sätt och vis, men någonstans kände jag väl att hon är barnsköterska av en anledning och amningsmottagningen finns av en anledning så jag valde att boka tid där. Jag kom dit dagen efter att jag ringt och då var M kanske 4 veckor. Jag frågade hur jag skulle gå tillväga och förklarade problemet etc. För det första så visade det sig att jag inte hade behövt ge ersättning som delmål utan jag kunnat pumpat de sista målet inför natten istället, då hans viktnedgång endast var 100g och M hade fått lov att gå ner 300g, så det var kanske en miss i protokollet kan man säga.

”Han satte i halsen”

Hur som helst så när jag ammade framför henne så visade det sig också att jag hade kraftig ”överproduktion” kan man säga alltså att min mat kom för fort, det sprutade ur mjölk, inte droppa, inte rann utan det stod strålar ut från alla dess håll och kanter och sköterskan menade på att hon kunde höra hur min mjölk ”träffade” hans magsäck. Detta gjorde att M blev frustrerad för han hann inte med och antagligen är det vad som skapat irritationen för M från första början.

Läs också: 11 tankar vid första barnvagnspromenaden 

Ett annat problem jag hade var att M satte i halsen av mjölken men när jag pumpade så kom det knappt ut något. Detta skapade förvirring hos mig då jag inte trodde att jag hade någon mjölk, trots att jag hade till ett halvt fotbollslag.
Hur som helst är M strax över 1 månad nu och vi ger fortfarande ersättning, jag ammar delmål och det fungerar hur bra som helst. Snart kommer vi att utesluta amningen helt och hållet för att det är tufft att hålla igång produktionen när det ibland kan gå en dag utan att M vill amma och jag har inte tid att sitta och pumpa i lugnans ro.

”För mig har det varit skamset”

Vad jag vill komma fram till är att denna hets är vad som gör att man som mamma känner sig misslyckad när man inte kan amma sitt barn, nästan som att man skäms för att säga att man ger ersättning. För mig har det varit skamset och det är en av anledningar till att mitt inlägg blir skrivit så pass ”sent”. Jag har känt mig misslyckad som mamma och som kvinna för att vi inte fick amningen att fungera. Något jag också reagerat på är två saker, de två mest kända frågorna kanske när man säger att man inte kan amma.

1. Nähe, har du inte tillräckligt med bröstmjölk?
Svar: Jag vet inte, sug du en kvart och avgör. ALLVARLIGT TALAT! Vad är det för en fråga. Finns det bara den anledningen till varför man inte ammar? Återigen ställer okunskapen till det.
2. Du vet väl att bröstmjölk är det bästa för barnet?
Svar: Du vet väl att tiga är guld?

Nu kan man säkert finna mina svar lite i det kaxigaste laget, men någonstans kan detta vara något väldigt känsligt och personligt och då är detta det sista man vill höra. Jag kan bli så förbannad. Det finns många anledningar till varför man inte ammar, vissa väljer det fullt medvetet från start och vill inte ens försöka. Vissa försöker så hudfärgen nästan går ur dem men det hjälper inte. Alla förutsättningar är olika och man kan inte mer än stötta de som valt annorlunda och heja på dem som försöker.
amning_kronika_1Läs också: 6 saker du måste veta inför din förlossning

”Ska stötta varandra”

Framförallt ska man inte behöva skämmas för att man inte kan amma, det är det sista man som kvinna behöver. Vi behöver stötta varandra i med och -motgång för vi har inte en partner som kan förstå. Även om han/hon försöker så är det i princip omöjligt för de kommer ALDRIG gå i våra skor. Låt oss finnas där för varandra istället för att göra en ”k*kmätar-tävling” av hela ämnet. Jag kunde amma i 3 år, ja, grattis. Jag kunde inte amma alls. Alltså det är ingen tävling, tjejer. Det är ett sätt för oss att mata våra barn och så länge våra barn är glada med hälsan i behåll så spelar det väl ingen roll om det är semper eller nestle om det är sensitive eller vanlig, vilken flaska jag använde eller om mina perfekta runda bröst bara producerar? Jag kommer alltid tycka att det var en sorg att jag inte kunde amma M i mer än 2 månader. Jag kommer alltid vara stolt över att vi lärde oss hur det fungerade med ersättning. Jag kommer alltid saknar stunderna med amningen. Jag kommer alltid göra mitt bästa för att stötta den/de som hamnar i samma situation.

Läs Annas bloggjrtanna.vimedbarn.se

Gravidbesvären ingen pratar om

Trötthet, illamående och svullna fötter är vanliga besvär under en graviditet. Här är besvären du sällan hör talas om men som är minst lika vanliga – och tips på hur du lindrar dem.

Halsbränna & förstoppning
När du är gravid slappnar all glatt muskulatur av. Det är de musklerna som du inte kan styra med viljan. Ett exempel på sådana muskler är magmunnen och tarmarna. När de musklerna inte är lika strama som de brukar kan du få problem med halsbränna och förstoppning.

Tips!
Det kan hjälpa om du avstår från stark mat, kaffe och att äta sent på kvällarna. Vissa mår lite bättre av att äta mindre portioner men oftare. Ett enkelt tips för att motverka förstoppning är att du dricker mycket vatten, äter fullkornsbröd och fiberrika grönsaker.

Läs också: 11 tankar vid första barnvagnspromenaden 



Hål i tänderna
Att du lättare får hål i tänderna under graviditeten beror oftast på att du småäter mer än innan. Men risken för karies ökar också på grund av att du har mindre motståndskraft mot bakterier som gravid.



Tips!
Undvik att småäta och var noga med din munhygien.

Hemorrojder och åderbråck

När musklerna i blodkärlen slappnar av vidgas de kärl som för blodet tillbaka till hjärtat, de kallas vener. De vener som du har som sitter ytligt under huden kan under en graviditet bli mycket tydliga. Hemorrojder upptäcks oftast genom blödningar från ändtarmen. Blodet är ofta klart och inte blandat med avföring. Andra symtom kan vara att det kliar eller svider runt ändtarmsöppningen, att det gör ont när du bajsar eller att du känner att något buktar ut vid ändtarmsöppningen.

Tips!
Du kan förebygga åderbråck med stödstrumpor eller kompressionsstrumpor. För att förhindra hemorrojder kan du undvika att äta mat som ger hård avföring som till exempel vitt bröd. Ett annat tips är att motionera regelbundet. Du kan lindra besvären från hemorrojder med receptfria läkemedel som finns att köpa på apotek.

Läs också: Jag födde i vecka 25 

Svullna slemhinnor
Mängden blod ökar i kroppen under en graviditet, även i slemhinnorna. De blir tjockare, mer svullna och lättblödande. Näsan kan vara täppt hela tiden och tandköttet kan blöda lättare.


Tips!
Sov med huvudet högt genom att höja huvudändan på sängen. Om du har lätt för att få näsblod är det bra att undvika att snyta dig kraftigt eftersom att det lättare blöder då.

Flytningar
Det är väldigt vanligt att du har mer flytningar under graviditeten. Vissa upplever så pass rikliga flytningar att det blir en liten pöl i trosan eller i sängen när de sätter sig upp efter en natts sömn. Det är helt normalt med vitaktiga flytningar utan speciell lukt.

Tips!
Om du får besvär med klåda eller illaluktande flytningar kan det vara ett tecken på en infektion, ta då kontakt med en gynekolog.

Sömnproblem

Det är vanligt att du är uppe flera gånger per natt för att kissa, dricka eller äta något som gravid. Många drömmer dessutom väldigt mycket. På natten kan vissa även få vadkramper vilket kan bero på att kroppens salt- och mineralbalans är ändrad under graviditeten.



Tips!
Fostret har mycket vakentid sent på kvällarna så passa på att vila under dagarna. Det kan vara lättare att hitta en skön sovställning om du bullar upp med små kuddar i sängen, till exempel under magen, mellan knäna och under armen om du ligger på sidan.

Tips! Informationen kommer från 1177 där du kan läsa mer och få andra bra råd.

Källa: 1177.se
Foto: Istockphoto 


Läs också: Så vet du att förlossningen har startat 

Förlossningsberättelse: ”Att föda i vatten var otroligt häftigt”

Bloggaren Angelica Lagergren tänkte innan sin förlossning med sonen Philip att hon gärna skulle föda i vatten om det var möjligt. Här kan du läsa hela hennes förlossningsberättelse om hur det gick.

ANGELICAS FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE:

”På onsdagsmorgonen den 2 september lossnade slemproppen och jag var så pirrig och peppad på att förlossningen skulle starta. Med Alice tog det tio dagar innan det satte igång, med Philip gick det betydligt mycket snabbare än så. Jag åkte iväg på mammaträff i Täby centrum med en annorlunda känsla, nästan smärta, i nedre delen av ryggen. Jag tänkte då att det kan sätta igång när som helst så jag avbokade mitt frisörbesök som jag hade på fredagen.”

Forlossningsberattelse_Angelica7”Under lunchen fick jag ondare och det kom både blod och slem. Efter mer än två timmar i Täby kände jag bara att jag ville hem och varva ner. Jag ville liksom gå undan och vara ifred. När jag kom hem tappade jag upp ett varmt bad och la mig där samtidigt som jag tog långa, djupa andetag och lyssnade på lugn musik. Jag kan verkligen rekommendera Niyama yoga and relaxation. Det är vågskvalp och delfinsång, det låter kanske flummigt men för mig var det väldigt avslappnande.”

Läs också: Förlossningsberättelse: Malin födde tvillingar vaginalt 

Skulle det sätta igång under natten?

”Här var jag glad efter bad och jag kände mig väldigt avslappnad, men så så så trött. Stefan nattade Alice och jag la mig i soffan för att titta på tv. Då hade jag mensvärk som kom och gick, men det kändes inte som sammandragningar, utan som just mensvärk. Jag blev tröttare och tröttare och bestämde mig för att gå och lägga mig och sova, jag ville vara utvilad om det skulle sätta igång på natten. Någonstans där hoppades jag att det inte skulle hända nåt mer, att jag skulle få sova en natt och att det precis som med Alice skulle dra igång tidigt på morgonen istället. Sånt kan man ju tyvärr inte planera och bestämma. Jag hann inte mer än att somna innan jag vaknade av att det gjorde ont i magen. Jag värmde min vetekudde (min bästa vän båda förlossningarna!) och då kändes det bättre”.

Riktiga sammandragningar och vetekudde

”Stefan gick och la sig hos mig och somnade på en gång. Mensvärken blev starkare och starkare och jag kunde inte somna om. Jag bad Stefan om hjälp med att värma vetekudden och han gick ner och gjorde det både en och två gånger. Den tredje gång när jag kände att ’ahaaaa, nu är det sammandragningar på riktigt’ sa han i halvt sovande tillstånd `Nej Angelica, jag orkar inte det!` och så somnade han om. Jag tog mitt täcke och min kudde och gick ner till nedervåningen för att ha nära till micron. Och där gick jag fram och tillbaka var tionde minut ungefär och värmde vetekudden och la mig i soffan. Då började jag förstå att det här inte skulle stanna av, det skulle nog komma en bebis det närmsta dygnet. Jag smsade min tvilling som inte svarade, såklart. Det var mitt i natten och hon låg och sov. Jag ringde henne några gånger när sammandragningarna gjorde ondare, hon eller mamma skulle passa Alice när vi skulle åka in till förlossningen.”

Dags för BB!

”Stefan kom ner och var med mig och när sammandragningarna blev starkare hoppade jag in i duschen. Jag tror att jag stod där i 30 minuter innan jag bestämde mig för att det var dags att ringa mamma och säga att hon skulle komma och ta hand om Alice. Jag klockade sammandragningarna och det var tre sammandragningar på tio minuter och de varade i ungefär en till två minuter. Då ringde jag in till BB Sophia som sa att jag var välkommen att komma in. Stefan sprang runt som en yr höna (här var klockan strax innan 04:00) och packade sin BB-väska. Mamma kom och gick och la sig hos Alice. Jag låg ner i bilen med värme i ryggen och vetekudde på magen hela vägen in till stan. Jag andades djupa, långa och lugna andetag och tänkte hela tiden ’Andningen är min livboj. Här och nu. Här och nu. Den här sammandragningen kommer aldrig mer tillbaka’.”

Forlossningsberattelse_Angelica3

Ville gärna föda i vatten

”När vi kom fram till BB Sophia var klockan strax innan 05:00 och jag gick långsamt mot entrén med Stefan tätt intill. Jag stannade och fick en sammandragning lutad mot en sten vid parkeringen. Jag var väldigt lugn hela tiden, mycket lugnare den här gången än med Alice. Vi släpptes in direkt och jag blev så överfylld av känslor när vi kom in på vårt rum, tårarna rann ner för kinderna. Här skulle vi få träffa vår son för första gången. Jag såg badkaret direkt och sa till barnmorskan som skrev in mig att om det var möjligt ville jag gärna föda i vattnet. Hon var väldigt positiv till det vilket kändes bra. Jag sa att jag var öppen för att strunta i epidural den här gången, men att jag ville se hur det kändes och inte bestämma något.”

”Efter en och en halv timme av sammandragningar som jag andades mig igenom bad jag om att få lustgas. Gud vad jag älskar lustgas! Jag tycker verkligen att det tar udden av det vassaste i en sammandragning. När barnmorskan undersökte mig första gången konstaterade hon att jag var öppen 6 cm och de började förbereda badkaret med varmt, härligt vatten. Det där badkaret var på riktigt magiskt!”

Läs också: Förlossningen, här är pappans/partnerns roll 

Ville testa vatten som smärtlindring

”Jag bad om att få hoppa ner i det varma badet eftersom jag ville skippa epidural och testa vatten som smärtlindring. Mitt mål var att föda i vattnet, men jag var inställd på att det kanske inte skulle kunna gå. Om jag hade sagt till i badkaret att jag ville ha epidural hade jag fått kliva upp och föda i sängen istället, man kan inte bada när man har fått epidural. Jag känner överlag att jag var väldigt öppen den här förlossningen. Jag ville liksom ta det som det kom, inte bestämma någonting innan. När jag la mig i vattnet fick jag en stark sammandragning på en gång och fick lustgas direkt. Jag tycker att det var så bra att det fanns lustgas även i badkaret. När jag tagit den sammandragningen sa jag ’Haha, alla andra åker till sjukhus och föder barn, inte jag. Jag åker på spa!’. Både barnmorskan och Stefan skrattade åt mig men där och då kändes det så lyxigt. Jag blev väldigt avslappnad av vattnet och för mig fungerade det hur bra som helst som smärtlindring. Stefan och barnmorskan turades om att hålla i lustgasen när jag kände att jag ville ha båda armarna och händerna i vattnet.”

Forlossningsberattelse_Angelica6”Jag la mig i badet när klockan var 07:43 och när klockan var 10:10 står det i förlossningsjournalen att jag hade väldigt ont framtill vid blygdbenet. Barnmorskan frågade då om jag ville ha sterila kvaddlar eller bäckenbottenbedövning, jag tackade nej till båda. Jag tackade nej mest för att jag då skulle vara tvungen att lämna badkaret… De gånger jag var kissnödig fick jag gå upp och gå på toaletten och då blev sammandragningarna starkare (=ondare). Nu förstår jag att det var självklart att jag skulle gå på toaletten, där och då tyckte jag gott att jag kunde få ligga kvar och kissa i vattnet. Det tyckte inte barnmorskan. Hur som helst. Jag tackade nej till smärtlindring och strax efter det tog barnmorskan hål på fosterhinnan för att Philip skulle sjunka ner mer.”

Kände hur jag öppnade mig

”Klart fostervatten avgick och då blev sammandragningarna mycket kraftigare. Här minns jag att jag försökte stoppa ner huvudet under vattnet för att liksom ’försvinna bort’. Jag ville i alla fall ha öronen under vatten, men Stefan försökte hela tiden fiska upp mig. Jag fortsatte använda lustgas och var tvungen att gå djupt, djupt in i mig själv för att hantera smärtan på bästa sätt. Tankar jag tänkte var ’Andningen är min livboj’, ’Den här sammandragningen kommer inte tillbaka’ och ’Kasta dig in i vågen och följ med’. Jag kände hur kroppen öppnade sig, det var det sjukaste och häftigaste med hela förlossningen. Jag sa till barnmorskan och Stefan ’WOW! Jag känner att jag öppnar mig. Jag känner hur det vidgas’. Det minns jag inte att jag kände med Alice, men då hade jag ju epidural”.

Ordentliga krystvärkar och djuriskt läte

”Ungefär en halvtimme efter att barnmorskan tagit hål på hinnorna fick jag krystvärkar som varade i 9 minuter. Med Alice hade jag krystvärkar i 30 minuter. Den här gången kändes det på ett helt annat sätt än sist. Visst kände jag lite krystvärkar förra gången, det tryckte på och jag krystade med hakan mot bröstet. Nu var det på ett helt annat sätt. Jag kände hur hela kroppen arbetade för att han skulle komma ut. Jag kunde inte hålla emot och det kom ett djuriskt läte från mig. Jag skulle nog beskriva lätet som ett mörkt läte som lika gärna skulle kunna komma från en ko eller älg… Jag fortsatte använda lustgas under hela den här tiden”.

Philip föds med hjälp av oss!

”Barnmorskan sa till Stefan när hon såg att Philip var på väg ut ’Ta av dig tröjan, du ska få ta emot honom’. Klockan 10.54 föddes Philip Claes Alexander Lars Lagergren med hjälp av mig och Stefan. Det står i journalen att ”mor och far tar emot bebisen”. Jag minns att han ’fastnade’ på vägen ut, ungefär vid hans midja och då sa jag ’Ta ut honom!’. Det var otroligt häftigt att Stefan fick fånga honom under vattnet och lägga upp honom på mitt bröst. Jag hjälpte ju också till men det har jag helt ärligt inget minne av.”

Forlossningsberattelse_Angelica10

”När han föddes var han helt täckt av fosterfett, precis som Alice. Jag var chockad, skakig och stolt. Jag klarade det!”

Forlossningsberattelse_Angelica9

Om du vill följa Angelicas och Stefans liv tillsammans med barnen Alice och Philip så missa inte deras gemensamma blogg, Herr och Fru Lagergren.

Läs också: Så vet du när förlossningen startar 

Vill du också dela med dig av din förlossningsberättelse här på Vimedbarn.se? Mejla då till [email protected]!

7 irriterande saker alla föräldrar gör (även om vi inte erkänner det)

Irriterande saker alla föräldrar gör

Vi är många som blir skyldiga till de här beteendena när vi blir föräldrar. Men vågar du erkänna det?

Skryter om våra barn för främlingar

Någon råkar nämna ordet ”barn”, och på autopilot tolkar vi det som fritt fram att nämna vilka skills våra egna barn utvecklat på sistone och kanske visa en bild eller två på underverket. Eller tre.

Irriterande saker alla föräldrar görBildkälla.

Vi tar med våra barn på restaurang

Innan vi fick barn kunde vi inte förstå de som tog med småttingar på restaurang, snacka om att förstöra stämningen för de andra gästerna! Nu kan vi inte förstå hur andra inte kan unna stackars småbarnsföräldrar lite miljöombyte och god mat.

Ta med barn på restaurangBildkälla.

Vi blir paparazzis

Vi kan ju faktiskt inte hjälpa att våra barn är de gulligaste som vandrar på denna jord? Mobilkameran jobbar aldrig så hårt som hos en småbarnsförälder. Och nej, vi bryr oss inte om att vi får 80 i princip likadana bilder på samma motiv. Bra med back up ju.

Vi blir paparazzisBildkälla.

Vi bommar igen trottoaren

Innan hände det att vi suckade när trottoaren ockuperades av breda barnvagnar som hindrade oss för att komma förbi. Nu suckar vi ännu högre åt de som suckar. Vad ska vi göra? Gå med vagnen mitt i gatan?! Tror inte det!

Barnvagn på trottoarBildkälla.

Vi använder vårt eget saliv som rengöringsmedel ibland

För det första: nöden har ingen lag. För det andra: Saliv känns tusen gånger renare än mycket annat vi lärt oss utstå under vår tid som föräldrar.

Vi använder saliv som rengöringsmedelBildkälla.

Vi pratar högt med våra bebisar bland folk

Ja, vi vet att de inte kommer svara. Men vadå, ska vi köra silent treatment på våra ungar fram till att de börjar snacka? Kom igen!

Prata med bebisBildkälla.

Vi tycker att vi har fått lite mer livserfarenhet än alla andra

Vi vet att det är irriterande men… Vi TYCKER faktiskt att vissa saker förstår man bara först när man själv har blivit förälder.

LivserfarenhetBildkälla.

stats